Privilegier

Läste en kolumn i Hbl som int slutat spöka i tankarna mina. Kolumnen beskrev vardagsscen med ett par som grälar om utlandssemester. Kolumnisten börjar sen fundera på hur privilegerade de är. En formulering återkom flera gånger i den korta kolumnen: Att känna sig äcklig. Drabbas av tanken, formuleringen, som är vanlig. Att känna sig äcklig i sin position. Frågan: Är det inte ofta sådana äckelkänslor, och kanske också uppställningen i privilegier, som riskerar att stampa fast politisk passivitet? Typ, de privilegerade som sitter och våndas över att vara privilegerade medan världen rullar åt helvete. Och jag har int lyckats stava priv... det där ordet rätt en enda gång.