Lotta Lotass: skymning:gryning (2005)

I Vasa går det att få tag på annan svenskspråkig litteratur är Stieeeeg Larsson på antikvariaten. Jag ramlar över en bok av Lotta Lotass. Kvällen före har jag betygat att jag ska göra ett försök att läsa henne. Det första misslyckade nämligen lite. Jag läste Kallkällan och på något sätt tyckte jag om den men hade svårt att skaka av mig känslan av att den var en smula förälskad i sig själv, sin egen språkliga rytm. Nu läser jag skymning:gryning och den där känslan infinner sig inte lika ofta (men nog vid något tillfälle). Sitter inspärrad på långfärdsbuss och är uppslukad. Boken rör sig i ett ingenmansland, bokstavligt talat; ett oändligt tomt fantasilandskap. Knaster och dån både avskalat och sinnligt. Det enda som finns på den oändliga slätten i skymning:gryning är stenar och is, ett intensivt vitt ljus, synranden. Kyla och hetta, arktiska landskap och öken. Jag tänker på The Road. Det finns många likheter. Vi slängs in i något slags postapokalyptisk värld där människor vandrar omkring, levande och döda och odöda. Här är gränsen mellan det döda och det levande utsuddad. En del av dem drabbas av en mystisk blindhet. Vandrarna leds av en liten pojke. Flera människor ansluter sig till dem. De tycks ha en destination. Vi vet inte vilken. Men det här är ändå en helt annan typ av bok än Cormac McCarthys. Lotass jobbar med olika röster som läsaren själv ska foga ihop. Rösterna minns en värld som på något sätt var annorlunda, mera levande: en värld av träd, frukter, föremål, arbete, pengar. Rösterna berättar om ett tidigare liv. Kronologin är ganska vag, ibland helt bruten. Vi vet inte vad "nu" är. En sats återkommer som anger att tiden rör sig i ett slags tomrum. Tomrummet: ett tema. Det finns alltså en stor öppenhet i hur man ska förstå det som händer. Stilmässigt sett pendlar romanen (eller den långa prosadikten?) mellan en nästan torr registrerande ton och det hyperpoetiska, där precis allt kan ges en poetisk laddning ("fältspat" - har jag egentligen en aning om vad det är?). Den stilistiska mångsidigheten fungerar oväntat bra. Ibland påminner språket om det bibliska, storvulet, dramatiskt, mullrande. Sen skruvas volymen plötsligt ner till en viskning eller en berättelse om lunkar på, hur gruvlig den än är. Vad jag uppskattar med den här boken är att den är så unhinged, lite i samma spår som Aase Bergs Mörk materia. Men snarare än det skräckliga tar skymning:gryning sin utgångspunkt i något slags avdomnadhet som kontrasteras mot minnen av ett liv som fortfarande förändrades. De mest slående passagerna i boken innehåller total statis. Men sedan bryts den, om och om igen, av minnen, röster.