i huvet

Skriv opp datumet 14.4, Dynamo. Där uppträder Carmen & The Devil, som är helvetes bra (också: Damien Jurado).

och sånt

På tal om saker. Dokumentär på tv strax. Jag vill ha en öl. Har ingen hemma.

odemokratiska tendenser

Idag ordnade FBF (som bildar folket) ett seminarium på temat "Odemokratiska tendenser i samhället". Det var roligt att se att evenemanget var så välbesökt. Ett antal politiker hade bjudits in. Tanken med seminariet verkar ha varit att öppna en diskussion om politik som varken handlar om att fiska röster eller räkna upp "vad vi har gjort". Normalt handlar politiska debatter om bekanta frågor som plikskydigt ställs till människor som vill få en plats i granitborgen: skattepolitik, invandringspolitik, någon fråga om "värden". Förutom ett bra anförande av en filosof lyckades det här sådär. De politiker som deltog verkade mer eller mindre handfallna inför uppgiften. Odemokratiska tendenser ville de helt klart inte tala om så gärna. Tyvärr kändes många inlägg på något sätt defensiva. Att säga att det nu är så här och vi måste ju göra upp en budget varje år men visst kan man beklaga alternativlösheten i politiken. En politiker sade något i stil med att det är mindre meningsfullt att diskutera politik och samhälle om det inte görs på ett sätt som vanligt folk kan förstå. Just ordet vanligt folk nämndes ett flertal gånger. Varje gång det nämndes tänkte jag att herregud, det här uttrycker verkligen en syn på att vanligt folk berörs av priset på mjölk men inte så mycket större frågor. Vanligt folk, vanligt folk. Den fråga som filosofen tog upp i inledningsanförandet, att demokrati handlar om att stävja former av makt (t.ex företagens makt) berördes väldigt lite av politiker. Distinktionen mellan statlig makt och privat makt är visserligen bekant och den togs upp. Men att demokrati skulle gå ut på att bryta upp makt - den tanken vann föga gehör. Trots att den diskussion som uppstod under seminariet var relativt livlig var det trist att se hur en hel del av de närvarande politikerna visade en pessimistisk inställning till vad de såg som sin uppgift: att politikens uppgift kringskärs av nödvändigheter som politiken inte rår på.

Det här seminariet påminde mig tyvärr om varför mitt partipolitiska engagemang blev kortlivat. När jag deltog i möten/kongresser handlade politik nästan uteslutande om strategi. Att få igenom beslut, att rösta fram nya organ, att komma in i riksdagen.

Oceanic feeling - like

Chris Abrahams & Mike Coopers Oceanic Feeling - like är ännu en skiva som har ett sunt mått av ofrid i sig. Abrahams känner jag från The Necks men Mike Cooper är en för mig obekant artist. Trots det smetiga namnet är det här en lovande skiva. Det rör sig om improvisationsmusik men det här är inte en skiva som i huvudsak handlar om att skapa främmande klanger från bekanta instrument (piano och gitarr). Vad musiken istället kretsar kring är att bryta upp, samla ihop, foga samman, kontrastera. På något sätt lyckas de här styckena förvandlas till något både överraskande och lätt. Ett exempel, "Waiting for Otis": en rätt så sammanhållen kedja av figurer spelas på piano, i pianots ljud ryms både välljudande bekanta former och dissonans. Till detta kommer kvasibluesiga ljud från strängar som löper över pianots spel. Kuttrande, kväkande ljud mot det böljande pianot. I slutet av kompositionen tar elektroniska ljud över helheten. Och det fungerar alldeles utmärkt. Fin skiva utan det minsta spår av sentimentalitet frammanad av bilden av det Stora Oändliga Havet.

lion's eye, lion's tale

Pauline Oliveros' ljud och en orkester som spelar gamelan. Lyssna på det här. Repetitivt. Fantastiskt. Spränger din hjärna och min.
Det är oroligt, oroväckande, mjukt, konstigt, inte konstigt alls. Musik som innehåller många motsatser.
För att säga något om den här skivan är det helt omöjligt att sätta fingret på vilket slags stämning som träder fram här. Det gillar jag.
Just nu är jag riktigt nyfiken på Oliveros.

hemvanan

Jag har just fått veta att jag blir deporterad från min lägenhet. Mitt hyreskontrakt är uppsagt. Hyresvärdens egen Famiglia behöver lyan. Jag blir heideggerian: dom bekanta tingen, kringsynen, varat som öppnar sig genom kontakten med tingen. Det är så här: jag är kär i min lägenhet. Den är eländigt trång och jag får inte rum med allt, maskiner och böcker gnuggar sig mot varandra men det gör inget - det är mitt hem. Mitt hem är mitt skitfula ghettohus som är det finaste i världen. Det är inte bara så att jag trivs där, lägenheten är en fast punkt i existensen. Ett eget rum, bla bla, att dra sig tillbaka till ett ställe där jag kan tänka och sura och vara för mig själv, spela gammal country på högsta volym och laga mat mitt i natten. Jag tycker om att gå från ett svinkallt jobb till en varm boning. Jag tycker om ett slitet parkettgolv, gröna filosofmålade skåpdörrar, länsstol som suttits ner av filosofröv, fönster som vetter mot en öde gård som ingen människa någonsin beträder, på gården kan man piska mattor men ingen piskar mattor, ett trångt kök där en kompis kan smygröka (jag skulle behöva en cigarett precis nu), den milda kloaklukt som möter i dörren om jag inte varit hemma på några veckor. Jag tycker om flagande målfärg, en rödflammig vägg, dammråttorna, den snälla alkisgrannen, en helikopter som flyger över, solen som väller in genom fönstret på eftermiddagen, att ramla in i huset på morgonen efter sent rumlande. Framför allt: värmebatteriernas brus och tjut är ett roingivande inslag under sömnlösa nätter. Hemvägen, jobbvägen, krogvägen, flyktvägen, motorvägen, järnvägsspåret, bussarna som spyr ut varm luft. Universitetsbacken, syltor, TYKS, täl puol jokke, Tavastgatan en pissig onsdag, en finladssvensk farbror som bor i mitt hus hälsar stelt, gammalt skitigt heseomslagspapper pryder backen upp till huset. Jag har bott där i ett antal år och jag hade planerat att bo där länge ännu. Lyxproblen: ja. Mitt hus har inte sköljts bort i en massiv våg och jag kommer antagligen att hitta ett annat ställe att bo på. Ändå känns det förbannat vemodigt. Jag har inte en fucking aning om vad jag gör om två år, kanske ett. Nu vet jag inte ens var jag bor.   

världens bästa låt, typ

en skitdag avslutas bäst med världens bästa musik, alla kategorier:

den manliga "energin"

Jag läser en artikel i DN som handlar om en teateruppsättning om våld bland fotbollshuliganer. Idén låter hur sympatisk som helst, och ärendet verkar lika sympatiskt. Men artikeln slutar så här:

Grundproblematiken, tror båda, handlar om en frånvarande vuxenvärld.
– Många av de här killarna har driv och glöd men den är felriktad. Vi måste hjälpa dem att rikta sin energi åt ett håll som inte är skadligt, utan som leder till utveckling. Vuxna måste finnas där som förebilder, menar Emil Rosén.

Varför är det män som beskrivs på det här sättet hela tiden? En "osund manlighet" förutsätts handla om en energi som inte får utlopp.
Gammal freudianism blandad med en syn (jag vet inte exakt om teatermänniskorna i artikeln delar den) på vissa mänskliga varelser, "män", som behöver rikta sin energi åt rätt håll, annars blir det farligt och otäckt.

Måndag: Twins peaks

Proust: Den återfunna tiden

Jag läser Prousts kusliga avslutande del av På spaning efter den tid som flytt. En stor del av händelseförloppet - ja, i den mån man nu kan tala om ett sådant - utspelar sig under första världskriget. Kriget mullrar inpå knutarna medan de mondäna cirklarna och små kotterierna gör sitt bästa för att upprätthålla sitt välordnade liv (och att ägna sig åt sina "laster"). Men förvisso kan verkligheten inte helt suspenderas, inte ens för kulturmagnaterna Verdurin:

Man kan invända att Verdurins i alla fall tänkte på detta [att fronten är en futtig bilresa från salongen], eftersom de höll en politisk salong där man varje kväll diskuterade läget inte bara för armén utan också för flottan. De tänkte mycket riktigt på dessa bekatomber av förintade regementen och drunknade sjöfarande, men genom en omvänd process mångdubblas allt som angår vårt välbefinnande och divideras allt som inte angår det med en så svindlande hög siffra att millioner okändas död nästan förorsakar oss mindre obehag än ett korsdrag. Madame Verdurin, som led av migrän, bekymrade sig över att inte längre ha någon giffel att doppa i sitt café au lait och hade slutligen lyckats avlocka Cottard en ordination som tillät henne att beställa gifflar på en viss, tidigare omtalad restaurant. Att få detta tillstånd av myndigheterna hade varit nästan lika svårt som att utverka en generalsutnämning. Hon fick sin första giffel samma morgon som tidningarna berättade om Lusitanias undergång. Medan hon doppade giffeln i kaffet och puffade på tidningen för att den skulle hålla sig uppslagen utan att hon behövde använda den hand som var sysselsatt med att doppa, sade hon "Så förfärligt! Det är värre än de hemskaste tragedier." Men alla dessa drunknandes död måtte ha framstått för henne i milliardförminskning, ty allt medan hon med munnen full yttrade dessa sorgsna ord präglades hennes ansikte snarast av mild belåtenhet, troligen förorsakad av den välsmakande giffeln som var så bra mot hennes migrän. 

Personerna i den sjudelade romanen - framför allt företrädarna för adeln - försöker upprätthålla sin föreställning om ett enat Europa, där föreningen består i blåblodiga släktrelationer. Samtidigt inser de att de inte är så betydelsefulla som de en gång varit. Samtidigt som den sociala ställningen håller på att krackelera försöker societetsmänniskorna i salongerna på alla sätt anpassa verkligheten enligt sina egna syften: de framställer sig som goda patrioter, de påtalar en osentimental och heterosexuell manlighet, de ser sig som företrädare för det moderna, de betraktar sig som allierade med engelsmännen. Proust beskriver fint ett krampaktigt fasthållande vid fasader. Det man är trogen mot är de små onsdagarna och inte en föränderlig social verklighet där nya samhällsintressen gör sig gällande. Det är ett tema som löper genom de sju delarna av På spaning, men här ställs det på sin spets. Om det är något som binder samman de olika delarna av romanen är det just demaskeringens olika ödesdigra former. Prousts ofrivilliga minne är inte en oskyldig, estetisk lek. Proust visar hur bilden av oss själva måste ritas på nytt och på nytt och att det sällan är vi själva som målar de sannaste porträtten.

Karaktärerna i På spaning efter den tid som flytt är uppslukade av sina små schismer och rivaliteter. Det som gör Den återfunna tiden till en så fängslande bok är hur det småningom blir tydligt att dessa gräl inte längre är samhälleligt relevanta.

Flera långa passager ägnas åt baron de Charlus' utsvävningar. I passage efter passage dissekeras homosexualiteten som maskering och demaskering (ja, Proust kan vara tjatig, men det är på något sätt en del av charmen med På spaning). Varför är Proust så fäst vid detta tema? Jag är på samma linje som Hannah Arendt (ett avsnitt i The Origins of Totalitarianism och essän "Kris i kulturen"): Proust studerar hur homosexualitet (liksom att vara jude i salongerna under denna tid) var ett slags gränsfenomen. I salongerna fascinerades man av homosexualiteten, som samtidigt måste hållas dold. De homosexuella, i egenskap av homosexuella, sågs som en del av samhället, som cirkusdjur och skvaller, men samtidigt var de utstötta ur det ("a love that dear not speak its name"). Homosexualitet, liksom att vara jude, behandlades som psykologiska egenskaper. Juden eller den homosexuellas individualitet är det som står i kontrast till det normala, det accepterade. Arendt beskriver klickmentalitet:

Although these cliques had no consistency in themselves and dissolved as soon as no members of other cliques were around, their members used a mysterious sign-language as though they needed something strange by which to recognize each other. Proust reports at length the importance of such signs, especially for newcomers. While, however, the inverts, masters at sign-language, had at least a real secret, the Jews used this language only to create the expected atmosphere of mystery. Their signs mysteriously and ridiculously indicated something univerally known: that in the corner of the salon of the Princess So-and-So sat another Jew who was not allowed openly to admit his identity but who without this meaningless quality would never have been able to climb into that corner.

Utifrån den här läsningen ter sig inte det intresse Proust ägnar de homosexuella alls frånkopplat från bokens sociala tematik, ett samhälle som förändras. Proust behandlas förändring ur artighetens och skvallrets perspektiv. Vad kan man tala om, vad är det som endast indirekt snuddas vid, vilka hang-ups finns det. I ett av bokens många brytningsskeden beskrivs hur Charlus, nu gammal och sjukdomsdrabbad, inte längre döljer sådant som tidigare bara kunde yttras genom omskrivningar. 

I den sjunde delen av Prousts spaningar finns också ett långt avsnitt som man kunde kalla Prousts estetik. Huvudpersonen förtvivlar inledningsvis över sin brist på inlevelse. Han ser solljus falla över en rad träd utan att känna någonting. På väg till Guermantes' salong (där han inte vistats på många år) är det något som händer. Prousts uppmärksamhet riktas mot en ojämn stenläggning och han uppfylls av en distinkt känsla. Minnena börjar rulla igen. Proust funderar sedan över minnets relation till tiden, och konstens förhållande till intryck. Proust är den borne estetikern. Hans estetiksyn är synnerligen kontemplativ. Handlande framställs som avdomnad vanemässighet där man inte når fram till det som verkligen är viktigt i livet. Men mitt i resonemanget görs en vändning. Vi kanske väntar oss en utläggning om det fria skapandet, men nej. Konst kan inte skapas efter behag, skriver Proust. Om jag förstår rätt menar M./Proust att konstnärens verksamhet kan liknas vid just det slags ofrivilliga minne som hela romanserien utgår från. Detta erinrandets konst har med sanning att göra, men inte med realism. Men visst: en viss esteticism finns nog här. Konsten framställs som ett intryck som kopplas samman med andra intryck. Kanske blir jag lite villrådig när jag läser den här passagen. Jag vill vara snäll mot Proust och föredrar att förstå det han säger här som ett slags framställning av en litterär psykoanalys, snarare än en empiristisk idé om känslor. Som Arendt skriver: Prousts spaningar är en reflektion av samhället i en individs upplevelser.

Till sist är det ändå melankolikern i Proust som får övertaget. Det är, skriver han, bara sorgen som kan rulla igång den konstnärliga verksamheten. Lycka är intressant bara såtillvida, att det är en kontrast till sorg.

hata tv

På grund av omständigheter utsätts jag för tv.
jag hatar tv.
jag hatar tv jag hatar tv hatar t
v
en nasalt dammig historikerröst berättar om gravarna i Mesopotamien.
en nasalt dammig biologröst berättar om hur noshörningar parar sig.
en gäll reklam för en möbelfirma.
en journalist listar entusiastiskt ekonomiska uppsving som har sin begynnelse i katastrofer.
på en kanal visas katastrofbilder, katastrofbilder, katastrofbilder. de gör inget intryck längre. det är bara bilder. Bilar som simmar i havet. Ånga puffar ut ur ett kärnkraftverk. en spökstad som en mun utan tänder.
en kock lagar mat, suger på fingrarna, rrriktigt mört.
femdagarsprognosen, veckoprognosen, evighetsprognosen, plus minus.
på kanal två plirar en empatisk medelålders kvinna i röd polotröja. bakgrunden i studion har statstelevisionen i DDR donerat åt YLE år 1972. visst förstår vi att Pekka har det svårt. Pekka har haft ett svårt liv, han. Det är synd om Pekka. Pekka har mycket pengar på banken. Pekka har svårt med spriten. Nu erkänner han det själv. Vi applåderar Pekka för han är så modig.
ZAPP!
katastrofbilderna, hur många döda, många, blir fler, ännu fler, myndigheterna och fem experter.
ZAPP!

det pirrar i huvet det skramlar i öronen
jag önskar att kant skulle sitta bredvid och berätta hur man tänker förnuftigt

jag ska börja spela pensionärsbingo, har jag tänkt.
eller gå på uppbyggliga föredrag.
eller driva runt.
eller dricka öl.
eller läsa den experimentella romanen Moskva.
eller
eller

skip james

asplund igen

Som jag nämnt ett flertal gånger på bloggen beundrar jag socialpsykologen Johan Asplund. I en av Asplunds texter - om utbrändhet - hittar jag en ytterst kuslig beskrivning av den abstrakta värld som ett yrke kan förvandlas till. Asplund beskriver en präst som ler en sekund för tidigt, som sträcker fram huvet för att lyssna en sekund för sent. Och:

"Om han skakar hand med dig kan du gripas av fasa: tänk om hans hand lossnar och du blir stående med den i din, medan han går vidare utan att ha märkt någonting, med from uppsyn, och sträcker fram sin numera imaginära hand mot nästa person!"

Det jag verkligen gillar med Asplund är att hans texter visar en exemplarisk nyfikenhet på mänskligt liv.

vändning

Ett veckolångt dåligt humör, skitsituationer och fiskstumhet kan ibland gå över i ett nafs. Följande krävs: en diskussion i arbetsrummet urartar. Det handlar om barn och musik. En massa barn lyssnar på undermålig musik, lyder konsensus. Vissa artisters texter är värre än andra, lyder konsensus. Kollega #1, en proper typ, demonstrerar fakta genom att sjunga ett av ABBAs mest tankedödande alster. Kollega #2 insisterar på att visa youtubevideor med Lady GaGa. Tre filosofer böjer sig över ett belamrat arbetsbord och tittar på dansande latexdräkter till ett burkigt datorljud. Det är helt omöjligt att inte vara glad.

grattis, hurra

"Lika väl som att kvinnor ska ha samma möjlighet till makt i dagens samhälle bör män få del av kvinnors privilegier."

"Kvinnorna är bättre på att motivera sina anställda och uppmuntra dem att utvecklas, och det förbättrar produktiviteten mer än bestraffningar eller bonusar." 

---

"har ni också livmödrar? hoppas det! vi kan lära av brigitte, som inte lät detta viktiga kvinnliga ideal förtvina vid löpande bandet, utan lät det växa och komma till sin fulla användning med hjälp av heinz. slutat gott allting gott."

vår

Det är något med den här årstiden, årstidsförvirringen. Luften är fräsch, lite frän. Snöhögarna håller ställningarna. Färgskalan i stan går från smutsgrått till smutsbrunt och svart. På ett något paradoxalt är det vackert. Man får navigera med största försiktighet, mellan vattenpölar, hundskit och en halväten pizza. Allt är exponerat. Ingenting är rart. Just nu är naturen inte det minsta insmickrande. Träden är bara. Plötsligt luktar det bensin. Det blåser. Pensionärer vinglar omkring på isen. Jag med. Cigarettrök sprids med vinden. Snor rinner från min näsa. Det är ingen elegant syn. Solen värmer. En hundägare försöker manövrera sina hundar. Hundarna stretar åt alla håll. De bildar ett roligt mönster. En farbror med en farbroderlig keps på huvudet och klädsamt beige jacka smyger förbi domkyrkan. Jag hör en fågel men jag vet inte vad den heter.

stating the obvious, vol xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Följande situation visar något viktigt om vad det är att tänka:

I ett samtal tycker jag mig vara rätt så säker på en viss sak. Jag tänker, självsäkert: "men det här har jag ju tänkt igenom tusen gånger. Nu gäller det bara att uttrycka sig så klart som möjligt för att få x att förstå hur jag tänker." När jag ska förklara för den andra "hur jag tänker" blir det en rörig ström av halva meningar och vaga formuleringar. Jag säger: "det finns många exempel på det här. Tusentals, i själva verket." "Låt mig tänka." I nästa sekund kommer jag inte på ett enda som skulle belysa just det här i just den här diskussionen för just den här människan. Jag inser att jag inte kan luta mig tillbaka på något som jag "tänkt" tidigare: jag måste göra jobbet på nytt och på nytt, försöka att se hur en fråga kanske inte är vad jag tror att den är, att inte blanda ihop olika saker, att vara beredd att erkänna beklämmande förvirring.

- Vad det här visar är att begreppet "tänka" har olika innebörder. Speciellt om man håller på med filosofi är det av otroligt stor vikt att nu och då påminnas om att man inte bär omkring på processerade tankar i huvudet som när som helst, på kommando, kan formuleras på ett för ändamålet optimalt sätt. En annans uppriktiga förbryllelse ställer mig ständigt inför frågan om jag själv har förstått det jag tror mig förstå. Om man själv börjar betrakta sina tankar som färdiga är det dags att säga hejdå till filosofin eller det filosofiska engagemanget.

oppenheimer analysis - new mexico (1982)

Förvisso är jag ingen konnässör på synthmusik men det här smälter i örat. Trashig lyrik. Minimala arrangemang. Förträffligt nasala vokala insatser. Bra på alla möjliga vis. Av någon anledning tänker jag ibland på kvasipunkarna Young marble giants. Och på tidiga OMD (Architecture & Morality är en skiva som inte blir dålig) . Finns det folk som känner sin minimal wave? Experter på fantastiska glittergruvor, kallakrigetgruvor i ett futuristiskt förflutet?