kritiken av kritiken av kritiken: arbetskritiken

Jag har läst Peter Flemings bok The Mythology of Work: How Capitalism Persists Despite Itself. Boken är ett ganska typiskt exempel på en hel del tendenser inom arbetskritiken idag. Stilmässigt utmärks boken av att snärtig underhållningsengelska blandas med tungrodd vokabulär hämtad från kontinental filosofi. Jag undrar för mig själv vilka läsarna antas vara, "maverick academics" som vill känna sig lite busiga? Har författaren själv ägnat en tanke åt vilken sorts röst som talar genom boken?

Ärendet är enligt Flemings egen utsaga att inte bara skärskåda arbetssamhället, utan också undersöka vad som finns bortom detta arbetssamhälle. Svårighet nummer ett är hur författaren tecknar konturerna av det som attackeras. Jag tappar rätt fort räkningen på hur många gånger ordet "nyliberalism" används. Vad är det som är problemet, egentligen; vad är detta arbetssamhälle? Att svaret kan bestå i många aspekter/dimensioner är självklart. Men här finns ganska liten ansats till att ställa frågan, VAD kritiseras. "Nyliberalism" blir lätt ett dåligt något som man tror sig veta vad det är - det där dåliga, ni vet, som brett ut sig på sistone.

I själva verket får jag intrycket av att Fleming är rätt ointresserad av just arbete, det vill säga att fundera kring olika aspekter av lönearbete, görande, aktvitet. I boken rör vi oss brådstörtat (jag blir åksjuk) från ett plan till ett annat. Fleming pratar om klasstrukturer, han pratar slängigt om ideologi och han talar om institutioner. Han talar om retorik, han talar om kulturella mönster och han talar om formaliserade strukturer. Arbete tar över våra liv eftersom vi förvandlar vår tillvaro till en "I, job"-funktion, menar han, där jobbet å ena sidan är allt mer osäkert, men å andra sidan allt viktigare att hålla fast vid. Vi överarbetade (han verkar tänka mest på tjänstemän, journalister, akademiker, etc. - "kontor") är beroende av arbete, säger han och kastar ut ett resonemang om rökande. Jobben slukar livet och vi gör oss tillgängliga och urholkar genom detta allt annat.

Framför allt beskrivs arbete som meningslöst spektakel som saknar syfte annat än att skapa vinster eller att betala av lån. Frånvaron av syfte beskrivs för det mesta som ett slags tvångsmässigt upprätthållande av en tom ritual. Författaren strösslar på lite Occupy-retorik om 99 % och den kvarvarande procenten, eliten. Några svepande, lite konstigt raljerande kommentarer om klass och hur människor tvingas in i skuldtänkande. Det kanske mest lyckade i hans i mitt tycke svajiga analys är att han tar fasta på hur människor blir utelämande åt sig själva. Detta utelämnande präglas av både hot och lockbeten: både arbetsmarknaden, arbetsplatsen och livet utanför arbetsmarknaden drivs av rädsla för Utanförskapet.

En del av analysen är till den grad dränkt i teoretiskt språk (i det här fallet: Deleuze) att jag helt tappar poängen. Teorin används här, tycks det mig, på ett sätt som verkligen inte belyser tematiken särskilt väl. Det jag kallade Flemings stil - det slängiga och in-the-know-vokabulären - skapar för den här läsaren intrycket av en författare vars drivskrafter jag har svårt att lokalisera. Vad vill han på riktigt säga, vad vill han åt, vad är det som fått honom att skriva den här boken? (Jag är inte ute efter personliga anekdoter, men frågar efter vilket slags angelägenhet en fråga har.)

Svårighet nummer två. Fleming säger att hans ärende är att titta på vad som finns bortom arbetet. Där finns, när jag läst klart boken: ingenting. Okej, nu är detta 'ingenting' något som Fleming medvetet vill skriva fram. Poängen (I take it): arbetssamhället har invaderat oss, vår värld, så mycket att det enda som finns bortom det är ett slags negation. I mitten av  boken provar han ut idén att sjukdom är ett slags tillstånd av, ja inte protest men, "något annat". Den som li'ger i sängen är på sitt sätt en frigörande kraft, föreslår Fleming. Passligt sjuk. Inte dödligt, och inte död. Öh? Den här läsaren prasslar otåligt med sidorna.

Efter något som först tycks vara en lång utvikning om hur sanningssägande i företagsvärlden sugits in i ett ideologiskt maskineri återkommer Fleming till sina emancipatoriska icke-stigar. Han ger nu järnet och vill visa oss hur utplånande litet rum det finns för arbetskritik. Nästan vad som helst kan nämligen göras till medel för att ytterligare förstärka systemets fogar. "You see! You do have free speech!" Dialog sker alltid på maktens villkor. Han citerar Deleuze&Guattari [Bara för att ge en vink om hur boken fungerar - ]:

The elementary unit of language - the statement - is the order-word [...] language is made not to be believed but to be obeyed, and to compel obedience. Language is not life; it gives life orders. Life does not speak; it listens and waits. Every order-word, even a father's to his son, carries a little death sentence - a Judgment, as Kafka put it.

Att tala är redan, tycks han mena, att vara innästlad i relationer där talet redan från början uttrycker en sorts invasion, där det är något som talar i mig och genom mig:

When we open our mouths to utter descriptions about ourselves to the boss, a coworker or government official dealing with an unemployment claim, someone else, an alien and foreign semiotic force, begins to speak in our place. An invasion occurs.

OK. Den arbetskritiska ska inte kunna hamna i en situation där hen talar med en röst som är hens egen bara på ett bedrägligt sätt. Jag lyckas inte begripa hurdana situationer Fleming tänker sig, men klart blir åtminstone att "den andra" tillhör makten. I tidigare inlägg har jag pratat om arbetskritik som på olika sätt glömmer bort vad det innebär att vara i en specifik situation, att tala i en viss situation.

Kapitalismen har gjort sig immun för sanningssägande gester där avsikten är att avslöja hur det egentligen är. Bäst då, resonerar Fleming, att inte tala alls. Eller åtminstone: att inte uppfattas som någon som talar. Att inte vända sig till, att inte söka dialog, att inte söka erkännande, att inte vilja bli förstådd. I ett samhälle där alla görs synliga genom övervakning och kontroll och hyllande av expressivitet är det motsatsen som behövs. För Fleming blir talandet närmast en metafor. Det anmärkningsvärda blir att han ibland tycks driva till att säga att arbete "has a semantic hold on us".

That we don't even know what might lie beyond the outer perimeter is a sure indication of how bad things have become. 

Det som gör boken typisk är att resonemanget väldigt långt utgår från att grundligt och självkritiskt rensa fram en arbetskritik som inte ska  kunna kapas. Arbetssamhället framstår som oändligt tänjbart i sin kraft att sluka allt båda dött och levande. Det gäller för kritikern att lista ut ett sätt att undgå det här listiga, excessiva, allt-omfattande maskineriet. The Mythology of Work landar i någon form av negationstänkande. Det enda som håller, det är vad arbetssamhället inte är och inte kan vara: sjukdom, tystnad, icke-representation. Snällt läst är poängen att vi måste lirka oss ur ett destruktivt grepp där vi görs beroende av arbete genom skrämseltaktiken och utelämnandet. Botemedlet består inte i cyniskt egenintresse eller en idé om att man kan stå utanför (F lägger, symptomatiskt nog, en massa energi mot att polemisera mot vad han ser som pessimismens pessimism, Adorno). Här ansluter han sig till en ganska lång tradition av tänkande där alternativet är någon form av vägrande, någon form av exodus, här beskriven som en rörelse där vi gör oss osynliga. Sedan, vid en strategiskt vald tidpunkt, kan vi stiga ut ur skuggorna och tala, föreslår han. (Han hänvisar ofta till The Invisible Committee.)

Upplevelsen av att läsa boken: svårartad svindel. Inte på ett bra sätt. Arbetskritiken blir i Flemings tappning så lastad med metaforer ("kapitalismen fungerar som ett virus") att åtminstone jag helt förlorar mig bland dem, så att de goda iakttagelserna som ilar förbi strax glöms bort. Ambitionen att staka ut alternativ blir - kanske det här är alldeles medvetet? - ett slags iskallt skämt. Snuva som emancipation! Tystnad som kritik! Hoho!

Hur hamnar man här? Det vill säga vad är det som händer i den här typen av text där anekdoter om överarbetade anställda som svarar på epost mitt i natten blandas med strittande Deleuze-sentenser? Det är kanske inte så överraskande att boken slutar med ett minst sagt plågat efterord med en lista på åtgärder: tredagars arbetsvecka, direkt demokrati, avvecklande av den neoliberala staten, viktiga resurser under allmänhetens kontroll.

Sara Lidman: Regnspiran

Hon vandrade i gårdarna med upprätt huvud, nu började hennes nacksenor bli hårda och grova. Hon stod inför dörrarna, satte sig objuden, utmanade sina domare. Hon talade till de äldre om färgning och ullsorter och mororna slamrade i vävstolarna som om deras arbete kunde vanhelgas av att Linda nämnde det. Flickorna vågade inte se på henne i sina mödrars åsyn, de diskade, de spann, de hade så bråttom, de lurade på ett ögonblick när mödrarna vände ryggen till, då gav de Linda en snabb, skamsen blick... [...] Så du får ursäkta att vi inte visar oss så förtroliga som vi känner att vi borde känna oss. Kan du inte gå hem till tant Hanna och låta bli att reta folk. 

Har ägnat de senaste nätterna åt Sara Lidmans Regnspiran. Efter Jernbanan-böckerna är mitt förhållande till Lidman nästan överdrivet idoliserande. Hon är bäst, helt enkelt. När jag läser den här tidiga (från 1958) boken slår det mig varför hennes texter drabbar mig: hon lyckas göra allting hon skriver om fruktansvärt angeläget. Och så skriver hon ruggigt träffsäkert. Varje ord kryper in på skinnet. Regnspiran innehåller en av de mest slående beskrivningar jag läst av ensamhet. Den ensamma vill, som det heter i romanen, "vara mitt i", men även när hen är mitt i är det något som är fel. Huvudpersonen heter Linda - Linda STÅHL! Själva miljön, tiden och språket påminner om Jernbanan-böckerna. Linda blir en outcast i byn när hon som sexåring blir sedd som en kuslig siare: medan hennes pappa är ute i skogen säger Linda med ett leende att pappan, en sträng, skuldtyngd typ, har skadat sig själv. Och det har han också gjort. Sedan dess betraktas hon som konstig, lite farlig - en sådan som respektabla människor inte bör umgås med. Samtidigt som boken förmedlar bybornas blick på Linda etableras hon också så att säga inifrån. Även om hon inte är någon sympatisk person är den här läsaren helt engagerad i henne, hennes ensamhet. Som jag tror jag skrivit förut: kärleksfullheten som grundperspektiv hos Lidman. Läsaren störtar med huvet före in i karaktärernas egen tillvaro.

Det är minsann ingen  gråtmild berättelse om utstötthet som serveras här. Linda sörjer över att vara bortstött ur gemenskapen, men hon är också arg, hon är övermodig, hon svarar, hon insisterar. Läsaren: kommer hon att kuvas? Lidman skildrar skräcken Linda möter runtom sig, rädslan att smittas av den andras utstötthet. Att ta avstånd blir ett försök att hålla sig själv ren, obefläckad av det där underliga - inte indragen. Byborna har dåligt samvete över att Linda behandlas så här, men hon är ju ändå... Den här rädslan och det som upplevs som Lindas sturskhet skildras genom viljan att vara nära andra människor, att närma sig, överbrygga avstånd. Att vilja vara nära får ständiga ödesdigra följder i romanen. Händelseförlopp igångsätts och det ödesdigra bottnar ofta i olika former av kollektiva samförstånd om hur saker ska gå till, vem som hör till gemenskapen och vem som inte gör det.

Regnspiran kan läsas som en feministisk roman. Uppställningen är inte enkel - män vs. kvinnor - utan i den granskas varianter av 'kvinna' och 'man'. Det är en queer text där de här begreppen är i rullning. Vad står på spel i att vara "ett passligt fästmansämne", en dygdig husflicka eller en ansvarsfull far? Lidman skriver om människor som på olika sätt plågas av den plats de angivits, tvingas eller nötts in i, och som hanterar det här på sinsemellan olika sätt. Uppror sker, och uppror straffas. Den trettonåriga Linda hittar en vän i granngårdens Simon, en föräldralös pojke som har ett slags drängstatus i sitt hem. Deras relation svävar i ett gränsland mellan barnens fantasi (Lidman skriver här fram en könsöverskridande sexualitet) och vuxna krav. Vad är det i deras relation som exempelvis Lindas mamma inte står ut med? En av de saker som gör romanen bra är att den inte låser fast slitningarna mellan omsorg om andra och en kollektiv så-här-får-man-inte-bete-sig-blick. De ödesdigra förloppen förs fram genom de existentiella avgrunder de skapar, i Linda, i Simon (som skickas iväg från byn) och i Lindas mamma Hanna. Just relationen mellan Linda och hennes mor är en av de mest fängslande aspekterna, tycker jag, kanske för att den är så mångbottnad. Mamman bryr sig om sin dotter som "vill vara mitt i", som vill vara med Simon, men hon är också rädd för dottern, vad dottern ställer till med. I slutet av romanen ställs det här på spets på ett gripande, men också lågmält, sätt. Boken avslutas med en av de intressantaste beskrivningar av relationer till ett nyfött barn jag läst på mycket länge. Lägg märke till scenen där den raggigt fåordige bonden Elof bär grannens nyfödda hem till sin dotter som ska ta hand om barnet ett tag - en mirakulöst beskriven situation.

Jag tjatar: i den här romanen, och andra av samma författare, är det ohyggligt mycket som står på spel. Det är en enorm sårbarhet som träder fram. I den här boken beskrivs en rad varianter på ursinnig sorg, att sakna någon (något) intill vanvett. Sorg som äter upp hela världen. Sorg som vrede. Och Lidman, med sin nyanslyhörda användning av dialekt, får nyanserna rätt. Jag sitter på mina slitna soffkuddar medan natt blir morgon och kippar efter andan.

Om livemusik och mottaglighet

1. Ärligt talat: jag brukar inte bli helt till mig av live-spelningar. Kanske hänger det ihop med att jag ser så lite musik live, eller att jag gör mig oemottaglig, eller att jag inte hittar spelningar att gå på. För en månad sedan eller nåt sånt sitter vi uppradade på hårda stolar i Sibelius-muséet, en ljus, lådmodernistisk sal med fantastisk akustik. En gubbe, Jason Lescalleet, skruvar på vad som för mig ter sig som kryptisk elektronik. I början: en knappt hörbar puls som utvidgar sig, en puls som olika lågfrekventa ljud centreras kring. Jag är obekant med hans kompositioner och kan faktiskt inte avgöra till vilken grad uppförandet rör sig om improvisation. Musiken letar sig in i huvudet. Den söker sig in i organen, vibrerar, tar över kroppen. Det känns som om musiken kommer ut ur väggarna och ljuder ur väggdekoren. Klanger och frekvenser från alla håll, ofta stillsamt. Uppmärksamheten vandrar ut och in, runt i Sibbesalen, in mot tidvis surrande tankar. Jag upplever - rent fysiskt - att musiker rör sig från öra till öra, liksom genom skallen. Det här kunde låta klaustrofobiskt, men jag får istället känslan att musiken ger mig rum, utrymme genom att vandra genom mig. Efter en timme med smygande elektroniska ljud, vinande underströmmar och mera påträngande noise (som dock inte bygger på chockeffekter) avslutar den elektronikompysslande herrn med en surrande slowmotionmanipulation av en Miley Cyruslåt. Gud vet att det fungerade, och drabbade! Efter konserten: jag och min kompis nickar i samförstånd. Vi kan knappt stå upp. En förvånansvärt extrovert spelning som högg tag i hela varelsen bland de kryptiska knapparna och mojängerna.

2. Jag och P sitter på en sunkig fönsterkant med ölstop ombord på dagsbåten. Vi diskuterat vad det innebär att vara mottaglig . Mottaglighet: både något aktivt och något passivt. Eller kanske inte passivt? Hur beskriva dynamiken mellan att vara fokuserad och samtidigt betona aspekten av att låta sig bli berörd av något? Drabbas av hur trubbigt och famlande vi börjar prata om det här "att låta sig". Varför känns det så svårt att hitta rätt begrepp? Handlar det om en allmän misstänksamhet som man lätt går in i där 'att låta sig' låter synonymt med 'att göra sig manipulerbar'? Om det stämmer är vi verkligen i pisset.

Vi är i Stockholm för att gå på en spelning med Low. Vid ruggigt slussen drabbas jag det vanliga anfallet: jag fixar inte den här stan i en sekund till. Vi lyssnar på ett bedrövligt förband. En australiensisk man hojtar till sina landsmän på scen. Hoppet dalar/det värker i axlarna/resemage/golvet kladdar under fötterna. Low är ett av de band som betytt mycket för mig genom åren. Deras musik hittade jag för första gången via Napster, år 2000. Napster! När min kompis går ut och röker oroar jag mig för att Low ska vara tråkiga. Medelålderstråkiga. Kanske det är jag själv som är medelålderstråkig? Jag är rädd för min egen oberördhet.

En kille bredvid mig står, liksom jag, lutad mot en vägg. Hans kompis vill få bort honom därifrån. "Jag har ont i ryggen" klagar han. Min stockholmsångest ger med sig lite grann. Ljusen slocknar, Low är igång. Jag tror dom börjar med en låt från den nya skivan Ones and sixes, en skiva jag snabbt lärt mig tycka ofantligt mycket om. Musiken Low spelar kan lätt dränkas i klichéer om minimalism och långsamhet, kyliga Minnesota - och mormoner, mormoner, man&hustru som hängt ihop en evighet. Low är nämligen kända för sitt slow. När jag ser dem uppträda slås jag snarare av hur varierat deras känslospektrum är här, fastän musiken är renodlad. Emellanåt trycker Alan Sparhawk på pedalerna och bandet låter nästan som mässande Swans! Mimi Parker bankar på sina trummor. De låter ibland förbannade. Och de låter också ofta väldigt varma, inbjudande. Svartsynt är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva Lows musik, även om den ofta tematiserar tvivel. Människor är tysta, lyssnar nästan andäktigt. Low spelar musik mestadels från de senaste skivorna. De har gjort musik sedan 1994 - nästan inga dåliga skivor. Eftersom jag är halvblind och står en bit ifrån kan jag inte bedöma så mycket synintryck, men ändå vill jag säga: deras närvaro är direkt, ödmjuk, utan störande poser. Inget tramsigt mellansnack. Jag tänker: de här människorna skulle jag tycka om att samtala med om helt vardagliga saker, dricka kaffe. Det är något jag väldigt, väldigt sällan kommer på mig själv att tänka i relation till musiker/författare/regissörer (oftast - öh - förutsätter jag att alla skapande personer är assholes, sorry nu bara, det där konstnärsmörkret). Nån dag senare hör jag Mimi Parker bli intervjuad av en lite yngre (30+) kvinnlig artist om upplevelsen av att turnera och ha ungarna med (ungar som har inställningen: mamma&pappa måste jobba). Lows uppträdande den här kvällen går rakt in i mig. Dom spelar länge, länge och en av de sista sångerna är Words från den första plattan, I could live in hope. Publiken uppmanas delta i musiken vid ett enda tillfället och till och med det fungerar - jag menar sånt där som ofta blir styltat, ja pinsamt nästan. Nu låter det här fånigt, men: istället för spända och kravfyllda förväntningar på hårdpresterande artister, en vänlig stämning. Efter konserten känner vi oss tvungna att gå ut i luften och pusta ut lite i den råa nattluften. Bredvid oss står en klunga som är lyriska på finska. Vi nickar åt dem, går in och vill beställa en öl, men stället håller på att stänga.

krismedvetande

Ofärdiga tankar:
I Finland råder det just nu en enorm diskussion om kris. Hur ska vi ta oss ur krisen? Vad är det bästa sättet, det mest effektiva sättet, att ta oss ur krisen? Handlar krisen om svällande offentlig sektor, dyr arbetskraft eller handlar den egentligen om global ekonomi och bristande efterfrågan? Olika läger har bildats i krisdebatten. De här lägren förhåller sig på olika sätt till regeringspolitiken. Det som står bortom allt tvivel är att kris är the order of the day. Statsminister Sipilä höll katastrof-kris-nödtider-tal i TV:n. Statsministern satt med knäppta händer, blickade in i kameran och manade folket till eftertänksamhet, fosterländskhet och (riktat till facken och arbetare) återhållsamhet. "Pengarna är slut", det var statsministerns utgångspunkt och slutsats. Debatten om det ekonomiska läget är polariserat men det som diskussionen cirklar kring är kristematiken. Inläggen kan på det stora hela delas in i människor som menar att krisen är betydligt lindrigare än vad regeringen hävdar (Finlands statsskuld är inte så katastrofal som den sägs vara, den offentliga sektorn är inte så farligt expansiv den har utmålats som), människor som hävdar att läget är allvarligt, men att metoderna för att lösa krisen som regeringen föreslår är felriktade (åtstramningspolitiken fungerar inte i praktiken), och sedan de för tillfället dominerande rösterna enligt vilka Finland befinner sig på katastrofens brant.

Har följt med historikern Rasmus Fleischers krismeditationer. En sak jag snappat upp i hans inlägg är kristänkandets sinsemellan olika former, där det som bland annat står på spel är vad det är som antas vara i kris. Fleischer skiljer (bland annat) mellan (höger/vänster) borgerliga, tragiska och kritiska kristeorier. Den första typen utgår från tillväxt som ett tillstånd som krisen halkat ut ur (exempelvis genom finansspekulation som åsidosatt 'realekonomin'). De tragiska teorierna målar upp krisen som evigt uppdykande. Den tredje tar itu med kapitalismens dynamik och att kapitalismen inte kan fortgå i all evighet. (Om jag fattat saken rätt.) Frågan om vad det egentligen är som krisar dyker upp i periferierna av den krisdebatt som dundrar fram genom finska medier. Frågan nuddas i analyser som kritiserar utgångspunkten att det är endast den finska statens finanser som befinner sig i kris, och att lösningen består i att banta ner kostnader och öka intäkter. I de här analyserna finns försök att avmytologisera, att kritiska granska rådande föreställningar om ekonomi som är viktiga byggnadsstenar i krismedvetandet (exempelvis att en stat fungerar som en privat aktör eller att pengar är något som helt enkelt kan "ta slut").

Det som kanske varit mest påtagligt är frånvaron av en sådan fråga. Istället etableras ett krismedvetandets panikartade här-och-nu. De dominerande borgerliga åtstramningsförespråkarna talar för snabba strukturella reformer och "innovativa" politiska beslut. Från vänstersidan presenteras andra lösningsförslag, En del hänvisar till konjunktursvängningar (och behovet av stimulans) istället för strukturreformer, medan andra menar att det är alternativa strukturåtgärder som krävs. Tanken: strukturella anpassningsåtgärder skapar grunderna för en solid framtid för de finska statsfinanserna.

Men det gemensamma är en tro på att politiska beslut kan lösa det svåra läget. Enligt det som Fleischer kallar borgerlig förståelse av kristillstånd utgör krisen en avvikelse från normaltillståndet. Politiken antas kunna rädda ekonomin. "Att det finns en räddning - närmare bestänt: en politisk räddning på ett ekonomiskt problem - är ett grundantagande för all borgerlig kristeori". Det är just den här hållningen som finsk diskussion nästan utan undantag präglas av: utifrån den horisonten är uppgiften att igen upprätta det som uppfattas som normaltillstånd. En fungerande välfärdsstat. En stabil arbetsmarknad. En expansiv exportindustri. En dynamisk hemmamarknad. Ett vitalt utbildningssystem. Eventuellt skulle någon förneka att det här är fallet: är inte ett extremt framträdande drag i den finska debatten betoningen av det innovativa? Det innovativa kan väl inte ha med normaltillstånd att göra? Men här tror jag att det är lätt att gå med på det slags krismedvetande som pratet om det innovativa/modiga/nyskapande utgör så att det inte längre blir klart vad bilden bygger på. Resonemangen tycks förutsätta att Finland ska kunna återupprätta en sund och inte minst globalt konkurrenskraftig balans mellan välfärdspolitik och expansiv industri- och handelspolitik.

---

En sak som slagit mig när jag (lite slött och yrvaket) försökt hänga med i finska debatten är olika föreställningar om "vad som fungerar". Den övergripande beskrivningen är alltså: akut kris. Hur ska vi komma ur den? Påtaglig just nu är den närvaro som nationalekonomisk teori kommit att få i vad som allmänt kan kallas "vänstern". Nu går jag inte in i innehållet av de här resonemanget, men en retoriskt lite märkvärdig sak är hur vanligt det blivit att i debatten med borgerliga röster hänvisa till nationalekonomiska resonemang som respekterade, ansedda och allmänt omfattade. Retoriken har lyft fram åtstramningspolitiken som fjärmad från den nationalekonomiska mittfåran. Politiken har därmed sagts brista i trovärdighet. Det här är som sagt märkvärdigt: den nationalekonomiska mittfåran har plötsligt blivit ett redskap för vänstern att bekämpa motstånd med (inget buttert gnäll om borgerlig nationalekonomi här inte). Okej, nu är det ju så att också mera substantiell argumentation som också förs om skuld, privat/offentligt, etc., men slås av den här retoriskt positiva laddning som nationalekonomin plötsligt fått. Vad säger det om nuläget? (Eller säger det nåt alls?) Kanske har det här att göra med den fight om trovärdighet som utspelar sig i den krisfokuserade finska debatten. Attacken mot vänstern har ständigt bestått i att vänsteralternativen (stimulans istället för åtstramning, kort sagt) brister i trovärdighet. Vänsterförbundets egen analys efter valförlusten utgick rätt långt från att partiet misslyckats med att framstå som ett trovärdigt alternativ. Det är kanske inte så underligt att åberopandet av den nationalekonomiska teorins mittfåra blir behändig som ett vapen i den fighten. Vänsterflanken svarar med att svara med samma medicin: det är de andra som genom sin enögda marknadsfundamentalism hänger sig åt ideologiska tvångstankar som inte har något med verkligheten att skaffa. Men det jag skulle komma till för att knyta an till ovanstående: vilken förståelse av kris, och att ta sig ut ur krisen, landar man i? Högern och vänstern tycks tävla om vem som tar det ekonomiska läget på allvar. Den fråga som Sipiläs TV-tal i alla fall väckte var vad detta allvarstyngda krismedvetande betyder för den finska politiken.

Tillvaron

Folk frågar mig om vad jag håller på med. Varje gång: jag blir - generad. Rabblar lite undvikande en redan inövad, redan tjatig ramsa om små skrivgrejer och öppen, öppen framtid. Slänger in det där om att söka jobb, söka pängar, söka någånågå. Hösten har krupit in på skinnet och det där någånågå börjar aktualisera sig även om jag klamrar mig fast vid ett par, tre, fyra skrivuppgifter som - det här är lite hemskt - ger dagarna en skepnad. Har alltså städat bort kontoret. En dag tänkte jag turista på seminariet på mitt exjobb och märkte att jag inte längre åtnjuter den fundamentala rättigheten: nyckelrättigheter. Rev slokörat i dörrn. Den omedelbara reaktionen: VA, FÅR JAG INTE KOMMA HIT MERA? Den nästomedelbara reaktionen: ok, det var ju ungefär de här dagarna detta skulle hända, no surprises. Jag diskuterar universitet och universitetsvärlden och universitetsblabla med människor, måste förhålla mig till olika beskrivningar av vad som är bra/hoppfullt/piss. Rörigt i skallen, svårt att artikulera något vettigt, svårt att navigera mellan politiska diskussioner, personliga grejer och kopplingen mellan dem. Guldfärgat oktoberljus och jag har snokat runt i Åbo efter bra skrivhörnor. Har skrivangstat på gubbcaféet och Apteket och prokrastinerat på diverse bibliotek. Har gnott på en hopplös text ett bra tag nu. Slussat utkast till tålmodig, men stenhård svärjeredaktör: det artar sig, kanske. Hoppfull hälsning där i slutet av mejlkorrespondensen. Sitter på slamrigt café och imponeras av den här systematiska typen som tagit sig an min text, hjälper till att få den klarare, städar upp bland antydningarna. Skriver texter med dock, emellertid och huruvida. Oktoberljuset sveper förbi åbolands sjukhus & alkisarna utanför daily. Tonåringarna, pensionärerna och jag driver på stan. Jag går hem och tar min 17:00-lur. Dörren knarrar och fönstret har jag inte tvättat sen 2013. Fruktan & bävan: jag lär mig hur man skriver fakturor. Skriver faktura, hoppas på det bästa, slirar bland momsprocenter och öh. Mest oroar jag mig för arbetslöshetsunderstödet & att på nåt sätt fucka upp. På nattbaren läser jag en kass bok om arbete (to be continued) medan det är alldeles tyst runtomkring - ända tills en känd amper kioskprofil ramlar in omgiven av sitt entourage. Alla tycks prata nåt slags gulligt kodspråk jag inte fattar ett jota av utom att ordet 'rakas' används i varje mening. Det jag hoppades att jag inte skulle skriva, men som jag skriver ändå: ett liv där praktikaliteter håller styr på en, river upp en ur bädden. Att leva just det livet. 

Att sälja kapitalism som jämställdhet

I HBL en intervju med en chefdesigner från Kone som pratat på en women in tech-konferens. Läser och känner mig kluven. Budskapet: kvinnor ska lära sig att inte förlita sig på hårt arbete. Den tysta fliten räcker inte till. Den tysta fliten ignoreras. Den tysta fliten är prinsessfasoner. Oväntad jämförelse, för all del: hårt arbete brukar sällan beskrivas så. OK. Det som är bra: inte ta skit, inte nöja sig med att bli behandlad som en arbetsoxe vars slit tas för givet. Bryta upp ingrodda gubbstrukturer där gubbar förlänas Viktiga Jobb genom andra gubbar. Det som är bra: att göra upp med den Snälla Flickan (på finska ännu bättre: kiltti tyttö). Men mitt obehag accelererar när jag läser vidare. Artikeln ifrågasätter aldrig det där stenhårda racet, utan bidrar istället med några verkningsfulla tips om hur du bättre kan hävda dig där. Hur du inte blir en förlorare eftersom du är kvinna. Istället för att reduceras till duglig hjälpredor ska kvinnor lära sig att SÄTTA GRÄNSER. Hjälpsamheten och vänligheten ska göras mera strategisk.

Hon lär sig spelreglerna som rinnande vatten och kan bedöma när det lönar sig att följa dem och när hon ska böja på dem.

Det här ska alltså vara målet? Det som jag tycker är riktigt otäckt i den här typen av framställningar av feministiska strategier är hur de ger en illusion av att arbetslivet egentligen, vid sidan och under de där gubbstrukturerna, är rättvist och premierar den som jobba hårt och målmedvetet. Gubbstrukturerna behandlas som ett slags liten skevhet som en kvinna med gott spelöga kan lära sig att bortmanövreras. Sedan kan hon ta sig dit hon vill: genom strategiskt användande av känslor och strategiskt förhållningssätt till andra människor. "Women who have it all". Uppgiften är att hushålla klokt med sina samlade resurser. 

Budskapet som artikeln levererar är att arbetslivet  blir mera diversifierat och "berikat" om kvinnor lär sig de här spelreglerna. Det här har jag i min själ svårt att förstå. Det som predikas här är väl snarare motsatsen: alla ska lära sig att utan gnissel strömlinjeforma sig enligt samma konkurrenssituation. Det jag uppfattar här är snarare ett förenhetligande (som lätt samexisterar med ett slags könsessentialism som utgår från konkkurrensfördelar: "kvinnor är bättre på att se den praktiska nyttan").

Det finns, såvitt jag kan se, noll rum för solidaritet här. Jämställdhet beskrivs av designern som "ett stafettlopp". Metaforen är att du springer ditt eget lopp men kan hjälpa den större gruppen genom din insats. Metaforen: genom att stå ut i konkurrensen hjälper du sist och slutligen dina kamrater som springer efter.  

(En ständig fråga: ett samhälle där det viktigaste av allt är att bevaka sina gränser.)

PS: Det här påminner mig om att jag ASAP ska ta och läsa Mona Mannevuos intressanta, nya avhandling. Smög på disputationen: spännande saker.

Jag är på anstalt

djuralmanackan från april 2000 på den kaklade väggen på toaletten visar 1 fälthare som sitter upprätt mittibland blommor och gräs och spejar, jag är på anstalt jag lämnar mig själv i sticket, rhododendron och alpros, lönnblad nedtryckt på körbanan av den byiga föhnvinden orden har ryckts ur mig lyssnar i tårar på mitt ordfiasko själen rasar, hjorden och flankerna i min vänstra hjärnhalva som den senaste EEG-undersökningen visar i detta förödelsens ögonblick nämligen virtuell låga etc   

Jag läser den österrikiska Friedrike Mayröckers Jag är på anstalt (publicerad år 2010), en numrerad myllerbok med "fotnoter till ett liv". Mayröcker är en enormt textproduktiv skribent men den här boken, som hon skrev som 87-åring, tror jag, är det första jag läser. Det är en orolig text, men livsbejakande! Mayröcker låter språk och intryck blixtra fram i en närmast hypnagogisk stämning av mellan-klarvaken-och-sömn. Som läsare blir jag visserligen bländad, men på ett uppfriskande sätt. Texten om kroppen och åldrandet är vital i sitt framvällande flöde. Vingliga, slingrande satsbyggen ('sats' är egentligen fel ord, heter det strof?) som rycker tag och kräver: slira med nu. Mayröckers text innehåller otaliga glapp. Inte bara texten utan ett textsjok med punkt efter kan innehålla en reflektion om Augustinus, ett mammaminne och en stretande ansats till självreflektion. Att läsning av Derrida återkommer är lite störande och jamsigt, men jag kan leva med det eftersom jag inte kör de teoretiska växlarna. Oredig litteratur: jag uppskattar. Världen ställs på konstigt vinklad kant.

Tja, du fattar: det känns inte som om den nagelfarande hårdredigeringens specialstyrkor anstormat den här texten. Den läcker som ett såll, åt alla håll.

Jag tänker på Lynn Hejinian (som diggar Wittgenstein snarare än Derrida) och hennes elliptiska självbiografi My life. Nån form av prosalyrik som trots motståndet kilar in läsaren mellan myllrande sammanhangsbitar.

Hos Mayröcker är orden på glid. Det är en på sina sätt tröttsam och megaintrospekterande bok men samtidigt får den mig underligt nog att läsa med ett slags pigg uppmärksamhet som öppnar upp omvärlden. Det introspekterande hos Mayröcker är av det genomsläppligaste slaget och istället för att hennes språngaktigt galopperande textsjok nålar in läsaren i ett klaustrofobiskt inre kastar dom ut blicken än på det ena, än på det andra. På ett himla märkligt sätt befriande läsning om hur livet gnistar på framåt och bakåt och sidledes i sina fotnötter. Kanske: nåt lugnande i Mayröckers rådd.

Gubbkaféet

John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Vi sitter på gubbcaféet igen, N och jag. Vi träffades tidigare idag, och var och en tänkte på sitt håll: vi träffas väl där senare. Samtalstrådarna från dagen återupptas. Nu är det sent och vi fnissar med våra datorer och böcker i vårt hörn. Hard labor. Det ena och det andra. Gubbcaféet håller öppet. Där hamnar man, ofta.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
På gubbcaféet är stämningen dämpad till och med när någon av gubina flippar och härjar vid baren.
John Lee Hooker vrider ur sig
ett fläskig riff.
Gubbcaféets klientel: en VD, en arkitekt, en samling kommunpolitiker post-möte som ropar delikata saker till varandra över bordet, över rummet, från rummet till rökrummet. Egentligen är det riktigt, riktigt otrevligt här. Varför går vi hit? Bakom oss rullar text-teveresultat från en eller annan fotbollsserie. En gubbe plirar upp mot rutan ibland, håller koll. N går för att bolma med gubbarna i rökrummet och rapporterar vad som avhandlats där.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Idag är det mannen med åbodialekt som jobbar bakom baren. Muttrar & häller buttert upp en espresso. Det är eftermiddag och här är nästan ingen. Soffan vid fönstret, fläkten i taket, kaffet kallnar. Kontemplation & att sitta ifred med sitt.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Hit hittar ingen. Här stöter man på bekanta ibland. Nämen hit hittar ingen. Min kompis är nästan alltid där. Och fan ölen är dyr.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Dags att gå hem, (fastän klockan inte ens är mycket ännu och stället ännu håller öppet en hel timme till). Septemberluft är lätt att andas. Bakom baren idag profilen från alma matern med sitt lite söliga goder afton. Goder afton på dig själv, du.

John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Jag hör ett gäng gubbar i kostym diskutera skattepolitik. Stället är litet och det går inte att värja sig.  Trots att de här typerna är odrägligt självsäkra och tar jävligt mycket plats håller gubbcaféet mirakulöst ställningarna och välkomnar också andra på sitt griniga och lite motvilliga sätt. Sitter vid den där förfärliga spelscreenen som blinkar mot det mörka träbordet. På dasset på gubbcaféet: en doftande blomma.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Det är lördag, har gubbcaféet öppnat redan?
Går förbi just in case. Där ser mörkt ut, men visst - där är ju alltid mörkt. En gubbe läser tidning. Från baren ett aboensiskt gruffigt NOH? Bargubben plirar lite missnöjt, distraherad i sitt existentiella läge, upp ovanför glasögonen. Vad får det liksom lov att vara?
John Lee Hooker vrider ur sig ännu ett fläskigt riff.