Elise Karlsson - Linjen

Varför jobbar vi? Varför är arbete så viktigt? Vad är arbetsgemenskap?
Jag har läst Elise Karlssons Linjen. En bra bok, på flera plan. Genom den lätt obehagliga berättaren leds vi in i kontorets värld, närmare bestämt ett förlag som spottar ut självhjälpsböcker. Det är naturligtvis ingen slump att det är just självhjälpsböcker som tas som utgångspunkt - vad är ett mer talande exempel på en tendens av individualisera problem där skuldbeläggande paketeras in i ett uppmuntrande flåsigt pådrivarspråk? (OK självhjälpsgrejen kunde lätt ha drivit mot en kliché, men jag tycker romanen hålls på rätt köl för det mesta.)
Linjen är en otäck bok. Inte mycket händer. Huvudpersonen går från att vara arbetslös till att få in foten på en arbetsplats, först som tillfälligt anställd, men hon klättrar i hierarkin, kommer in i organisationen, inrättar sig. Ett viktigt tema i boken är arbete som ett slags fasklamrande. Klamra sig fast vid det osäkra, förvandla sig själv till en självsäker person, en oumbärlig person, en sådan som inte får gå när det varslas om uppsägningar. Huvudpersonen gör allt för att befinna sig på rätt sida om uppsägningsbesluten. Det handlar om linjer. Att vara on top of the game.
Det som Karlsson gör bra är att hon på ett väldigt vardagligt sätt, utan dystopiska excesser, målar upp en riktigt ruggig bild av dagens arbetsliv och de stillsamt men ändå existentiellt fasansfulla situationer det ger upphov till. Det är luncher, möten och rekreationsdagar. Det är flirter på jobbet och sura markeringar. Mest är det lydighet och rädsla, och i kombination med det, 'framåtanda' och sammanbiten ambition. Kollegan betraktas som en konkurrent, arbetsgivaren som ett slags gudomlig makt som fäller godtyckliga omdömen som avgör folks livsöden.
Boken är uppbyggd i korta, ofta bara en halv sida, kapitel med huvudpersonens intryck och ofta små relfektioner kring arbete. Egentligen är bokens stil lite risky business. Det funkar inte hela tiden, men ofta skriver Karlsson fram en text som växlar från att vara vardagligt pratig till att sväva ut i ett mera drömskt eller ibland reflekterande anslag. När det lyckas frammanar hon känslan av att mitt i det vardagliga, mitt i det strävsamma, mitt i det arbetslivsmässigt performerande av 'solid anställd', hålla på och tappa fotfästet. Blänande solljus som förintar allt, ett plötsligt uppdykande minne, en uppslitande blick. Det här finns närvarande genom hela boken, och det är det som gör att texten ibland kryper riktigt, riktigt nära.