tre skivor

Grouper: A.I.A: Alien Observer

Grouper A.I.A: Dream Loss

Julianna Barwick: The Magic Place

Grouper (Liz Harris) och Julianna Barwick har något gemensamt. Dels finns det ett visst tonläge som bådas röster liksom graviterar mot (deras röster har dessutom, kan man säga, en viss likhet). Kanske viktigare: de delar ett förhållningssätt till rösten. Båda har förmågan att skapa distans. Detta betyder inte att musiken är distanserad. Det är en distans som inte egentligen står i motsats till intimitet men kanske mera: att framträda som en röst med vissa egenskaper, en egen personlig färg. Jag vet inte.

Båda jobbar med att skapa olika lager av röster, båda jobbar med ett slags gränslandsstämning: en röst som kommer någon stans ifrån, men vi vet inte riktigt varifrån, och det är just det som lockar. Och de här tre skivorna - som trots det vokala inte handlar om text, alls, eftersom de mesta av orden är svåra eller omöjliga att urskilja - befinner sig i ett kroniskt tillstånd av ljuv mardröm. En mardröm som är är både vacker och hemsk samtidigt. En mardröm där man vet att något viktigt blivit sagt men man kommer för allt i världen inte ihåg vad. Av de båda artisterna är Grouper den kanske mest experimentella: på hennes skivor ryms både brus och drön. Hon använder dessutom flera olika instrument i musiken. Barwicks musik, som kretsar kring  vokala harmonier, ibland piano, renodlar mer, men samtidigt jobbar hon med en mycket intressant inställning till produktion. Framför allt finns det ett närmast sakralt element på de här skivorna även om det vore fel att tala om religiös musik (tänk istället på William Basinkski?).  Eller nödgas man introducera begreppet psych-gospel, kanske speciellt med tanke på Barwicks svävande och loopande körer? Det vore nåt! I brist på bättre ord skulle jag säga att Grouper och Julianna Barwick gör musik som är förbluffande vacker. Samtidigt kan jag tänka mig att en del (ganska många) människor verkligen skulle hata den här musiken.