Raumo-Tammerfors-Sodankylä-Åbo (megainlägg)

Jag är i trubbel i år också. Har slarvat och skjutit upp och förträngt. Behöver nåt slags identitetshandlingar. Förra året åkte jag till Sodankylä och skaffade ett tillfälligt papper på att jag är jag. I år är jag i samma knipa. Tänker också på asymmetrin mellan min papperslöshet och den situation där det verkligen hänger något på att sakna medborgerliga identitetshandlingar: min knipa är ingen riktiga knipa (men a propos förra inlägget: här kan det börja slira, även om det är viktigt att påminna sig om sakers proportioner). I Åbo är köerna långa. Lurar med Ponks på utfärd och vi sätter oss på bussen till Raumo. Polisstationen ser ut som polisstationer brukar göra. Här är tjänstemännen snälla och jag får inte bara ett ärende uträttat, utan två. Jag funderar på den ofta hårfina nyansskillnaden mellan att betona att nån gör sitt jobb bra och att nån är en schysst person som inte låter sig begränsas av minimimåttet för vad tjänsten kräver och vad man förväntas göra.

Hamnen i Raumo, jag blir på ofantligt gott humör och vet inte riktigt varför.

Min resekompanjon frågar om gubbarna på båten fiskar. Det är vad jag undrar också. En av gubbarna svarar slött och lite humoristiskt att fiska, det gör han på stugan bara. Vi är i hamnen och jag märker att det mesta av det jag ser är otydbart för mig. Jag vet ytterst lite om industrin, och blicken irrar på måfå och fäster sig vid ingenting. Utifrån vad jag ser kan jag inte bilda mig en föreställning om hur vardagen i den här hamnen ser ut, hur det dagliga arbetet görs, hur det är att bli klar med dagens skift och gå hem sen.

Det här kunde vara Irkutsk, 1965. Raumohimmel och grillkiosken invid. Vi traskar in mot stan med blåsten runt örona.

Raumovänstern!

När ärendena är uträttade, hamnen beskådad, bakelserna uppslukade och gamla stan skärskådad lunkar vi mot busstationen. Innan det hittar vi en gammal kyrkogård med gravar från början av 1800-talet. Alla tycks heta handelsman Packalén.

Å och jag åker till Sodankylä på vår årliga filmresa. Som vanligt stannar vi några timmar i Tammerfors. Där finns ett sånt härnt hus. Fint.

Och en sån härn staty, i en park, på en ständigt stigande väg. Jag är obekant med Tammerfors och har int fattat att jävlar, där finns backar. Folk susar ner på velocipeder. Jag är stel i benen.

Vi ålar oss upp för backarna och går till Pispala. Där finns trähus. En del är fint upprustade, andra slitna. Mysigt ställe som känns som nåt annat land är surfinland, men det brinner i kaffetanden.

Den här biten land bevakas av ett skriande gäng måsar. Vårt sällskap uppskattas inte nåt vidare och blir omedelbart tvungna att ta till flykten.

Tammerforsvy innan en läskig burgare, ett oväntat och roligt uppdykande av åbofilosof och ett kontemplativt nattåg.

Läser ett gäng HBL. Giftig journalisthumor?

Vi börjar bli Sodankyläveteraner och proceduren är bekant. Att köa är en av hörnstenarna i festivaltillvaron. I år känns det som där är fler människor är vanligt. Trettioårsjubileum!

Dragiga men mysiga biografen Lapinsuu. Ett helvetes bra ställe att se film. Å och jag bänkar oss på vår vanliga plats på andra raden. Så nära vill vanligen ingen sitta. Hurra!

Sodankylä är ett litet ställe. Går vanliga rundan, förbi Revontuli. Jag undrar hur det är att bo här, året runt, genom vintermörkret, vilken skepnad den här vyn har då, klockan två en januarieftermiddag.

Något med paraboler.

Drag på festivalen. Nåt fint är det med det hela, att där är lokala bor och sen hipsters från söder och det går alldeles utmärkt att festivalen liksom inte är någons, utan allas.

Mike Leigh är årets huvudgäst. Det är inte helt fel att säga att han är en av mina favoritregissörer. Hans filmer utgår från att människors framtid är öppen; grundtonen i dem är hopp, men inte en form av hopp som inte ens regissören själv verkar tro på så att filmerna därför blir ett slags desperata övertalningskampanjer. Utan: ja, tro på livet helt enkelt, att vi lever vidare och att det är en bra sak. Leigh lyckas på ett egenartat sätt skildra folks olika sätt att leva sina liv tillsammans, med den förändring, bitterhet och försoning det innebär. Betoningen ligger ofta på just att leva vidare.

Ser en av hans filmer jag inte sett förr, High Hopes 1988. Leigh provar på klassanalys genom överdrifter och parodi som växlar med en av filmhistoriens finaste beskrivningar av kärlek - och det fungerar. Drabbas av hur nära inpå filmens funderingar om politik kryper. En dialog handlar om vad man "gör" och inte "gör". En person berättar om socialistiska möten hon springer på och de viktiga debatterna som försiggår där. En annan tycker det är löjligt med såna möten. Han tycker det är viktigt med politik, men blir provocerad av något i den andras inställning, och börjar ifrågasätta: så ni diskuterar bara, men vad GÖR ni? Den andra frågar, med taggarna utåt: och vad gör DU? "I sit on me arse."

Ser ett par Q&A med Leigh och han framstår som en person som åkt runt på en massa festivaler under en herrans massa år men som tycks ha behållit fotfästet där. Utfrågarna tjatar om manus och casting men Leigh kör lite sitt eget race, svarar på de frågor han själv vill svara på och lägger ut texten om disciplinerat utforskande tillsammans med skådespelarna. Han verkar lite trött på olika föreställningar om sina filmer (att de går ut på enbart dialog eller att det finns ett klart och tydligt manus eller att det hela endast är improvisation) men han verkar samtidigt tycka att det är slött och självupptaget att ägna sig åt att "avmytologisera". Vi ser om ett par av hans filmer (Another Year & Secrets and Lies) och jag påminns om hur bra de är.

Ishavsgatan oppåner. Int blir det av att gå på nattklubben Midnight moon i år heller, hördö Å. NÄSTA ÅR, YES?

Tar bilder av alla solar jag ser. Slutar aldrig fascineras av den där fräcka jäveln på himlavalvet kl 3 på morron.

Jag tycker helt galet mycket om filmfestivalen här men FANIHELVETE vad gubbig den är på ett flertal sätt. De klassikerfilmer som visas introduceras av filmexperter som alla är män. Dessa klassiker är icke sällan rullar om gubbar som grubblar över det stora mysteriet - Qvinnan. Emellanåt är hela festivalen liksom genomsyrad av gubbighet och gubbig beundran av stora Filmgubbar och andra Stora Filmgubbars beundran av andra stora Filmgubbar som beundrar Stora Filmgubbar som... Filmhistorien reduceras till att uppskatta de här gubbarna och att kunna rabbla tekniska fakta på rätt sätt. En fråga jag hört ställas av en prominent filmgubbe till annan prominent dito: film eller fru? Bara att välja. Har svårt att sätta ord på hur filmentusiasmen kan ta könade former, men här tycks den göra det, ibland, och det märks i vem som kommer till tals och får utrymme. Hoppas det här ändras - och ändras illa kvickt för det här är en tröttsam aspekt av en annars fin samvaro.

En avgörande bit av Sodankylästämningen bidrar Päivin kammari till. Lunchkaféet som blir middagsrestaurang som blir rojvigt ölhak när klockan blir sisådär åtta. Där är slamrigt och vänligt. Personalen härjar men på ett gemytligt sätt. Folk trängs vid borden och får lov att stå ut med varandra, vilket är kort sagt awesome. Nåt slags samhörighet mellan folk där bland fisksoppor, morotskakor och blaskiga ölstop. TJUGOTRE vrålar personalen och då är det tammefan skäligt att den som har mat nummer tjugotre lystrar till, kanske hojtar ett glatt BINGO! En kväll sitter vi bakom människan som Å teaterviskar är landets före detta finansminister. Själv märker jag ingenting men kväser ett stridsrop om vart socialdemokratin är på väg. (Jag ska inte bli paparazzi på Seiska, känner inte ens igen mina kompisar.)

Har lite ambivalent inställning till Peter von Baghs dokumentärer. Men det är konstigt att han inte tomtar runt där i år. En av hans dokumentärer är riktigt bra. Den heter typ Vid Karl Marx grav, gjordes i början av åttiotalet tror jag, och ja, utspelar sig vid Karl Marx' grav i London.

Lilla tältet! Grästovorna osar på det vanliga sättet och i år är det inte en enda mygga som syns till, hurra!

Nåjsar på Å att vi ska gå till Revontuli. Vi går till Revontuli. Där är det klackarna i taket och karaoken är i full gång kl 22 och ja, from there. Från skuggorna in i ljuset brölar någon, med emfas. För oss blir det en tidig kväll men vi anar att Revontuli håller ställningen hela natten. Igen: det förbluffande fina är att sodankyläbor skrålar karaoke ikapp med berghälliterna från söder i frid och ro.

Märkligt euforisk stämning i den lilla hålan. Varför jag vill åka dit nästa år igen.

Å och jag utsätter våra sittmuskler för en viss prövning genom att se den filippinska regissören Lav Diaz' From What is Before. Nästan sex timmar, men det är värt det. Inte oproblematisk, denna Diaz (vi såg en annan film av honom förra året och han verkar nära en grumlig fascination gällande människovarats mörkaste skrymslen och försöka riktigt extrahera de där skrymslena) men ett helt eget sätt att göra film där politiska reflektioner vävs in i långa, långa scener där människor är som myror i en gigantisk natur av brusande hav och susande vind. Jag vet ingenting om Filippinernas historia, men det är inget hinder. Blir glad att se hans mastodontfilmer i det här formatet, tvingas koncentrera sig.

Efter en barkväll är det inte orimligt att purras vid 0800 och promenera ner till stan för att köa till biljetterna. En lustig grej är att folk verkar vara ute och uppe och igång hela dygnet men ändå ser jag inte en enda krapulant eller trött människa. Pigga folk som sliter i biljetterna.

Konditoriet i Sodankylä - that's where the bakelser go when they die.

En annan grej som gör att jag återvänt hit är det som inte är eskapism tror jag men i mångas ögon kanske kunde ses som det: att under några dagar vara helt uppslukad av film, inte tänka på nåt annat än film. Kuta från en föreställning till annan, diskutera dagens schema över lunch på Päivis, reflektera över filmerna vi sett över ett glas öl senare, tumla ut efter dagens sista film & gnugga sig i ögona mot det envisa ljuset. Och att alla håller på så där. Bläddrar frenetiskt i programbladet, ser förväntansfulla ut, ser funderande ut. Delad filmglädje. Alla filmer är inte bra såklart, men riktiga bottennapp har jag inte heller hittills stött på.

Sista kvällen. Vi ser Jonathan Glazers Under the skin. Jag låter mig ryckas med och slungas in i en dunkel, bultande stämning. Skum film, och fånig nog. På nåt sätt ovanligt med filmer som på riktigt tar ut svängarna. Har inte ännu idisslat vad jag riktigt tänker, men märkligt och suggestivt är det, nattligt Glasgow och ... aliens. Bra sätt att avsluta natt-Sodankylä.

Liksom tidigare år bor vi på en skola där madrasser placerats ut i en gympasal. Kollapsar på madrassen och ligger några minuter i sovsäcken och kan inte låta bli att fnittra över någon som snarkar som ett kylskåp. Sen sover jag. Också här nån form av fin samvaro. Folk pysslar på med sitt men hänsynsfullt ändå. Nån är alltid uppe. Dricker te i skolans aula, diskuterar lågmält medan andra sover. Bra, stillsam stämning.

Lite mussolinivibbar där i en arkitekturdetalj på Sodankyläs bibba/kommunkansli. Går man in i bibban möts man av det bibbor alltid ska vara: plats för lite det ena och det andra och som vanligt när jag är på annat ställe än hemma är bibban en trygghet, sånt där ställe att gå till och bara vara.

Allt är inte guld som glimmar. Sodankyläs å - ölburkar.

Syskonen Lindman inspekterar ett mycket märkligt skyltfönster. Uppstoppade djur och, öh, eventuellt damunderkläder.

Slagträn i debatten om Finlands ekonomi. Vi står och trampar på Rovaniemis tågstation och två gubbar öppnar varsina fontänöl medan ett par andra äter kebab. Slokörad stämning.

Tillbaka i Åbo. Promenadäventyr!