det vanliga inlägget

[Risiga mobilbilder igen]

Tre snorungar skumpar förbi på en fyrhjulingsmoped.
Hundlokor stinker vid vägrenen. Tung luft, tröga dofter, en nyvaken bröms vid örat. Hästarna hos familj B tassar fram till oss. Den vita lutar sig fram, stirrar. De andra tjocka hästarna rultar över sin äng.

Mor&far oroar sig över grannar som jobbar för mycket.

Mor&far pysslar på med sitt. Far nerböjd över sin ålryssja, den envetna minen. Skurkfiskets beståndsdelar mitt på blanka dan.
Kattan smyger runt ett fågelbo, repressalier snart av flygande nemesis.
Grannen levererar himmelska bakelser & berättar det senaste.

Vi deltar nästan-nästan i en klassisk skärgårdsritual. Skärgårdsbor hojtar åt varandra, VEM ÄR DET DÄR DÅ? Vi sätts i arbete, smiter iväg, de tjugo metrarna hem.

 

Jag drömmer att jag är i en stor musikaffär. Kanske i Glasgow. Obskyra reggaeskivor och sånt fyller den ljusa lokalen. Butiksmänniskan är pratsam och vi diskuterar en del. Hen kommer fram till mig med en tjock dubbel-cd. Men sen ser jag, PETE YORN! Jag blir förskräckt, har jag månne gett sken av att gilla gubbrock? Vänder och vrider på den eländiga plattan och introspekterar. Sen vaknar jag och namnet PETE YORN dundrar i huvet. Tänker att det här måste jag googla för att se om den här artisten faktiskt finns. Låter för mig helt främmande, men minns tydligt namnet från drömmen. En halv vecka senare googlar jag och JÅ, just det, Pete Yorn. Han finns. Och tråk-gubbig är musiken. [Den filosofiska frågan: vad är det omedvetna?]

Mariehamn. I min morbrors hus är den stora bruna klockan kvar, och bordduken, och radion. Bara den stora platt-TV är ny. Vi sitter uppradade runt ett bord. Äter tårta. Någon lyfter tyngder på TV. Mina släktingar kan peka ut flera av idrottarna med namn. Som tur är finns det vallmoblommor och semestrar och barn att diskutera. Mariehamn doftar tungt av asfalt och syrener.

FALAFELRULLARNA PÅ DRAKEN. ÄT DEM. Men akta dig för måsarna.

Vi går på en spelning på Bastun, ett legendariskt ställe som har konserter ibland. Där har jag aldrig varit. I gymnasiet umgicks jag med ett annat gäng än bastungänget och det gamla gymnasiegänget är där ikväll, hopsamlade. Klanen som stod högt i kurs när jag var fem år gammal håller ställningarna, pratar på samma sätt de alltid gjort. Råddiga och fina typer som gör Mariehamnluften lite lättare att andas. "Bastun och Pub Ettan är dom enda ställena där man inga får panikångest" säger en av dom.

Jag springer inte längre på bekanta i stan. Det är för länge sen jag bott här. Men min gamla filosofilärare träffar jag på, varje gång, också denna. Och den tjocka katten som bor på vikingterminalen vaggar nerför den där gatan med allén. MAH CITY!

Eckerö är gräsklippt och till och med träden är ansade. På postlådorna heter alla Mattson. Härifrån kan man se ända till Schwärje vackra dagar. Den där ena ölen gör mig sömnig. Gnuggar händerna mot det gröna.

Stämningen i Åbo.
Jag blir förtjust över att kallas "luddit" i ett kommentarfält. Här sitter jag nämligen på min kammare och tänker ilska tankar om de onda, onda maskinerna medan jag drömmer om tider där människor satt i grottor och stirrade in i egentlighetens egentlighet.