open city

Allt emellanåt kommer jag på migsjälv med att tänka: nä-ä, jag gillar nog inte skönlitteratur jag. Men bakgrunden till sådant missmod är nästan alltid att jag läser böcker jag inte gillar eller annars bara har betänkligheter med. Just nu läser jag Teje Coles Open city som gavs ut för några år sen. Omskriven bok och ramen för den lät lovande: människa promenerar i New York och funderar på vad han ser. Tyvärr är boken just sådan litteratur jag verkligen har svårt med: det är så in i norden e l e g a n t. Intellektuellt, elegiskt nästan, 'reflekterande', lite essäistiskt, moget, välavvägda meningar, eftertänksamma strukturer. Å jag blev besviken när jag förväntansfullt kastade mig i romanen. Visst promeneras det, men det är som om iakttagelserna slipats till författarens uppfattning om litteratur som citeras i New York Review of Books eller någon annan tidskrift (absolut inget ont om NYRB, den är bra!) vars hyllningar hamnar på baksidan av böcker. Huvudpersonen besöker museum, tänker på klassisk musik och i New Yorks stadsbild dubbelexponeras bilden av valjägare. Lite bättre har romanen blivit anefter, när landskapet utvidgas, bortom New York. Men tonfallet, det eleganta, lite avmätta, reflekterande, finns kvar. Min önskelista: mera stök, mera trams, mera urspåradhet - och framför allt, mindre trygga formuleringar. Visst har romanen sina fina passager (som när relationen till mormorn beskrivs) och jag kommer att läsa den till slut, men attan det är polerat.