Proust: Den återfunna tiden

Jag läser Prousts kusliga avslutande del av På spaning efter den tid som flytt. En stor del av händelseförloppet - ja, i den mån man nu kan tala om ett sådant - utspelar sig under första världskriget. Kriget mullrar inpå knutarna medan de mondäna cirklarna och små kotterierna gör sitt bästa för att upprätthålla sitt välordnade liv (och att ägna sig åt sina "laster"). Men förvisso kan verkligheten inte helt suspenderas, inte ens för kulturmagnaterna Verdurin:

Man kan invända att Verdurins i alla fall tänkte på detta [att fronten är en futtig bilresa från salongen], eftersom de höll en politisk salong där man varje kväll diskuterade läget inte bara för armén utan också för flottan. De tänkte mycket riktigt på dessa bekatomber av förintade regementen och drunknade sjöfarande, men genom en omvänd process mångdubblas allt som angår vårt välbefinnande och divideras allt som inte angår det med en så svindlande hög siffra att millioner okändas död nästan förorsakar oss mindre obehag än ett korsdrag. Madame Verdurin, som led av migrän, bekymrade sig över att inte längre ha någon giffel att doppa i sitt café au lait och hade slutligen lyckats avlocka Cottard en ordination som tillät henne att beställa gifflar på en viss, tidigare omtalad restaurant. Att få detta tillstånd av myndigheterna hade varit nästan lika svårt som att utverka en generalsutnämning. Hon fick sin första giffel samma morgon som tidningarna berättade om Lusitanias undergång. Medan hon doppade giffeln i kaffet och puffade på tidningen för att den skulle hålla sig uppslagen utan att hon behövde använda den hand som var sysselsatt med att doppa, sade hon "Så förfärligt! Det är värre än de hemskaste tragedier." Men alla dessa drunknandes död måtte ha framstått för henne i milliardförminskning, ty allt medan hon med munnen full yttrade dessa sorgsna ord präglades hennes ansikte snarast av mild belåtenhet, troligen förorsakad av den välsmakande giffeln som var så bra mot hennes migrän. 

Personerna i den sjudelade romanen - framför allt företrädarna för adeln - försöker upprätthålla sin föreställning om ett enat Europa, där föreningen består i blåblodiga släktrelationer. Samtidigt inser de att de inte är så betydelsefulla som de en gång varit. Samtidigt som den sociala ställningen håller på att krackelera försöker societetsmänniskorna i salongerna på alla sätt anpassa verkligheten enligt sina egna syften: de framställer sig som goda patrioter, de påtalar en osentimental och heterosexuell manlighet, de ser sig som företrädare för det moderna, de betraktar sig som allierade med engelsmännen. Proust beskriver fint ett krampaktigt fasthållande vid fasader. Det man är trogen mot är de små onsdagarna och inte en föränderlig social verklighet där nya samhällsintressen gör sig gällande. Det är ett tema som löper genom de sju delarna av På spaning, men här ställs det på sin spets. Om det är något som binder samman de olika delarna av romanen är det just demaskeringens olika ödesdigra former. Prousts ofrivilliga minne är inte en oskyldig, estetisk lek. Proust visar hur bilden av oss själva måste ritas på nytt och på nytt och att det sällan är vi själva som målar de sannaste porträtten.

Karaktärerna i På spaning efter den tid som flytt är uppslukade av sina små schismer och rivaliteter. Det som gör Den återfunna tiden till en så fängslande bok är hur det småningom blir tydligt att dessa gräl inte längre är samhälleligt relevanta.

Flera långa passager ägnas åt baron de Charlus' utsvävningar. I passage efter passage dissekeras homosexualiteten som maskering och demaskering (ja, Proust kan vara tjatig, men det är på något sätt en del av charmen med På spaning). Varför är Proust så fäst vid detta tema? Jag är på samma linje som Hannah Arendt (ett avsnitt i The Origins of Totalitarianism och essän "Kris i kulturen"): Proust studerar hur homosexualitet (liksom att vara jude i salongerna under denna tid) var ett slags gränsfenomen. I salongerna fascinerades man av homosexualiteten, som samtidigt måste hållas dold. De homosexuella, i egenskap av homosexuella, sågs som en del av samhället, som cirkusdjur och skvaller, men samtidigt var de utstötta ur det ("a love that dear not speak its name"). Homosexualitet, liksom att vara jude, behandlades som psykologiska egenskaper. Juden eller den homosexuellas individualitet är det som står i kontrast till det normala, det accepterade. Arendt beskriver klickmentalitet:

Although these cliques had no consistency in themselves and dissolved as soon as no members of other cliques were around, their members used a mysterious sign-language as though they needed something strange by which to recognize each other. Proust reports at length the importance of such signs, especially for newcomers. While, however, the inverts, masters at sign-language, had at least a real secret, the Jews used this language only to create the expected atmosphere of mystery. Their signs mysteriously and ridiculously indicated something univerally known: that in the corner of the salon of the Princess So-and-So sat another Jew who was not allowed openly to admit his identity but who without this meaningless quality would never have been able to climb into that corner.

Utifrån den här läsningen ter sig inte det intresse Proust ägnar de homosexuella alls frånkopplat från bokens sociala tematik, ett samhälle som förändras. Proust behandlas förändring ur artighetens och skvallrets perspektiv. Vad kan man tala om, vad är det som endast indirekt snuddas vid, vilka hang-ups finns det. I ett av bokens många brytningsskeden beskrivs hur Charlus, nu gammal och sjukdomsdrabbad, inte längre döljer sådant som tidigare bara kunde yttras genom omskrivningar. 

I den sjunde delen av Prousts spaningar finns också ett långt avsnitt som man kunde kalla Prousts estetik. Huvudpersonen förtvivlar inledningsvis över sin brist på inlevelse. Han ser solljus falla över en rad träd utan att känna någonting. På väg till Guermantes' salong (där han inte vistats på många år) är det något som händer. Prousts uppmärksamhet riktas mot en ojämn stenläggning och han uppfylls av en distinkt känsla. Minnena börjar rulla igen. Proust funderar sedan över minnets relation till tiden, och konstens förhållande till intryck. Proust är den borne estetikern. Hans estetiksyn är synnerligen kontemplativ. Handlande framställs som avdomnad vanemässighet där man inte når fram till det som verkligen är viktigt i livet. Men mitt i resonemanget görs en vändning. Vi kanske väntar oss en utläggning om det fria skapandet, men nej. Konst kan inte skapas efter behag, skriver Proust. Om jag förstår rätt menar M./Proust att konstnärens verksamhet kan liknas vid just det slags ofrivilliga minne som hela romanserien utgår från. Detta erinrandets konst har med sanning att göra, men inte med realism. Men visst: en viss esteticism finns nog här. Konsten framställs som ett intryck som kopplas samman med andra intryck. Kanske blir jag lite villrådig när jag läser den här passagen. Jag vill vara snäll mot Proust och föredrar att förstå det han säger här som ett slags framställning av en litterär psykoanalys, snarare än en empiristisk idé om känslor. Som Arendt skriver: Prousts spaningar är en reflektion av samhället i en individs upplevelser.

Till sist är det ändå melankolikern i Proust som får övertaget. Det är, skriver han, bara sorgen som kan rulla igång den konstnärliga verksamheten. Lycka är intressant bara såtillvida, att det är en kontrast till sorg.