Oceanic feeling - like

Chris Abrahams & Mike Coopers Oceanic Feeling - like är ännu en skiva som har ett sunt mått av ofrid i sig. Abrahams känner jag från The Necks men Mike Cooper är en för mig obekant artist. Trots det smetiga namnet är det här en lovande skiva. Det rör sig om improvisationsmusik men det här är inte en skiva som i huvudsak handlar om att skapa främmande klanger från bekanta instrument (piano och gitarr). Vad musiken istället kretsar kring är att bryta upp, samla ihop, foga samman, kontrastera. På något sätt lyckas de här styckena förvandlas till något både överraskande och lätt. Ett exempel, "Waiting for Otis": en rätt så sammanhållen kedja av figurer spelas på piano, i pianots ljud ryms både välljudande bekanta former och dissonans. Till detta kommer kvasibluesiga ljud från strängar som löper över pianots spel. Kuttrande, kväkande ljud mot det böljande pianot. I slutet av kompositionen tar elektroniska ljud över helheten. Och det fungerar alldeles utmärkt. Fin skiva utan det minsta spår av sentimentalitet frammanad av bilden av det Stora Oändliga Havet.