Utanförskap

Läser en bra kolumn i ÅU om en vetenskapsjournalist som på en konferens grunnat på frågan om huruvida utanförskap leder till kreativitet. Som kolumnisten Lindén riktigt påpekar menar man väldigt olika saker med utanförskap: barnets utsatthet och den vuxna som drar sig bort från specifika sammanhang, för att ta två exempel. Vad tänkte föredragshållaren på: den mobbade, den arbetslösa, den som drabbats av en svår sjukdom --- ? Är det inte något skumt som händer när saker börjar klumpas ihop som 'utanförskap', som om den arbetslösa och den mobbade har något gemensamt, 'utanförskapet'? Risken: begreppet slöar till saker så att vi gör oss själva alltför säkra på vad människor går igenom, vad en livssituation innebär, - det är ju utanförskap.

Själv slås jag också av hur vetenskapsjournalistens fråga är en uppdaterad version av ett klassiskt sätt att föra samman lidande och kreativitet (arv från romantiken?): att lida och att vara utanför är att odla självmedvetenhet som i sig är synonym med kreatitivet. För egen del tycker jag att det här är en fruktansvärt okänslig, och ensidig, bild av lidande. Den läskiga bilden som ligger på lur är att konstnärlig kreativitet drivs av misär och lidande, inte av lyckligt svenssonliv. 'Happy people have no stories'. Ja, och, vad innebär det att ur ett andrapersonsperspektiv se på andras lidande på ett sådant sätt?

Jag försöker förstå hur vetenskapsjournalisten letts in på frågan, kommit sig för att ställa den. Nu vet jag alltså inte vad han kom fram till överhuvudtaget.  Som Lindén skriver kanske avsikten är att framställa ett uppmuntrande perspektiv: det viktiga är att hitta sitt eget sammanhang. Jag har hört många konstnärer prata om hur det förflutna finns närvarande i deras konst och hur det svåra görs till något användbart i konsten. Det kan finnas många märkliga dimensioner här, men förstapersonsperspektivet är viktigt. Något skorrar ändå i frågan.

Kanske så här: dagens retorik kretsar å ena sidan för det mesta kring utanförskap som ett problem som botas med integration (t.ex. på arbetsmarknaden). Syrjäytyminen. Marginalization. Att vara utanför är att sakna 'kapital' (socialt/pängar, etc), målet är att få 'kapital' genom att integreras. Å andra sidan finns ofta en tanke om att ens förflutna, oavsett hur tungt det är, kan vara en resurs. Att vara utanför kan alltså vara något som man kan vända till sin fördel, skulle man då tänka, exempelvis genom att förhålla sig till det som en resurs, en identitet som kan göras till något bra. Igen: att se på sig själv som en container bestående av värdefulla resurser eller värdelöst skräp.

(Ibland stöter jag på resonemang där utanförskap och kreativitet kopplas ihop som ett autonomiprojekt. Trots solidaritetsdimensionen i dessa (vänster)resonemang finns också här på ett förbryllande sätt en tanke om att odla egenskaper och samhällspositioner som ett slags resurser. Vad ska en tänka om det?)
 
Den allmäna frågan - leder utanförskap till kreativitet? -  är suspekt. Det som behövs är inte att boxa in begrepp om utanförskap och kreativitet och uttyda möjliga samband. Det som behövs är en hejdundrande kritik av ett samhälle som kapar utanförskap och skumma former av retorik kring marginalisering. Och för det andra behövs kritik av k r e a t i v i t e t som ett obestridbart ideal och den viktigaste resursen vi har som människor och i samhället. Exportens framtid, själens substans, lyckans innehåll, arbetets mening, relationers kitt, livets riktning: kreativitet. Kommer ihåg en viss managementproffa som symptomatiskt nog vred och vände på begreppen och kastade fram idén att kreativitet är eller åtminstone kan vara !DANGER! och att kreativiteten inte får stympas genom att inlemmas i systemtäknande. Hur mycket han än tar avstånd från befintligt tänkande är det ändå kreativiteten som ses som det främsta idealet? Läs en artikel här som liksom är är är - ja.

manlighet och neutralitet

Ser på skådespelaren Ville Haapsalos reseserier på TV. Bastant karl med mössa på huvu reser i Ryssland (och före detta Sovjetstater). Utstrålar gemyt och tycks vara bekväm med de flesta. Ville badar naku, pratar med ubåtskaptener, aktivister, motorcykelknuttar, utskärstanter och småbarn. Det är snälla TV-program och Ville är den trygga reserösten med en lite bullrig, men vänlig framtoning. Plötsligt slår det mig hur himla svårt jag har att föreställa mig en kvinna i Villes roll, den som reser runt, pratar med alla och som kameran filmar obesvärat i alla lägen. Sen frågar jag mig: exakt vad är det som jag har så svårt att föreställa mig? Vilken skillnad gör det att Ville, denna lurviga och solida TV-människa, är en man eller kanske snarare: vad är det som gör att jag alls börjar tänka på kön här? Blir inte klok på det, men på nåt sätt relaterar sig mina vaga tankar till den självklarhet med vilken män tar plats, och hur det här kan se ut. Den bullriga, rekomysigheten. (Jag snackar förstås om hur manlighet görs.) // Dagens Husis var diger. Bland annat läser jag en intressant konstrecension om fotografen Elina Brotherus.

Vi är vana att se den avklädda kvinnokroppen eller självporträttet som något absolut könat. Vare sig syftet är skönhet eller en feministisk revolt mot objektifieringen av kvinnan tenderar resultatet att alltid alludera till kön och genus. Det är också en av de förbannelser som kvinnliga konstnärer fortfarande 2015 får dras med - att reduceras till att representera ett kön.
Elina Brotherus har ändå alltid på ett helt unikt sätt undvikit detta. I sina självporträtt är hon inte kvinna, utan människa. Vare sig hon är naken eller påklädd är hon ett neutrum, en norm, på samma sätt som mannen i bild och i samhället traditionellt är.

 // Panikreaktionen på vad vissa får för sig att är feminismens mål: "DE VILL GÖRA ALLA TILL NEUTRER, VI FÅR INTE LÄNGRE VARA KVINNOR OCH MÄN!" // Jag tänker på den rörande feelgoodfilmen Pride om solidaritet mellan gayaktivister och gruvarbetare. Den manliga neutraliteten gäller såklart en hegemonisk manlighet, kanske att betrakta som ett krav som ingen riktigt verkar kunna leva enligt utan friktion, som utmanas hela tiden, i olika omständigheter. I den här filmen utmanas bilden av 'arbetarlantisen' å ena sidan och å andra sidan den hyperkönade bilden av den manliga, urbana och nöjeslystna homosexuella // Kollar på TV-serien True detective. Den vanliga premissen: bestialistialiskt mord på kvinna. Kameran zoomar in naken, död kvinnokropp. Det är uppenbart att kroppen är både sexualiserad och exotiserad. Igen: it seems to make all the difference in the world att det är en kvinna som mördats, en kvinnokropp som zoomas i rutan. Den döda kroppen som fortfarande i högsta grad bär på sitt kön, BLIR sitt kön. // Det viktiga är att hitta ett språk för när de här sakerna skaver, vad det är som skaver.  Ville Haapsalo är det inget fel på. Han är en mysig TV-figur. Arg kan man däremot bli av att titta på A-Studio där ett gäng politikergubbar agerar som om de endast i sin egenskap av män utgör inkarnationer av allt vad 'saklighet' innebär: de har rätt att tala, de har rätt att ta plats, de har rätt att avbryta den yngre kvinnliga politikern, de har rätt att vara nedlåtande. Det är så en ytterst destruktiv variant av den manliga 'neutraliteten' byggs upp. (Även om frågan gräver i mig fortfarande: varför har jag så svårt att tänka mig en kvinnlig variant av mysgubben Haapsalo? Blandar jag kanske ihop för många saker här?)

Såsigt inlägg igen, myrstack i skallen, begreppsförvirring - etc.

Nevada Barr - Bittersweet

Rekommendationer är bäst! J tipsade om Bittersweet för en evighet sedan och först nu har jag tagit mig an den här romanen, en queer westernhistoria skriven i mitten av åttiotalet. Eftersom jag inte hittar värst mycket skrivet om boken här på det elektroniska nätet tänkte jag mata in några funderingar. Behållningen av romanen är beskrivningen av en annan tid, 1870-talet och något decennium framåt. Imogene är läraren som sparkats från sin tjänst eftersom hon anklagats för att ha ägnat sig åt omoraliskt beteende med en före detta elev. Hon flyttar till Pennsylvania för att ägna sig åt sitt yrke. I omvärldens ögon är hon gammelpigan som arbetar eftersom hon inte lyckats med uppgiften att gifta sig med en man. Poängen är att 'gammelpigor' innefattar alla som inte har en viss juridisk status, men som också anses vara tragiska figurer i samhällets marginal. --- Jag slås av hur begreppet gammelpiga levt kvar i ungefär samma betydelse ännu i mina föräldrars generation. När jag växte upp talade den generationen om 'fröknar', 'frökenmänniskor' som var lite mystiska (i bästa fall) och beklagansvärda nuckor enligt många (i skärgården där jag växte upp var det tidigare ofta så att de här kvinnorna levde hos sina bröders familjer, och det finns många berättelser om den friktion som uppstod genom det). ---- Bittersweet är en grym historia om ett patriarkalt samhälle där kvinnor på ett antal sätt är beroende av män, även om de inte primärt lever eller vill leva med en man. Kanske innehåller boken väl många förvecklingar, men jag måste bekänna att jag rycktes med av historien om läraren som bosätter sig på en ny ort och där samma scenario som på det förra stället uppstår. Hon flyr tillsammans med sin vän - deras relation ändras hela tiden - till Nevada, där de hoppas på att starta på nytt, tillsammans. En av romanens styrkor är att den vänder och vrider på de olika relationerna. Kärleksrelationen mellan huvudkaraktären träder inte bara fram utifrån det samhälle som stöter bort, förbjuder och moraliserar utan också utifrån deras vilja att hitta en frizon, kanske utanför samhället. Men vad är detta 'utifrån samhället'? Frågan förblir öppen, och den förbli komplex. Att önska sig bort från samhället uttrycker deras längtan att leva tillsammans. Samtidigt beskrivs det som ett symptom på ofrihet och förtryck där det är svårt att se vad en frizon skulle vara. Hursomhelst: om man är intresserad av att läsa om kön och sexualitet i en annan tid är den här boken bra. Jag uppskattade, trots visst övermått av dramatik.

medial uppmärksamhet

De senaste dagarna har jag hört olika människor påpeka det märkliga i hur lite massakern i Nigeria uppmärksammats i våra medier, och hur livlig debatten om morden i Paris varit. Jag måste bekänna att själv har jag också tänkt detta. Sedan drabbas jag av en annorlunda reaktion: vad säger denna ofta förekommande diskussion, där en tragedi jämförs med en annan med avseende på den mediala uppmärksamhet som den rönt, om oss, om mig? Kanske säger det ganska lite om vad vi egentligen bryr oss om? Utan tvekan är det en reaktion, och den är en reaktion på någonting. Men kanske är det bekymmersamt om sådana jämförelser av debatter eller frånvaron av debatter tänks vara en indikation på något som vi tydligt vet vad det är. Men det är ju inte alls tydligt: ett slags grumligt ansvar för vad som uppmärksammas pekas ut, men det jag framför allt känner i mig är ett allt grumligare dåligt samvete blandat med en uppgiven suck över "medierna". Att en påminnelse om medial cirkulation tänks skapa ett mindre tunnelseende, att en sådan påminnelse väcker våra samveten, är också oklart. För vad är det som jämförelsen riktar uppmärksamheten mot? Som sagt, jag är inte ute efter att klandra någon annan här, utan vill artikulera en dålig känsla jag har gentemot egna, betänkliga tankar och reaktioner. ---- Har igen svårt att sätta ord på det här, men något är fel när outsägligt hemska saker som sker i världen reduceras till representationer i medier, och där det blir bekvämt att tycka kors & tvärs, att - och nu talar jag alltså primärt om mig själv - ett slags gut reaction är att börja tänka på vad som sägs eller inte sägs eller hur något sägs i medierna. Exempelvis följande olyckliga dialektik: pompösa uttalanden --> cynism. Det måste finnas andra möjligheter. En sådan tycker jag mig se i den här klargörande texten. ---- "Bryr vi oss egentligen?" Hur viktig den frågan än är, ser jag en oroande tendens att förlamas av frågan, dess form. Bryr-vi-oss-egentligen. Som om det måste finnas ett entydigt svar, något om detta 'egentligen'. Men herregud: det viktiga skulle vara att komma bort från den här, ofta inåtvända, frågan, komma bort från det där förlamande. ----- Även om det är knepigt att börja jämföra och dra slutsatser på höga växlar av hur mycket medieuppmärksamhet en händelse får: det är enormt viktigt att journalister inte har förutfattade meningar (baserade exempelvis på vad de uppfattar som 'vår psykologi') om vilka händelser som vi 'tenderar' att vara intresserade av. En del av journalistiken måste bestå av att rikta vår uppmärksamhet åt sådant som är viktigt. Ansvar för att skarpa analyser som gör att vi förstår världen bättre och bereder plats för ett aktivt förhållningssätt.

The heart is a lonely hunter - Carson McCullers

Carson McCullers är känd som ett litterärt underbarn som gav ut sin debutroman år 1940, som 23-åring. Jag har läst The Heart is a Lonely Hunter som, kanske för att jag har en soft spot för det som slarvigt brukar kallas southern gothic, lyckades fånga min uppmärksamhet. Boken utspelar sig i en småstadsmiljö i Georgia under slutet av trettiotalet. De huvudsakliga karaktärerna binds samman genom sin ensamhet. De lever alla liv som plågas av kontaktlöshet, en längtan efter mänsklig samvaro som också speglas i hur deras tillvaro kretsar kring det inre som tillflykt, men en otillfredsställande och spänningsfylld tillflykt. Karaktärernas längtan efter kontakt får ett tragiskt skimmer. Den dövstumme Singer spelar för flera av figurerna rollen som den tålmodiga vännen som lyssnar, lyssnar, lyssnar. Men Singer förblir ett slags projektionyta - eller: han reduceras till det. Vännerna besöker honom uppe på hans rum och där passar de på att ösa ur sig sina bekymmer. De får tala till punkt och Singer ler och i hans leende tycker de sig se sympati och förståelse. I romanen träder han också fram som en person i sin egen rätt. Hans vän/älskare, också dövstum, har forslats iväg till ett sjukhus efter några incidenter. I deras relation är det Singer som pratar, med sina händer, medan vännen lyssnar. Eller lyssnar han? - - - Det som gör att romanen undviker svart-vita existentialistiska teser om mänskliga relationer är att McCullers på ett relativt mångtydigt sätt och litterärt rätt så lyckat studerar spänningen mellan självbedrägeri och en längtan efter andra människor. Singers roll i romanen har av vissa förståtts som det mest hoppfulla i McCullers uppgörelse med ensamhet. Själv läser jag kvasibiktrelationerna som det mörkaste i romanen: den förståelse karaktärerna tror sig få visar både på deras ensamhet men också sätt att fly från ensamheten på ett suspekt sätt. 

The Heart is a lonely hunter är också en politisk roman som skärskådar ett rasistiskt klassamhälle. Också här återkommer lyssnandet som tema. Fattigdom och rasism finns starkt närvarande. Blount är agitatorn och fyllot som driver från stad till stad och predikar om Marx med folk som tycker att han är galen. Copeland jobbar som läkare och han försöker göra sin omgivning uppmärksam på hur USA:s historia förtryckt svarta människor. Han känner sig missförstådd och av andra uppfattas han som den skickliga läkaren vars sociala agenda man kan applådera åt på parties. Blount & Copeland träffas genom Singer. De talar förbi varandra och möts aldrig - även om de liknar varandra politiskt uppstår en kamp om vems intressen som är viktigast. Mellan raderna kan jag urskilja ett raseri och en stor frustration över det politiska läget. En fråga väcks: vad är det för slags lyssnande till andras erfarenheter som skulle vara ett alternativ till det som McCullers beskriver?

En sak man kan störa sig på i The Heart is a Lonely Hunter är hur karaktärerna tenderar att bli typer. Men eftersom McCullers är skicklig på att teckna miljöer, och ibland också mellanmänskliga scener, är det ändå en roman som jag uppskattade. Ibland avstår McCullers från att försöka skissa Mänsklig Psykologi på mera allmänt plan, och då är boken som bäst: när hon tar fasta på det mångtydiga. Relationen mellan Singer och hans vän/älskare är ett sådant exempel. Vännen beskrivs som odräglig och självupptagen på ett antal sätt. Läsarens uppmärksamhet riktas kanske inte primärt till frågan 'vad såg han i honom?' utan snarare: vad innebär det att se Singers kärlek som självbedrägeri? Kan man säga det? Ett annat exempel är barägaren Brannon som har nattöppet fastän han inte gör vinst på det. Baren erbjuder stabilitet i hans liv. Hans fru har gått bort och i honom finns en mängd känslor han försöker artikulera för sig själv, men som förblir gåtfulla. Till det yttre lever han inrutat och glädjelöst.

Romanens beskrivning av det inre som en tillflykt är inte ensidig. Mick Kelly är tretton och hon älskar musik. Hon smyger runt i stan för att hitta hus där radiomusik strömmar ut på gatan. Singer skaffar en radioapparat och hon försöker dela sin musikglädje med den dövstumme. Micks familj hamnar i ekonomiska trångmål och trots sin unga ålder ser sig Mick tvungen att skaffa ett jobb. I slutet av romanen har musiken fått träda tillbaka för den trötthet och den kroppsliga slitenhet som jobbet i butik innebär. Det här är inte en berättelse om att Mick blir vuxen och skippar sina ungdomsgriller. Musikens roll i hennes liv är komplex, och igen handlar det om dynamiken mellan ensamhet och längtan efter att relatera till andra.

Boken kom ut på svenska häromåret, med ett förord av Monika Fagerholm. Jag skulle gärna läsa förordet eftersom jag kan tänka mig att Fagerholm erbjuder en intressant tolkning av boken.

idolporträtt

Alltså som jag brukar säga: med jämna mellanrum är jag helt övertygad om att Elfriede Jelinek spökskriver innehållet i HBL. Läser om ung man, 33, entreprenör. Har sedan barnsben hungrat efter att köpa och sälja. Grundstrategin är och förblir: köp billigt - sälj dyrt. Magkänslan. Ta risker. Identifiera dem. Analysera dem. På bilden: leende man i kostym och powerklocka.

Arbetet är både en livsstil och en hobby för H, som jobbar 12-14 timmar varje vardag, plus flera timmar om helgen. För en utpräglad tävlingsmänniska som H är drivkraften dock inte pengarna, utan själva utmaningen.
- Att göra affärer är som att idrotta: pengarna är bara resultatet, ett konkret mått på hur du lyckas.

På tre olika ställen i artikeln påpekar H att han jobbar otroligt hårt. Motion (ja vad trodde ni, maraton såklart!) och jobb och familj som stöder hans arbete, ett team i med- och motgång. Allt är utmaningar, utmaningar. Det gäller också att ha rimliga mål, för jobbet ska ju vara något han sysselsätter sig med i 40-50 år till, så länge han lever. Men maratonspringandet lägger han av med när han uppnått sprängt den magiska gränsen, tre timmar. "Därefter söker han nya utmaningar."

---- En grej: vad är liksom tanken med de här reportagen som ibland förekommer i dagstidningar där unga affärsmän - ja, oftast är det män, och om det inte är det så handlar artiklarna vanligen explicit om "hur det är att vara kvinna och framgångsrik" - ges utrymme att berätta om hur de redan som barn hade näsa för affärer och var villiga att ta risker och satsa hårt, och att de så småningom fått ett alltmer balanserat sinne för risktagande, men att det fortfarande är viktigt att ha - yes - lämpliga Utmaningar? Jag menar, jag ser inte tillstymmelsen till kritisk journalistik i den här juttun. Det är ett idolporträtt, rakt av, av en figur som L Y C K A T S. Av allt att döma ska den här människan framstå som en förebild, sundheten personifierad. Någonting att hoppas på: tänk att det finns sådana driftiga unga löften i vårt land som slagit igenom i affärslivet och gjort sig ett styrelseledamotnamn!

HBL anmäler att artikeln är en del av samarbetet med den "respekterade" affärstidningen Forum. Samarbetet ska enligt uppgift leverera "inspirerande berättelser om entreprenörer och personer som nått höga positioner". Det här ser HBL som en satsning i sin ekonomibevakning?

---- Rent existentiellt: vad innebär det att tänka på sitt liv som en serie "utmaningar"?

Raumo

För typ cirka ungefär en vecka sen var vi i Raumo för att hämta en frys. Det var förbannat varmt och vi fnittrade oss igenom industrihamn, pizza, glass, promenad och fryshämtning. Den här gången viner stormen kring örona & svarta snösmutsklumpar ligger kring vägarna. Vi är där för att se Görans utställning som är inspirerad av Novalis och olika aspekter av drömmar. En unge bankar på något i en verkstad och vi tassar runt i museets olika rum. Ute är det olidligt ruggigt och vad gör åbobor på främmande territorium rullar ut på en runda i stan innan kvällsbussen tar oss hem. Det blir sleazy räkälä och tjinuskibakelse på ett märkligt lyxcafé som spelar cheesy listening och en primitiv variant av sällskapsspelet Alias baserat på Knausgårds Min Kamp 6 medan ett par tjejer drar en entusiastisk version av Mamma mia i karaoken. Ingen dum kväll, alls. Raumo är ett märkligt ställe: dit verkar komma mycket turister för att titta på de gamla trähuskvarteren så där finns en del dyra affärer och restauranger. Sen är det finsk småstad med ölsjapp, R-kiosker och affärer som säljer utombordsmotorer. Intressant nog försöker folk tala svenska här mera än vad jag är van vid i Åbo. Eftersom några extraviktiga saker blev ogjorda den här gången ser jag mig tvungen att åka tillbaka till Raumo, kanske i sommar. Kommer nån med?

Sara Lidman - Den underbare mannen

Få böcker har berört mig så mycket som Sara Lidmans Jernbanesvit. Jag har en bok kvar att läsa och avslutade nyss Den underbare mannen. I den bok jag just läst ut påminns jag igen om hur Lidman mästerligt väver samman olika temata utan att det känns det minsta litterärt tungrott. I boken löper beskrivningar av en patriarkal värld parallellt med en skildring av hur människorna i Lillvattnets socken, Västerbotten, inlemmas i den kapitalistiska ekonomin. Karaktärerna från tidigare böcker återvänder och deras historier rusar tidsmässigt åt alla håll, tillbaka, framåt, i stunden. Järnvägen håller på att färdigställas och romanen kretsar ganska långt kring de förändringar byggandet för med sig.

Men det är en sak som slår mig mera nu än förut (kanske för att jag diskuterat det med I?) - hur Lidman går till botten med unkna könade strukturer som lever vidare i ett samhälle som förändras drastiskt. Didrik Mårtensson, sockenstämmans Olförar, är en av svitens huvudkaraktärer. Det är som att porträttet av D. Mårtensson blir mer brutalt än någonsin i just Den underbare mannen. Didrik uppfylls av sin roll som Olförar och lanthandlare - det senare en position han ser mest som ett tillfälligt äventyr. Han är gift med Anna-Stava. Didriks tidigare kvittrande kärlek är här förbytt mot äktenskapets förpliktelser. Anna-Stava har för honom blivit "glanslös": för honom har hon helt blivit MammaStava, ett skört kvinnligt väsen som ska uppfylla sin funktion. MammaStavas undergivna, tysta kamp kontrasteras mot andra kvinnor som blir hot eftersom de vägrar gå med på vissa sätt att leva. Didriks syster Matilda, kallad BjörnTilda eftersom hon en gång skrämt iväg en björn, lever som ogift "faster" i Månliden, gården där Olförarn regerar. Men hon vägrar finna sig i rollen som gudaktig och stillsam pigperson. Matilda skrattar och är opasslig. Hon anses som "mindre vetande" och behandlas som paria, och en oändlig fascination riktas mot hennes person.

Didrik är besatt av Hagar, den mystiska främmenqueijn som tidigare bott hos Mårtenssons men som nu flyttat oppåt marka med Vikman som provat på andelsbolag. Lidman skriver fram en man som kretsar kring sig själv och sina besvikelser. De här besvikelserna ansluter sig till det ekonomiska spåret i romanen. Bygget av järnvägen förutsätter och skapar ett rikt nät av ekonomisk-sociala relationer. Didrik har sett på sig själv som Olförarn, den som födde fram idén om en järnväg, den som skred till handling, den som har Visioner, den som Vill och som vill så inihelvete. I Den underbare mannen börjar Didrik inse hur liten hans insikt och påverkningsmöjligheter är i byggandet av järnvägen och de myllrande relationer som struktureras i och med detta. Han inser att det finns affärsintressen som går över huvudet på honom, att han inte förstår sammanhangen, att han inte har fått tillgång till information - att han behandlats som en oviktig mellanhand i periferin som kan luras och manipuleras. Mäktiga handelshus köper upp skog och naturtillgångar och sockenbornas liv börjar präglas av kredit, skuld och pengar. Från söder kommer rallare som bygger järnväg, medan ortsborna tjänar sitt uppehälle genom att sälja och arbeta i skogen eller som fraktare av varor.

Kort sagt: Den underbare mannen går till botten med en mängd besvikelser. Bilden av Olförarn som den som skapar historia och som sätter Västerbotten på kartan och sätter denna landsända i kontakt med Schwärje på ett mer jämlikt sätt börjar slutgiltigt krackelera. Ett annat sätt att säga det här på: det som i tidigare delar omtalats som ett oändligt avstånd till Stockholm framstår nu som ett beroende som omformar en mängd grundläggande relationer mellan människor: vad det betyder att arbeta, vad det innebär att socknen skaffar medel att ombesörja traktens behov. Didriks tidigare idealiserade bild av Kronan rämnar. Han inser att staten inte bekostar bygget av järnvägen, utan det är olika storbolag som gör vinster på de lokala naturresurserna och arbetet som utförs. På samma sätt ifrågasätts idealiseringen av bebyggelse och expansion - vilket ingalunda innebär att Jernbanesviten ska ses som ett längtansfullt rop på ett traditionellt samhälle. Lidman visar ju också hela tiden att det inte finns nån enkel historia att berätta om det "traditionella".

Genom de romaner jag nu läst i Jernbanesviten löper ett tema som är omöjligt att värja sig för, och det är utanförskap i en mängd olika former. En karaktär som spökat i alla delarna är Hård, mannen som varit nybyggare, som det gått tokigt för och som blivit ett rotehjon föraktad av alla. Hård var tiggaren som vägrade vara tacksam, som var trotsig. Minnet av Hård lever kvar i romanerna som ett sår eller trauma. Hård offrar sitt liv för att rädda Didriks häst, som i sig är en viktig karaktär i romanerna - Häst'n. Hård har en massa "oäkta" barn i socknen och han lever vidare genom de olika karaktärernas rädslor. Lidman blir närmast gotisk när hon skriver om hur Hård hemsöker sockenborna, i den här romanen i form av en - dödsskalle. 

Språkligt sett kännetecknas också Den underbare mannen av den stilistiska öppenhet som präglat de tidigare böckerna i sviten. Oavslutade meningar och fantasifulla sätt att använda skiljetecken, samt ett helt briljant sätt att använda sig av dialekt och olika varianter av "högsvenska" utgör några exempel på de sätt Lidman rent språkligt grabbar tag i läsaren.