jag är en sån som tänker utanför boxen, liksom

Jag blir helt prillig i huvu av post-work tvåtimmarssömn: zombifierad; kan titta på skärm; ska laga middag snart (23:30). Filosofiloopen (ett gränsland mellan vakenhet och sömn) har dessutom lärt sig "grekiska". Men läs den här briljanta texten. Den är skriven av Mats Kolmisoppi, som mycket träffande beskriver tvångsentusiasten. I tvångsentusiastens värld går allting ihop. Tvångsentusiasten är pressad. Tvångsentusiasten babblar - tvångsentusiastens babbel levereras som insiktsfull livsvisdom och "eftertänksamhet", till och med "självreflektion". Den här dikten/texten fångar perfekt ett arbetsspråk, arbetssökarspråk mera specifikt, vars flåsighet ska göra allt för att gömma undan en brinnande desperation. Hyr mig, äg mig, anställ mig, jag kan tänka positivt! JAG TROR PÅ MIG SJÄLV, FAKTISKT!! Jag vet att arbete är samarbete! Jag är bra på det men samtidigt känner jag mina brister ju, ja! Och visst, kanske man kan citera en nykter rad av Aristoteles också. För det är ju just här som man ska vara "en sån som..."; en sån som samarbetar, en sån som kan lyssna, en sån som tycker om ansvar (ja och allt skiner fram som dygdens enhet till slut, förträfflighetens förträfflighet!). Tycker du om ansvar? "Jo jag tycker att ansvarsfulla arbetsuppgifter är utmanande, utvecklande, för min personlighet!" You're hired! Livssynen som träder fram i texten här sammanfattas i ett antal påståenden som är till synes motsatta, men som sen genom unkna metaforer tussas ihop till en suddig syntes. Å ena sidan är jag en sån som tänker utanför boxen. Å andra sidan är jag ingen revolutionär heller: "Jag tänker mig livet som alldeles adekvat, tillräckligt." Det positiva tänkandet: man måste ju vara nöjd med dom möjligheter man har; alla har ju gränslösa möjligheter, egentligen, eller hur, man är själv ansvarig för vad man gör av det; man är ju bara människa eller va, det gäller att ta tillfället i akt. Med Kierkegaard kunde man tala om förtvivlan, att förlora sig (en variant: allt är möjligt, ingenting är verkligt), men det är ju inget subtilt alls i det här fallet, vilket Kolmisoppi visar.

Svenskans äckligaste ord är oftast arbets- och idrottsrelaterade: att vara "peppad", att vara "taggad" . Hur arbetsskitsnack tar våra själar i besittning. Och det är här jag blir jävligt lockad att tänka att motsatsen till det här måste vara någon form av krasshet, illusionslöshet. Men det är också fel på många sätt.