gil scott-heron

Vissa artister upptäcker man alldeles för sent/ruggigt bra/trist besked!:

jag är en sån som tänker utanför boxen, liksom

Jag blir helt prillig i huvu av post-work tvåtimmarssömn: zombifierad; kan titta på skärm; ska laga middag snart (23:30). Filosofiloopen (ett gränsland mellan vakenhet och sömn) har dessutom lärt sig "grekiska". Men läs den här briljanta texten. Den är skriven av Mats Kolmisoppi, som mycket träffande beskriver tvångsentusiasten. I tvångsentusiastens värld går allting ihop. Tvångsentusiasten är pressad. Tvångsentusiasten babblar - tvångsentusiastens babbel levereras som insiktsfull livsvisdom och "eftertänksamhet", till och med "självreflektion". Den här dikten/texten fångar perfekt ett arbetsspråk, arbetssökarspråk mera specifikt, vars flåsighet ska göra allt för att gömma undan en brinnande desperation. Hyr mig, äg mig, anställ mig, jag kan tänka positivt! JAG TROR PÅ MIG SJÄLV, FAKTISKT!! Jag vet att arbete är samarbete! Jag är bra på det men samtidigt känner jag mina brister ju, ja! Och visst, kanske man kan citera en nykter rad av Aristoteles också. För det är ju just här som man ska vara "en sån som..."; en sån som samarbetar, en sån som kan lyssna, en sån som tycker om ansvar (ja och allt skiner fram som dygdens enhet till slut, förträfflighetens förträfflighet!). Tycker du om ansvar? "Jo jag tycker att ansvarsfulla arbetsuppgifter är utmanande, utvecklande, för min personlighet!" You're hired! Livssynen som träder fram i texten här sammanfattas i ett antal påståenden som är till synes motsatta, men som sen genom unkna metaforer tussas ihop till en suddig syntes. Å ena sidan är jag en sån som tänker utanför boxen. Å andra sidan är jag ingen revolutionär heller: "Jag tänker mig livet som alldeles adekvat, tillräckligt." Det positiva tänkandet: man måste ju vara nöjd med dom möjligheter man har; alla har ju gränslösa möjligheter, egentligen, eller hur, man är själv ansvarig för vad man gör av det; man är ju bara människa eller va, det gäller att ta tillfället i akt. Med Kierkegaard kunde man tala om förtvivlan, att förlora sig (en variant: allt är möjligt, ingenting är verkligt), men det är ju inget subtilt alls i det här fallet, vilket Kolmisoppi visar.

Svenskans äckligaste ord är oftast arbets- och idrottsrelaterade: att vara "peppad", att vara "taggad" . Hur arbetsskitsnack tar våra själar i besittning. Och det är här jag blir jävligt lockad att tänka att motsatsen till det här måste vara någon form av krasshet, illusionslöshet. Men det är också fel på många sätt.

filosofiskt, alltförfilosofiskt

Jag går på en kurs. Det är på många sätt en både rolig och intressant kurs. Läraren verkar schysst och hen är både pedagogisk och insatt. I kursen behandlas sådant som jag inte riktigt är insatt i. Med andra ord: jag har inte läst de texter som behandlas. Med andra ord: jag vet inte hur man pratar i de här cirklarna. Med andra ord: jag försöker förhålla mig lugnt och sakligt, trots att jag är förvirrad. Antecknar, försöker förstå resonemanget, försöker förstå var man hamnade. Okej, jag är helvetes skeptisk, men jag är ju här för att ta det på allvar, annars är det liksom ingen poäng med att stanna kvar på kursen. Mina tvivel måste suspenderas en stund, vänta och se. Jag kommer inte på några vettiga frågor att ställa för att de flesta frågor är för grundläggande. Andra frågor kommer upp. Vissa frågor nickar jag instämmande med, okej, jag fattar; andra frågor kan till och med jag se att är off topic.

Och så där håller det på. Inte hela tiden, inte i alla kurser, men ibland.

Emellanåt drabbas jag av en känsla av overklighet. SITTER VI VERKLIGEN HÄR OCH PRATAR PÅ DET HÄR SÄTTET? STRAIGHT-FACED? SITTER JAG HÄR OCH HÅLLER KÄFTEN SOM OM MAN VERKLIGEN KAN SÄGA DOM HÄR SAKERNA PÅ ALLVAR? HÖR JAG RÄTT NU? - "Att vara dygdig är att försöka värna om dygdigheten hos ens fellow citizens." Att vinna krig, att bli ärad, att känna skam. Jag fattar ingenting och blir bara förtvivlad, omtöcknad i skallen, svag i benen. Så tänker jag att 'men va, det här är väl bara en psykologisk reaktion som drabbar mig för att jag är på dåligt humör idag, det har sina förklaringar, inte nåt att tänka på. Vänta och se ska jag se att det blir klarare snart; att man inte riktigt menade det så här.'

"Ja men det där som för dig framstår som moraliskt fruktansvärt är bara hur det framstår för dig." Mmmmmmm. Öh? Vad ska man säga till det? Jag vet inte. Kanske det "framstår annorlunda för dig". Tja, then nothing makes any sense.

I de här stunderna av klarhet/förvirring framstår ett viss slags filosofisk generositet som en moralisk frestelse. Att saker som är helt igenom fruktansvärda formuleras i ett så filosofiskt, civiliserat och neutralt språk att det inte längre framstår som hemskt och groteskt utan - ja, som en moralfilosofisk ståndpunkt som vi studenter ska lägga örat intill och säga att ja, här finns det en mångtydighet, tror jag, en liten förvirring, kanske kan man säga att ----, ja och går det här verkligen ihop eller är det något i premisserna vi måste fixa eller så kanske man kan tolka Filosofen (ja ni vet) på ett alternativt sätt? I 2572A skriver han ju ----.

För det är ju det vi är här för, lyssna och förstå, ta på allvar, inte vara drastisk, inte vara polemisk, vara eftertänksam, vänta ut resonemanget, göra en generös läsning, göra en läsning som gör att det som sägs blir nästan vettigt och då kan man sen börja filosofera. Försöka förstå. Och right, just det här är jätteviktigt, och ofta helt bra. Att inte genast avfärda något, att inte genast tro att man själv har förstått, att inte genast komma med invändningar.

Men det är i de där overkliga/alltförverkliga ögonblicken jag tänker att det ibland är så att filosofin inte alls gör en mera känslig för exempel och det inte alls är så att filosofin fördjupar ens tänkande och gör ens tänkande mera moget - nej, filosofin, när det blir så här, gör en moraliskt avtrubbad. Den här filosofiska inställningen (jag vet inte vad det ska kallas) gör mig både distanserad och kanske till och med - förblindad. Istället för att ta mina egna reaktioner på allvar söker jag en alternativ beskrivning.

Jag fattar inte hur det här går ihop men det känns skit.
Och såklart går det inte ihop.
Och såklart är filosofin olika saker.
Men det här är en svårighet för mig som jag finner det nästan omöjligt att tänka klart kring.
För jag skulle faktiskt säga det: att klart tänkande inte måste vara distanserat tänkande. Kanske just precis tvärt om.

Påminnelse: filosofi måste inte vara resonlig. Det finns motexempel. Man kan inte resonera om allt på samma sätt, i samma tonfall. Ett filosofiskt utrop kan ju också vara det som G brukar säga: "a-a-a men! det där är ju bara bullshit!" Borde det inte tillhöra filosofin att kunna säga: det här kan jag inte ta på allvar, att ta en tanke på allvar är inte moraliskt neutralt. Att ta något på allvar som en möjlig tanke, ett möjligt perspektiv, innebär att något händer med en.

I dödsdiskoteket

us and a

Att berätta om drömmar är oftast skittråkigt för alla andra än en själv. Ändå: så här drömde jag:

jag har en lägenhet i New York. Det är en stor lägenhet, lite skruttig. Det är till och med två lägenheter i en. Jag tänker en massa hang-up-tankar. Sedan kommer mina fastrar dit. Ett helt koppel fastrar. Fastrarna ställer sig vid mitt robusta matbord. Fastrarna börjar, som det heter, "ordna". Men fastrarna är alldeles gråa i ansiktet och jag börjar misstänka att de inte är levande varelser. Går ut för att fixa något. New York ser ut som Los Angeles i Mulholland  dr. Det är mörkt. Jättemörkt. Det finns inte just någonstans att gå för en fotgängare. En neonskylt stirrar mig i ansiktet. En massa hundar springer lösa. De är lurviga men ondsinta. Jag låter en hund gnaga lite på min hand för att visa att jag inte är farlig. Sen blir jag rädd för de där hundarna som springer efter mig. Går raskt genom några slummiga kvarter och några välbärgade kvarter. Tappar bort mig men är helt förvissad om att mitt hus ligger bakom knuten, som att jag hela tiden går i cirkel. Plötsligt ser jag en människa som jag omedelbart känner igen. På gymnasiet var vi nästan kompisar. En bra typ. Han säger att han är med i ett rockband: han spelar twee. Jag avbryter en lång utläggning om twee genom att snäsa att jag nog vet vad twee är. Förstår sig amerikaner på twee, frågar jag kulturanalytiskt. Vi bestämmer att vi ska gå på konserter tillsammans. Dansar du, frågar han. Nej det gör jag inte men jag kan hänga med och ta en öl. Men i USA är det så, säger han, att man bara får dricka en öl under hela kvällen. Ransonering, vettu. Det är helt okej, säger jag, jag klarar mig. Vi hittar till mitt hus som ser ut ungefär som Kåren i Åbo. För att komma till dörren måste man gå igenom någon form av kontrollstation. I den står en barsk dam i en butka. Damen frågar Do you smoke? och jag svarar att nej det gör jag inte. Och sen släpps jag igenom och jag tar avsked av tweekompisen.

Det som förbryllar mig mest här är halvbekantingens uppdykande och varför denna bekanting, som i gymnasiet tyckte om Therapy?, nu har förvandlats till en anhängare av vän hyperbrittisk musik.

dagens märkligaste

Jag läser i Guardian om en ekonom som, likt många andra ekonomer, har åsikter om hur det sociala livet ska se ut. Bryan Caplan har skrivit en bok om varför föräldraskap ska handla mer om kul än om hårt arbete och disciplin. Det är helt underbart roligt att läsa ekonomistiskt nonsens - enjoy!:

"What do good sense and economics tell you to do when the prices turn out to be lower that you thought? Buy more. Stock up," said Caplan. "Quit fretting over how much TV your kids watch. Don't force them to do a million activities they hate. Accept that your children's lives are shaped mostly by their genes and their own choices, not by the sacrifices you make in hopes of turning them into successful adults."

Lotta Lotass: skymning:gryning (2005)

I Vasa går det att få tag på annan svenskspråkig litteratur är Stieeeeg Larsson på antikvariaten. Jag ramlar över en bok av Lotta Lotass. Kvällen före har jag betygat att jag ska göra ett försök att läsa henne. Det första misslyckade nämligen lite. Jag läste Kallkällan och på något sätt tyckte jag om den men hade svårt att skaka av mig känslan av att den var en smula förälskad i sig själv, sin egen språkliga rytm. Nu läser jag skymning:gryning och den där känslan infinner sig inte lika ofta (men nog vid något tillfälle). Sitter inspärrad på långfärdsbuss och är uppslukad. Boken rör sig i ett ingenmansland, bokstavligt talat; ett oändligt tomt fantasilandskap. Knaster och dån både avskalat och sinnligt. Det enda som finns på den oändliga slätten i skymning:gryning är stenar och is, ett intensivt vitt ljus, synranden. Kyla och hetta, arktiska landskap och öken. Jag tänker på The Road. Det finns många likheter. Vi slängs in i något slags postapokalyptisk värld där människor vandrar omkring, levande och döda och odöda. Här är gränsen mellan det döda och det levande utsuddad. En del av dem drabbas av en mystisk blindhet. Vandrarna leds av en liten pojke. Flera människor ansluter sig till dem. De tycks ha en destination. Vi vet inte vilken. Men det här är ändå en helt annan typ av bok än Cormac McCarthys. Lotass jobbar med olika röster som läsaren själv ska foga ihop. Rösterna minns en värld som på något sätt var annorlunda, mera levande: en värld av träd, frukter, föremål, arbete, pengar. Rösterna berättar om ett tidigare liv. Kronologin är ganska vag, ibland helt bruten. Vi vet inte vad "nu" är. En sats återkommer som anger att tiden rör sig i ett slags tomrum. Tomrummet: ett tema. Det finns alltså en stor öppenhet i hur man ska förstå det som händer. Stilmässigt sett pendlar romanen (eller den långa prosadikten?) mellan en nästan torr registrerande ton och det hyperpoetiska, där precis allt kan ges en poetisk laddning ("fältspat" - har jag egentligen en aning om vad det är?). Den stilistiska mångsidigheten fungerar oväntat bra. Ibland påminner språket om det bibliska, storvulet, dramatiskt, mullrande. Sen skruvas volymen plötsligt ner till en viskning eller en berättelse om lunkar på, hur gruvlig den än är. Vad jag uppskattar med den här boken är att den är så unhinged, lite i samma spår som Aase Bergs Mörk materia. Men snarare än det skräckliga tar skymning:gryning sin utgångspunkt i något slags avdomnadhet som kontrasteras mot minnen av ett liv som fortfarande förändrades. De mest slående passagerna i boken innehåller total statis. Men sedan bryts den, om och om igen, av minnen, röster.

Guillou sover!

Alltså det här: Indie-Jens sjunger en vemodig och gullig visa. J. Guillou - sover! Guillou - ser uttråkad ut! Guillou - tänker, 'satans fjolla', eller/och Guillou - tänker: sistah! it's the opposite of Hallelujah you don't know what I'm goin' thru! Guillou! Guillou - lyssnar! Ett dolt leende  - spelar på Guillous läppar! Guillous BLICK. Guillous HÅLLNING. Kameran till Lekman igen. Lekman ser vän ut. Lekman visslar och musicerar. Kameran zoomar in suddig Guillou i bästa Fassbinder-stil! Guillou - sitter!

Och så är det en skitfin sång, men det är en annan sak. (Tack Å!)

tre skivor

Grouper: A.I.A: Alien Observer

Grouper A.I.A: Dream Loss

Julianna Barwick: The Magic Place

Grouper (Liz Harris) och Julianna Barwick har något gemensamt. Dels finns det ett visst tonläge som bådas röster liksom graviterar mot (deras röster har dessutom, kan man säga, en viss likhet). Kanske viktigare: de delar ett förhållningssätt till rösten. Båda har förmågan att skapa distans. Detta betyder inte att musiken är distanserad. Det är en distans som inte egentligen står i motsats till intimitet men kanske mera: att framträda som en röst med vissa egenskaper, en egen personlig färg. Jag vet inte.

Båda jobbar med att skapa olika lager av röster, båda jobbar med ett slags gränslandsstämning: en röst som kommer någon stans ifrån, men vi vet inte riktigt varifrån, och det är just det som lockar. Och de här tre skivorna - som trots det vokala inte handlar om text, alls, eftersom de mesta av orden är svåra eller omöjliga att urskilja - befinner sig i ett kroniskt tillstånd av ljuv mardröm. En mardröm som är är både vacker och hemsk samtidigt. En mardröm där man vet att något viktigt blivit sagt men man kommer för allt i världen inte ihåg vad. Av de båda artisterna är Grouper den kanske mest experimentella: på hennes skivor ryms både brus och drön. Hon använder dessutom flera olika instrument i musiken. Barwicks musik, som kretsar kring  vokala harmonier, ibland piano, renodlar mer, men samtidigt jobbar hon med en mycket intressant inställning till produktion. Framför allt finns det ett närmast sakralt element på de här skivorna även om det vore fel att tala om religiös musik (tänk istället på William Basinkski?).  Eller nödgas man introducera begreppet psych-gospel, kanske speciellt med tanke på Barwicks svävande och loopande körer? Det vore nåt! I brist på bättre ord skulle jag säga att Grouper och Julianna Barwick gör musik som är förbluffande vacker. Samtidigt kan jag tänka mig att en del (ganska många) människor verkligen skulle hata den här musiken.

sannfinsk reklam

Är det någon annan än jag som får riktigt dåliga vibbar av mycket av den reklam som förekommer i Husis? Ett exempel. Ett brödmärke, Oululainen, presenteras bildmässigt med vajande gulbruna ax, mot fonden av blåvit himmel. Mitt i bilden är det ett gäng bröd som svävar omkring. Under bröden finns skyltar med identisk text, "Inga E-koder = tillsatsfritt". Texten i reklamen hinner åberopa rejäla traditioner ("sedan 1947") och det egenproducerade. Äkthet förstås: bröden "smakar äkta". Och så öppenhet och kontroll: Oululainen hjälper dig att hålla koll på vad du stoppar i dig. Sist, men inte minst, det äktfinska. På vacker blåvit bakgrund "Hederligt finländskt bröd". Att producera ekologiskt och att inte använda onödiga tillsatsämnen är såklart en bra sak. Men när det går ideologi och fosterländskhet i detta blir det bara äckligt.

Mitt i naturen, onaturen

Följande är inspirerat av en diskussion om Claire Denis' enligt min mening utmärkta film The Intruder. I filmen ingår en hel del scener som kontrasterar idyllisk natur med något hotfullt och kusligt. I en scen ser vi en äldre man cykla uppför en väg. Solen spelar i kameran och omgivningen är - vacker. Ändå uppfattade jag scenen, i all sin sinnlighet, som mycket olycksbådande. Flera (om än inte alla) av de här avsnitten gav mig kalla kårar, men flera av dem som såg filmen reagerade inte på samma sätt. Att det här har att göra med olika inställningar och upplevelser av natur var något som lyftes fram i diskussionen efteråt. Själv har jag väldigt lätt att haka på kusliga skildringar av natur i filmer, gäller det sedan långa tagningar av kanoter som långsamt glider nerför en enslig flod i ostiga hillbillyfilmer från sjuttiotalet (typ Deliverance) eller mystiskt susande skogar i Twin Peaks. Jag kommer t.ex. ihåg en scen i anslutning till Laura Palmers begravning; kameran fokuserar länge, länge på vinden som krusar grenarna i en gran. Ingenting mer än detta behövdes - för mig alltså - för att signalera en stämning. Jag blev skiträdd av de brusiga bilderna i Blair witch project redan innan det blev frågan om häxor och annat. Stalker kanske är det bästa exemplet på skildringar av naturen som oförutsägbar och skrämmande, där vad som helst kan hända, där man själv är satt ur spel och måste röra sig med yttersta försiktighet. Tänk också på den ödesmättade ökenvandringen i Gus van Sandts finfina och sanslöst vackra Gerry: i en tyst scen som helt enkelt visar två människor som går bredvid varandra är det en hel skala av känslor som flimrar förbi. Och i samma långsamhetstradition: Béla Tarrs grådaskiga åkrar och skogar i Sátantango och kärva fisketurer i Andrej Zvjagintsevs Återkomsten. Det kan tilläggas att jag inte var speciellt övertygad av naturen-hämnas i Lars von Triers omtalade Antichrist (fast jag tyckte om räven som pratar). Men ni fattar mönstret. Det är en viss typ av filmer som jag har mycket lätt att relatera till och ibland går jag på riktigt billiga tricks.

Som liten var jag en kvasikantian: naturen var både skrämmande och vacker. Jag tyckte om att fantisera om mystiska grejer och att fylla naturen med lite skrämmande djur (som örnar och sånt, tigrar) och hemliga gömställen och gångar. Lite senare förlorade jag allt intresse för natur. Ett av mina sämre minnen är från högstadiet: ett gäng ungar, utsocknes dylika dessutom, skeppades iväg till norska fjäll där vi skulle skida uppförs och nerförs under ledning av en norsk nazist. Jag simulerade sjukdom för att fördriva tiden inne i värmen med Fiendens fiende. Med andra ord: jag var en unge som inte direkt förmådde uppskatta skärgårdsnaturens flora och fauna, en unge som ville flytta till nån stad. Till denna dag är mina mest utvecklade beskrivningar av naturen "träd", "buske", "fågel", "fisk". På gamla dar har jag kommit att se en poäng att åka ut till ön och titta på träd, buskar, fågel, fisk (och i ett desperat försök att bilda mig har jag lyssnat på CD-skivor med fågelljud, med föga framgång, men med stor behållning). Detta naturupplevande ska dock helst inte ske bortom trygga sandvägar eller stigar. Sport i alla former hatar jag och ska det röras på lemmarna ska det ske i gentlemannamässiga former som elegiska roddturer och kontemplativa promenader.

Minst av allt förstår jag äventyrliga förhållningssätt till naturen (och då tänker jag på äventyrlighet som en specifik inställning): att bevisa sitt mod genom våghalsiga exkursioner. Utifrån min egen bakgrund riskerar jag dock att se äventyrlighet också där den egentligen inte finns: att det som för mig ter sig som ett enormt äventyr för någon annan är något helt annat, en lugn semester i naturen t.ex.

Men anyway: äventyrlighet som inställning. Filmen 127 hours var extremt enerverande att se: en machobrat studsar omkring bland berg medan han förgyller upplevelsen genom diverse tekniska rackerier. Några tjejer hinner han imponera på med sina stunts. Så sker en liten olyckshändelse och denna omnipotenta varelse är fastkilad mellan en bergsvägg och en sten. Filmen tar nog fasta på gossens naiva inställning till sin exkursion men samtidigt dras vi så mycket in i hans överlevnadsstrategier att just denna dimension av filmen - som i bästa fall kunde ha varit en kritik mot något slags underhållningsperspektiv på naturupplevelser, där ens liv tycks betyda noll, där upplevelsen är allt - dränktes i idel suspense moments. Av liknande skäl blev jag rätt så irriterad på Into the wild, mitt i naturen, bort från civilisationen, en ung man som "vågar", ja vadå? En ung man som är trött på relationer: istället för att skildras som grymt självbedragande (även om det var vissa spänningar som nog kom fram) fanns det ett drag i filmen att romantisera hans frihetssträvanden. Oj så fint i naturen minus människor. Jag försöker komma på mera sympatiska, och mindre machoiga skildringar av att vara ute i naturen: Ulla-Lena Lundbergs bok Sibirien kunde vara ett exempel - ja vad finns det för annat? Intressant nog blev jag inte rabiat av den hyperromantiska Farväl Falkenberg, utan tyckte att det var en helt vacker skildring av naturen som tillflyktsort och andningshål.

(Det måste vara en rejäl utmaning för seriösa regissörer att skildra naturen ur ett skönhetsperspektiv, att få skönhet att träda fram på ett slående sätt: den "vackra" naturen har blivit en kliché, turism, ölreklam - lilla kärnfamiljen på underbara små äventyr.) 

Jag är en parodi på den naturalienerade människan (vad skulle Rousseau säga?): rör jag mig från vägar och stigar går jag direkt till drumlandets och famlandets rike: handfallen. Aj, en gren i ögat. Vifta myggor. En fluga i käften, usch. Fan också det vattenhålet såg jag inte. Att hasa nerför ett berg - med bakdelen först. Att bli ofrivilligt intim med en enbuske. Jag är usel på att avgöra höjdskillnader, att ha fantasi nog att navigera bland alternativa rutter, att hitta tillbaka. Helt enkelt: jag är en bekvämlig typ som skulle dö efter någon dag i skogen. Ute i skog och mark är jag faktiskt i mitt sämsta element, speciellt i sällskap med seende människor som jag får hasa efter enligt bästsämsta förmåga. I urbana miljöer tänker jag på vad det är att se dåligt endast i undantagsfall (som när jag hälsar på en människa jag inte känner); i träsk och mark tänker jag på det hela tiden, och så blir jag trött på den här självmedvetenheten. Naturen är full av oförutsägbarhet, faror och vardagligt jävelskap som kvistar i ögat och vatten i skon. Det är: främmande. Och emellanåt kan jag tycka att det är något problematiskt här, oberoende hur dåligt jag ser osv; en trist inställning. En syn för gudar: Lindman i scoutbutiken; Lindman köper skitfula och skitdyra hikingdojor för sina gentlemannautfärder; Lindman spatserar tveksamt fram och tillbaka mellan neongröna och pissgula gore-texskor; försäljaren kommer med fackmässig information; Lindman tänker att de här skorna kan gås in bara i mörkrets skydd här i urbana trakter; nu står skorna i hallen och glor på mig varje gång jag kommer hem.

Men det är klart: den här fumligheten ser man mera sällan på film. Tyvärr. Ett av de få exemplen jag kommer på är Grizzly bear, Herzogs helt underbara film om en björnvän och excentriker. Herzog vill dock säga något om naturen i sig. För Herzog är naturen rå och otämjbar. Naturen är inte gullig, charmig och romantisk (eller användbar) utan den kommer att käka upp dig och riva dig i stycken.

Du och jag, Werner.

(Men det är naturligtvis så att börjar man betona naturens råhet och våldsamhet osv är man genast ute på skumma vatten: det blir lätt en inverterad form av romantik, ett slags exotik - vad jag säger här är att jag har lätt att i misstag hamna in på ett sånt exotiserande - kanske borde jag göra en film om slöfockar i naturen för att påminna mig om en mycket icke-exotisk form av natur, som är just den där myggsvärmen, skoskav, trötthet.)

Soccer committee

Efter en mycket obehaglig men måttligt smärtsam procedur är det vissa efterlängtade frekvenser som får plats i huvudet igen. Det är konstigt att livet kan kännas så annorlunda på grund av just dom där frekvenserna: att trafiken hörs på ett visst sätt, att en människa som stegar fram på gatan låter på ett visst sätt, plinget från en mikrovågsugn. Okej, jag vet. Alltså plockar jag fram vissa skivor som kräver örat på spets, örat på spett, musik som ska ligga i örat, rulla runt där, kännas. Holländska Soccer committe (Mariska Baars) låter sig visserligen hur enkelt som helst, om man vill, plockas in i en föga remarkabel singer-songwriter-tradition (fy fan vilket äckligt ord singer-songwriter är: hej, jag kan sjunga, dessutom är jag skrivkunnig). Vokaler och gitarr. Okej. Men också: tystnad, mellanrum, saker som genereras ur det. En recensent gör en överraskande blinkning åt Alva Notos sätt att förkroppsliga ljud (i en intervju talar Baars om att hon vill "se" ljud, så just det!). Själv associerar jag till egna favoriterna Rivulets och dennes fantastiska skivor Debridement och Rivulets. Jag har två skivor (Moi et mon coeur och Soccer Committee) och där hålls nästan alla sånger i ett ytterst kort format. För ditt och mitt frekvensparty: låga basvibrationer från gitarren och Baars ljusa röst. Fastän de här sångerna är väldigt enkla (några få ackord) känns musiken märkligt ... experimentell. Jag får det inte att gå ihop men konventionellt är det inte. Kanske är det sättet att dröja vid ljud, att utforska mönster som ofta känns överraskande. Därför är det kanske inte så överraskande att Soccer Committee också har gjort flera skiva tillsammans med mångsidiga (och grymt fina) mjuknoisaren (låter nästan ekivokt, det där) Machinefabriek. En av dem, Drawn, är på många sätt sätt en förunderlig skiva av mjukt oväsen och Soccer committees undrande musik. Vackert, helt enkelt, ännu mera frekvensparty. Att Soccer committe inte verkar vara en mera uppmärksammad artist än att jag hittar några få referenser på google är synd och skam.