Följande situation visar något viktigt om vad det är att tänka:
I ett samtal tycker jag mig vara rätt så säker på en viss sak. Jag tänker, självsäkert: "men det här har jag ju tänkt igenom tusen gånger. Nu gäller det bara att uttrycka sig så klart som möjligt för att få x att förstå hur jag tänker." När jag ska förklara för den andra "hur jag tänker" blir det en rörig ström av halva meningar och vaga formuleringar. Jag säger: "det finns många exempel på det här. Tusentals, i själva verket." "Låt mig tänka." I nästa sekund kommer jag inte på ett enda som skulle belysa just det här i just den här diskussionen för just den här människan. Jag inser att jag inte kan luta mig tillbaka på något som jag "tänkt" tidigare: jag måste göra jobbet på nytt och på nytt, försöka att se hur en fråga kanske inte är vad jag tror att den är, att inte blanda ihop olika saker, att vara beredd att erkänna beklämmande förvirring.
- Vad det här visar är att begreppet "tänka" har olika innebörder. Speciellt om man håller på med filosofi är det av otroligt stor vikt att nu och då påminnas om att man inte bär omkring på processerade tankar i huvudet som när som helst, på kommando, kan formuleras på ett för ändamålet optimalt sätt. En annans uppriktiga förbryllelse ställer mig ständigt inför frågan om jag själv har förstått det jag tror mig förstå. Om man själv börjar betrakta sina tankar som färdiga är det dags att säga hejdå till filosofin eller det filosofiska engagemanget.
3 comments:
mycket bra poäng! man tror ju ofta att man har allt klart och ordnat i huvudet för det ter sig ju så för en själv, jag tycker nästan att jag har avdelningar av olika tankar i huvudet och att jag bara kan dra ut en låda och formulera mig om den tanken när det behövs, men det har visat sig vara totalt falskt.
är det inte nåt sånt inom filosofin, att en tanke först kan visa sig vara klart tänkt när man kan beskriva den i ord?
fast jag tycker nog om att ha abstrakt tankeflimmer i huvudet, ibland självklara saker som lever sitt eget liv och som aldrig nånsin kommer att beskrivas på nåt sätt.
jo, ibland är det så, allt ter sig klart och det är först i diskussionen som det visar sig vara fel. Fast i vissa andra diskussioner är det helt tvärt om, att man inte alls vet hur man ska tänka om något och att man prövar sig fram. Det kräver en viss tålmodighet i diskussionen, kanske ett mått av långsamhet.
Om filosofi: inte bara att kunna uttrycka en tanke i ord, men också att man genom att säga något får perspektiv på vad man har sagt, att man kanske inte ser vidden av att säga något, vad det är att faktiskt mena det man säger.
Att få perspektiv på det man säger genom att säga det, ja, att förstå vad det är att mena det man säger. Här upprepar jag som en fåne men det är bara för att jag ska komma ihåg det, det var så bra sagt o sant;)
Post a Comment