sentimentala ryck

Dekadensdag där jag rullar runt i Åbos olika regioner. Sitter på åbåt med G och pratar poesi och resande och hur en stad och dess vardagsliv öppnar sig i olika skepnader. Åbåten är så gott som tom och där sitter vi med våra plaststop i nyväckt sommarsol. G citerar mäster Eckhart medan Skid rows 18 and life skrålar i högtalarsystemet. Lär mig ordet 'att löga'. Senare går jag på den årliga rundan med min kompis som jag inte träffat på länge. Vi ses på vårt vanliga ställe och from there.

Vår runda börjar alltid med att vi tar stadsbussen ut nånstans och sätter oss på nåt hak och äter universums flottigaste mat. En tradition jag uppskattar mer än nåt annat. Vi sitter på en pizzeria nära stadsdelen Impivaara och går igenom de senaste händelserna över en rent ontologiskt sett superb pizzakreation. Haket ligger ingömt vid en stor väg men på nåt magiskt vis hör vi inte trafiken alls från terrassen. Fågelsång och pizzadunster.

Rundan går vidare till ett hak i Nummi. Baren vägg i vägg med bibban, visar det sig. Tom lokal, full terrass. En gubbe matar jukeboxen och Depeche mode mässar THE HOLIDAY WAS FUN PACKED/ THE CONTRACT / STILL INTACT! Det är som i the olden days, våra rundor.

Vi går på punkspelning i Rekisteri efter ett besök på studentbyns lokala etablissemang och i örona rutschar diaboliska rundgångstjut. En mycket fin spelning. Över bron till stan. Vi diskuterar det man med jämna mellanrum diskuterar: oro för föräldragenerationen. Lunsar runt olika hak, landar där vi brukar landa. Sån där stillsam försommarmayhem på stan.

Drabbas av nåt slags glädjeexplosion på vägen hem vid halv fyratiden när blicken fastnar på den blåa himlen där solen verkar lura i något närbeläget hörn, redo att dyka upp närsomhelst. Måsar pickar i franska potäter på trottoaren och människohorder snubblar uppför och nerför Kaskisbacken. Det är inte vackert, men det är vad det är.

Att: den här våren har varit en pärs, sådär existentiellt - nu:  FÖRBI MED DEN, TJOHO!