hemvanan

Jag har just fått veta att jag blir deporterad från min lägenhet. Mitt hyreskontrakt är uppsagt. Hyresvärdens egen Famiglia behöver lyan. Jag blir heideggerian: dom bekanta tingen, kringsynen, varat som öppnar sig genom kontakten med tingen. Det är så här: jag är kär i min lägenhet. Den är eländigt trång och jag får inte rum med allt, maskiner och böcker gnuggar sig mot varandra men det gör inget - det är mitt hem. Mitt hem är mitt skitfula ghettohus som är det finaste i världen. Det är inte bara så att jag trivs där, lägenheten är en fast punkt i existensen. Ett eget rum, bla bla, att dra sig tillbaka till ett ställe där jag kan tänka och sura och vara för mig själv, spela gammal country på högsta volym och laga mat mitt i natten. Jag tycker om att gå från ett svinkallt jobb till en varm boning. Jag tycker om ett slitet parkettgolv, gröna filosofmålade skåpdörrar, länsstol som suttits ner av filosofröv, fönster som vetter mot en öde gård som ingen människa någonsin beträder, på gården kan man piska mattor men ingen piskar mattor, ett trångt kök där en kompis kan smygröka (jag skulle behöva en cigarett precis nu), den milda kloaklukt som möter i dörren om jag inte varit hemma på några veckor. Jag tycker om flagande målfärg, en rödflammig vägg, dammråttorna, den snälla alkisgrannen, en helikopter som flyger över, solen som väller in genom fönstret på eftermiddagen, att ramla in i huset på morgonen efter sent rumlande. Framför allt: värmebatteriernas brus och tjut är ett roingivande inslag under sömnlösa nätter. Hemvägen, jobbvägen, krogvägen, flyktvägen, motorvägen, järnvägsspåret, bussarna som spyr ut varm luft. Universitetsbacken, syltor, TYKS, täl puol jokke, Tavastgatan en pissig onsdag, en finladssvensk farbror som bor i mitt hus hälsar stelt, gammalt skitigt heseomslagspapper pryder backen upp till huset. Jag har bott där i ett antal år och jag hade planerat att bo där länge ännu. Lyxproblen: ja. Mitt hus har inte sköljts bort i en massiv våg och jag kommer antagligen att hitta ett annat ställe att bo på. Ändå känns det förbannat vemodigt. Jag har inte en fucking aning om vad jag gör om två år, kanske ett. Nu vet jag inte ens var jag bor.