open city

Allt emellanåt kommer jag på migsjälv med att tänka: nä-ä, jag gillar nog inte skönlitteratur jag. Men bakgrunden till sådant missmod är nästan alltid att jag läser böcker jag inte gillar eller annars bara har betänkligheter med. Just nu läser jag Teje Coles Open city som gavs ut för några år sen. Omskriven bok och ramen för den lät lovande: människa promenerar i New York och funderar på vad han ser. Tyvärr är boken just sådan litteratur jag verkligen har svårt med: det är så in i norden e l e g a n t. Intellektuellt, elegiskt nästan, 'reflekterande', lite essäistiskt, moget, välavvägda meningar, eftertänksamma strukturer. Å jag blev besviken när jag förväntansfullt kastade mig i romanen. Visst promeneras det, men det är som om iakttagelserna slipats till författarens uppfattning om litteratur som citeras i New York Review of Books eller någon annan tidskrift (absolut inget ont om NYRB, den är bra!) vars hyllningar hamnar på baksidan av böcker. Huvudpersonen besöker museum, tänker på klassisk musik och i New Yorks stadsbild dubbelexponeras bilden av valjägare. Lite bättre har romanen blivit anefter, när landskapet utvidgas, bortom New York. Men tonfallet, det eleganta, lite avmätta, reflekterande, finns kvar. Min önskelista: mera stök, mera trams, mera urspåradhet - och framför allt, mindre trygga formuleringar. Visst har romanen sina fina passager (som när relationen till mormorn beskrivs) och jag kommer att läsa den till slut, men attan det är polerat.

Bara bra

Små saker, dofter, gatuhörn, kan inge mig en otrolig lust att resa. Det är svårt att sätta fingret på vad det här begäret består i, men påtagligt är det, och underligt. Men det räcker med att resa till Uppsala. Jag får ett extremt lugnande besked, hoppar omtumlad på båt och fixar ett lite skumt ärende i sthlm. Uppsala känner jag framför allt genom att filosoferna reser dit vartannat år för att hänga och ha gemensamt seminarium. Det är alltid prima resor som har sina alldeles egna mönster (som jag gillar). Det är också roligt att se annat Uppsala, men med anknytningspunkter till de här återkommande filosofglimtarna. Det regnar & vi slår oss ner på överdådigt konditori och diskuterar systematiskt om en grej i två-tre timmar medan kaffet kallnar. Sånt där koncentrerat samtalande som får en att glömma tid och plats och som gör en matt på det där fina viset; Vi utbyter lustiga ord. Jag lär mig att 'bibba', som i bunt och inte som i bibliotek, kommer från sotarnas hemliga lingo, knoparmoj och jag i min tur försöker att explikera 'trynandets' grammatik (är det alltid bra att 'gå och tryna'?); Uppsalas kortfilmsfestival!; Befinner oss i nån märklig hippieby och på avstånd är det någon som kular, roparsjunger på avstånd - jag fattar absolut ingenting, det är lerigt, brunt och råruggig höstluft och pinade vindar, skymning i horisonten & det där ropsjungadet, kanske något slags skämt; En bar, sån där überinredd svensk där jag hela tiden är rädd att törna in i ett stearinljus. Dessa mysljus överallt. Reflektion i anslutning till detta: lagen om matservering i samband med alkohol tas på blodigt allvar. Jag har hört av G att det fanns en liknande lag i Finland, men det löste man genom att servera en symbolisk macka som fick ligga framme hela kvällen. Det är i och för sig bra med matservering och det kan jag sakna i syltorna här hemma, men något i det bidrar till ett slags allmän prydlighet jag har svårt att förlikas med även om både sällskapet och ölet är bra. Försöker behärska mina issues; Min bild av Uppsala har varit nästan helt begränsad till universitetet och några barer. Vi tar en promenad till nåt slags kungdrottninggravar, märkliga runda pyramider som folk okynnescyklat på så att fula spår pryder dessa. Går på stig längs åkrar och det doftar så där intensivt höst så en annan blir helt yr i skallen. Min vän hittar en hundkompis. Vi plockar upp ett samtal från gårdagen (en aspekt av vänskap: ett pågående samtal); Åker Viking hem. Käkar middag och tjuvlyssnar på finlandssvenskar som jag börjar undra om jag träffat på riktigt eller hört på radio, den ena säger till den andra: "ja det skulle inte vara motbjudande att dejta honom..." Slafsar i mig min rätt och kan inte låta bli att lyssna.

hit&dit i råddjungeln

Denna blogg innehåller 6432688943325678543265895332 betraktelser om olika sätt på vilka man kan noja över att skriva avhandling, att tänka på avhandling, att känna avhandling, att livet börjar rulla iväg till och från avhandling, att existensen blir avhandlingsångestmässig.
Just nu är det också mera specifika nojor som jag fightas med. Dom härrör sig ur mitt tema, arbete och arbetskritik. Har en längre tid gått och oroat mig för det KAOS som min avhandling utgör. Istället för en stringent, slipad och enhetlig argumentering från A ----> B är texten som ett fyllo som trillar ner i alla diken, snokar i random hörn och låter blicken flacka än hit, än dit. Eller ja, så känns det som värst, i ett slags frestelsetillstånd. Jag läste för några dagar sedan #1 av tidskriften Kris & kritik, en samling viktiga texter om kapitalism och kritik. Där utarbetas ett marxistiskt perspektiv jag har rätt stora sympatier för (kan inte gå in på det nu). Men jag drabbas av en helt otroligt låg och unken känsla: MEN FAN nu faller mina egna funderingar utanför den här ramen, nu har jag gjort mig skyldig till nåt slags allmänljummen ekleticism, å ena sidan - å andra sidan. Lite arbetskritik, lite funderingar kring arbetets mening, lite luddiga arbetsbegrepp. Jag måste renodla perspektivet! Inte minst: den underjordiska känslan att texten är banal, att det liksom borde bli mera [.....].
Ja allstå det som är lite skrämmande att hitta i sig själv är viljan att städa upp i funderingarna för att de ska passa in i ett visst sätt att prata om saker, ett sätt som på sina vis ter sig insiktsfullt.
Avhandlingen ÄR verkligen ett veritabelt sammelsurium av alltmöjligt och det spretar och babblas så in i norden. Men i lite mindre ängsliga stunder försöker jag påminna mig om det rådd jag VILL åstadkomma, den oreda som jag HOPPAS på, och det slags spänningar som ska förbli just spänningar och inte nåt som nödvändigtvis passar in i en teoretiskt renodlat position (nu menar jag inte att det är vad jag uppfattade tidskriftens inlägg som, utan att det var det jag projicerade på den).
I helgen hamnade jag nästan i gräl med min vän J. Vi pratade om att fila på avhandling och jag tog allt hen sa alltför personligt, blev defensiv och började försvara gudvetvad. Det var kort och gott ett bra och uppbyggligt samtal som lärde mig nåt väsentligt, och det är hur MYCKET jox det finns i den akademiska skrivprocessen och hur s a t a n s svårt jag har att klarsynt manövrera i den, tänka på vad som PÅ RIKTIGT är bra och vettigt.
Det är många bollar som studsar: att vilja bli klar/att försöka säga nåt klart/att försöka säga nåt angeläget/att säga nåt utan akademiska krusiduller/att göra folk nöjda/att slita med skitskrivandet/att komma fram till dunklet i de egna tankarna/att skriva akademiskt godtagbar text.
Att förhålla sig FÖR positivt till det här råddet blir för mig tyvärr också lätt ett sätt att lojt finna sig i en slött tänkt text, halvfärdiga saker och allmänt skräpiga resonemang.

Jag har en minst sagt kluven relation till föreliggande rådd (ja det gäller nog många saker hos och i mig). Jag gillar det, det är liksom filosofins livsluft, och samtidigt så blir det tandagnisslan och onödigt introspekterande. Som här - ännu ett inlägg om avhandlingsnojor. Det jag nu ska göra är att försöka så icke-angstande som möjligt förhålla mig till vad det innebär att städa opp i txtn

Joseph Conrad - Nostromo

Har kämpat så inihelvete med Joseph Conrads Nostromo (1904). Det tar länge-länge innan boken överhuvudtaget börjar öppna sig för mig. Inledningsvis finner jag den otroligt svårläst och jag har svårt att sätta fingret på varför jag upplever den så. Språket är inte jättesvårt, och ramen för berättandet är någorlunda tydlig. Så småningom inser jag hur briljant Conrads grepp är. Han berättar om ett samhälle som slits sönder av drastiska förändringar och moderniseringsprocesser men han gör detta genom att nästan helt och hållet låta bli att skildra dramatik eller händelseförlopp. Det är som om berättaren slängt en näve Valium i gapet innan hen tar itu med att nysta. För ja - nystande är vad det rör sig om, och på ett sätt som är både knepigt och intressant. Charles Gould driver en gruva i ett fiktivt sydamerikanskt land. Han har växt upp i detta samhälle, men betraktas ändå som en utomstående, en utlänning. En mängd revolutioner skakar om landet. Gould, som tagit över gruvnäringen, vill förvissa sig om stabilitet och gynnsamma omständigheter genom att ekonomiskt stöda en viss politisk falang. Från början framstår han som idealisten som av pur entusiasm för gruvindustrin kavlar upp ärmarna. Bilden mörknar. Han förvandlas till en maktfaktor, en förtegen strateg. Goulds fru har en filantropisk ådra och hon verkar uppriktigt bekymrad över vad gruvnäringen gör med samhället. Men hon gör det hon måste, hon står vid sin mans sida. En stor del av romanen förläggs till paret Goulds residens där olika röster surrar. Berättandet är otroligt makligt, till och med i krislägen är det ett slags sömngångaraktig blick som sveper över den härjade staden. Det är via dessa röster läsaren efter bästa förmåga bildar sig en uppfattning om vad det är för ett slags värld romanen gestaltar. Samtidigt som det inte finns nån egentlig linjär berättelse myllrar romanen av händelser, rykten och personer. Särskilt utmanande är det att begripa sig på tidsperspektivet. Tiden liksom hoppar utan att man som läsare är riktigt medveten om hur, och vilka hopp som gjorts.

Jag associerar till Melvilles Billy Budd, en kortroman där det är enormt svårt att veta vad det är för slags förlopp som överhuvudtaget utspelar sig och hur berättelsen ska läsas (vem är Billy Budd?). Nostromo är kanske inte riktigt lika svårgripbar. Så småningom tydliggörs perspektiven. Vi får följa med två av romanens centrala karaktärer, den oöverträffliga fixaren Nostromo och journalisten Decoud på en seglats där målet är att föra ett parti silver i säkerhet: man är rädd att silvret ska stjälas av revolutionärer. Det är tänkt att silvret ska säljas på marknaden. Nostromo betraktas allmänt som en typ man kan lita på. Den osvikliga hjälten, knegaren. Conrad skildrar ett slags ressentiment som den här rollen, den hjältemodiga knegaren, skapar, och vad detta ressentiment kan leda till - mörka grejer. Decoud är den cyniska journalisten som drivs av sin kärlek till Antonia, som är politiskt aktiv. Eller vänta nu, jag blir osäker: här finns politiska intressen och drivkrafter, men de olika personernas anknytning ställs hela tiden i fråga. 

Här byter romanen skepnad, så att ett skeende gestaltas mera direkt, även om romanens sällsamma känsla av stillestånd bibehålls, mitt i det dramatiska. Det som särskilt slår mig med Nostromo är hur den bearbetar en komplex bild - av en tid, ett geografiskt område, men också vissa personer - genom att stycka upp och fragmentera. Det här gör att jag som läsare ständigt stannar upp och frågar mig själv: vafalls, hur var det nu riktigt? Jag tror det finns en bra poäng som görs genom den här fragmenteringen. Conrad får läsaren att ifrågasätta övergripande berättelser om stabilitet, företagande och heroism genom att trava bild på bild och skapa friktion mellan sätt att beskriva.

Nostromo är ännu en roman som jag först vill slänga i väggen, som gör mig riktigt frustrerad, men som jag efter ett träget fananammaläsande hittar nåt slags inkörsport till. Litteratur som trilskas och strular - bra. Dessutom: en roman som har en hel del att säga om bilder av relationen mellan företag och samhälle. CSR-diskurs i sekelskiftets Sydamerika: den amerikasponsrade gruvan legitimeras genom hänvisningar till sysselsättning och de sjukhus och skolor som ledningen smäller upp. Win-win för alla, är det tänkt. Conrad visar att verkligheten är lite annorlunda. 

Välfärdsfabriken

Läser Kristin Mattsons reportagebok Välfärdsfabriken om hur jobb i offentlig sektor utsätts för uppstyckning, kontroll och tidsspararhets. Det hon beskriver är nytaylorism. Mattson studerar hur dessa sparmetoder förändrar arbetets mening: hur påverkar sådana här förändringar vad det betyder att vara tandläkare, jobba i hemtjänsten, vara socialarbetare eller köra lastbil för kommunen? Det jag gillar med boken är att den på ett handfast vis pekar på destruktiva element i arbetslivet som är destruktiva just genom hur de påverkar mänskliga relationer. Att jobb styckas upp, kontrolleras av datorprogram som är till för att övervaka att ingen tid går till spillo påverkar arbetsgemenskapen. En anställd i hemtjänsten som intervjuas säger att ingen längre har tid med gemensamma pauser. Detta har lett till att hon nu känner att hon förlorat kontakten med sina arbetskamrater. Mattson beskriver hur var och en utelämnas till sitt, att umgås kring och i jobbet hinner man inte längre med, istället blir utmaningen att uppfylla sin egen tidsram. Som Richard Sennett talar också Mattson om de destruktiva följder fragmentering av arbete får för personalens omsorg om att göra jobbet bra. Vad betyder det ens att göra jobbet bra om det viktigaste blir att inte spränga tidsramarna som dataprogrammet satt upp? Som många andra påpekat uppstår friktion mellan arbetets mening - dvs vad uppgifterna betyder i mänskliga sammanhang - och kravet på att spara tid. Yrkeskunskap (att ha pejl på äldre människors rutiner för att kunna stå till tjänste, exempelvis) finns det ingen plats för i ett jobb som styrs av ett programs mekanismer, snarare än mänskliga omdömen om vad som behöver göras.* Behovet av mätbarhet inkräktar på verklighetsförankringen: "Målstyrning kräver nämligen att även komplicerade frågor som verksamhetskvalitet, åtgärdsprogram för sociala problem eller polisinsatser, plockas isär och översätts till delmål och siffror" skriver Mattson om New Public Management.

En oroande sak som beskrivs är hur utarmningen av ett jobb går hand i hand med att arbetets betydelse förskjuts i riktning mot en väldigt endimensionell förståelse av 'prestation'. Som Mattson skriver: "Att jobba med service blir som att sitta i en glasbur där kundens, chefens och kanske de egna arbetskamraternas kritiska blick håller koll på var och ens prestation." Strävandet kan t.ex., som i ett exempel från kollektivtrafiken, bli att utveckla 'det ultimata sättet att arbeta' genom att en enorm mängd data samlas ihop där trender ska spåras. Det som är anmärkningsvärt här är igen att mänskliga relationer reduceras. 'Feedback' är ett knapptryck. Konflikter och missnöje med hur saker sköts kväses i en ideologi av New Public Management där målet är lojalitet och mesta möjliga neutralitet och transparens. Frestelsen som detta ger vind i seglen för är att framställa verkligheten som annorlunda än den är. Uttryckt på ett annat sätt: NPM-'filosofin' har en större känslighet för reglerna kring offentliga upphandlingar och kraven i styrdokument än vad det innebär att något är slöseri med människors tid eller skattemedel. Ord som 'känslokall', 'samhällsfarlig' eller 'orimlig' finns inte på kartan. Mattsons bok åskådliggör hur procedurer och regler börjar leva sitt eget liv. Kanske inte en väldigt originell kritik, men attans viktig är den.

Eller så ges mänskliga relationer en vikt de inte borde ha. Ett kvalitetssystem mäter kundernas nöjdhet med folk som svarar i telefon. Resultatet är att anställda drabbas av kundernas ilska över systemproblem med regionens kollektivtrafik: uppmärksamheten riktas mot om en person varit glad och hjälpsam i kundresponsen, snarare än att fixa grundläggande problem med trafiken. Ansvaret för hur saker fungerar upplöses till en vindlande kedja av underlevarantörer som saknar inflytande på övergripande processer, som just de som svarar på kunders arga samtal. Ett annat exempel i boken på samma sak är en socialarbetare som uppskattar sitt jobb och tycker det är viktigt med uppföljning&dokumentation, men som anklagar sig själv för att brista i kompetens eftersom hon inte hinner med det som man enligt ledningens regler bör hinna med ('Resultatbaserad styrning').    

* Läste nyss Mattias Tesfayes Kloge haender som handlar om hur hantverk och kunnande undermineras i en värld av vinstmaximering och idealiserande av 'informationsarbete'. Rekommenderas!

Exkluderande design

Istället för att fjanta runt och dona innovationer, 'profilera' och skapa hippt&coolt borde all design syfta till att bygga förutsättningar för ett bättre, mera välkomnande, öppnare samhälle där offentliga rum är till för alla, ett samhälle med mindre rädsla och mera rum som bjuder in till möten människor emellan. Jag läser en viktig essä på Fredrik Edins blogg Skumrask: där finns många skarpa observationer kring ideologi, design, urbanitet och exkluderande relationer (kanske tappar texten lite fart mot slutet när den blir mer generell men också där finns många bra insikter). 

Vad gör bänken med mig, mina åsikter och mina beteenden? När jag tar rulltrapporna ner från Triangelns nyligen utbyggda köpcentrum, slår mig ner på bänken för att vänta på tåget några minuter. På den kalla, hårda, hala, lutande och obekväma bänk som knappast inbjuder till några längre sittstunder. Reflekterar jag över varför den är obekväm? Tänker jag att den är avsedd för pendlare som ändå inte behöver sitta särskilt länge eftersom tågen så ofta? Att den kanske till och med är ett sätt att öka hastigheten på fenomenet pendling, att få arbetare snabbare till och från arbetsplatsen?
Tänker jag att bänken uppmuntrar vissa beteenden, som att sätta sig en kort stund men försöker förhindra andra? Som att sätta sig en förmiddag och läsa en bok eller till och med sova en stund? Funderar jag kanske till och med vad de beteenden som bänken uppmuntrar får mig att tänka och tycka?

Exkluderande design är ett utmärkt begrepp som lanseras i inlägget. För egen del tycker jag det hjälper en att skärpa blicken för det slags förtryck och utmanövrerande som skapas i det urbana rummet. Vad texten visar är hur rädsla, paranoia, förakt och makt byggs in i rummet. Edins grepp är lyckat eftersom han från en rad konkreta exempel - 'luffarsäkra' bänkar, tillgången till offentliga toaletter, privatisering av offentliga platser osv. - för ett resonemang om hur kapitalistiska relationer normaliseras genom urbana rum och det rörelsemönster som skapas där.

Det är, enligt mig, väldigt lätt att se vad luffarsäkra bänkar och exkluderande design fyller för funktion här. Ekonomiska krafter och ideologiska utsagor skapar en hegemoni kring underklassen. Den betraktas som helt onyttiga och som några som bör avlägsnas från den offentliga miljön. En lutande bänk sköter en del av det jobbet.

Edin citerar geografen David Harvey som menar att en av de mest underskattade frågorna just nu är rätten till staden, att forma våra gemensamma liv i staden. Jag tror att den typen av resonemang Edin för i sin essä kan vara inkörsporten till en fruktbar politisk kritik av vårt liv i staden.

Att komma på sig själv

Jag kommer på mig själv med att oroa mig för att gå arbetslös länge med allt vad det innebär av minimala inkomster och bortfall av det slags sammanhang som ett jobb ger.
Det är lite skrämmande.
Jag kommer på mig själv med att tänka: man får inte bli pessimistisk, man måste tro på sin framtid, man måste ju tro på vad man gör. Man måste.
Och så tänker jag på hur 'att tro på vad man gör' allt som oftast definieras i lönearbetets termer. Att jobba upp ett självförtroende som ger bilden av en solid anställd.
Jag kommer på mig själv med att tycka att det för egen del är helt fucking oklart vad det är att 'tro på vad jag gör', 'tro på mig själv', 'tro på min förmåga', men ändå bekymrar jag mig för just de där sakerna, i just de där termerna.
-> existentiella problem och samhälleliga strukturer i en enda röra. 
-> hur man kommer på sig själv att befinna sig mitt i ett sätt att tänka&tala som man inte skulle föreställa sig att är ens eget, som man inte vill att ska bli ens eget, som man inte vill hitta i sin egen mun, sitt eget huvud, sin egen kropp. 'Tro på sig själv', 'tro på sin förmåga'. Tro på. Framtid.

dagark nattark: textpanik

Jag slutspurtar med avhandlingen & börjar bli kollrig i bollen. Klockan är 02:00 och jag sitter på Arken. Om en stund ska jag ta fram ett par filtar och lägga mig på heltäckningsmattan och sova en blund. Det här är andra natten jag fulsover på jobbet (det är kanske verboten men). Aspirerar på att bli en universitetets motsvarighet till bydåren. En sån som sover i något obskyrt skrymsle och som på dagarna tultar omkring i studentmyllrande korridor med nåt hemlighetsfullt och inåtvänt i blicken. Tänker på legender jag hört om folk som bosatt sig på uni eller på bibliotek. Nattarken är lite otäck. Allt är tyst så när som på datorfläkten som susar under bordet. Jag trevar mig fram till vesan i mörkret. Lyckas just och just puffa undan en vag mörkerrädsla: tänk om nåt slags arkenspöke, en gammal fabriksarbetare kanske som inte diggar nuläget, gömmer sig där mellan batteriet och musikvetarnas skåp? Nån knackar mitt i allt på dörrn och jag hoppar till. Securitasvakt. a-ok. Sover en ministund i stol; ögonen vänjer sig vid mörkret; ljuset från billyktor sveper igenom rummet & skapar mönster i drömtankar och drömsystem. Ofrivillig inventering av muskler och skräp i kroppen, dunkar & gnisslar. Jag har noll arbetsmoral och nu får jag betala: ett myller av grejer som ska fixas och slipas och spacklas. Vimmelkantigheten. Här i nattmörkret produceras såklart glasklara formuleringar och skalpellen viner brutalt genom textmonstren. Häromnatten. Sover 45 minuter, stiger upp och börjar rumstera i text. Vid sjutiden smyger jag ut för att äta en läskig morgonmacka på subway som tydligen har öppet 24/7. Luften glasklar, himlen vecklar ut sig över tavastgatan och temperaturen kring noll, glömmer mitt genomsunkiga tillstånd. Eländig macka, varmt te, sån där bedräglig klarhet i skallen som är nästan-sömn. Den anställda ser pinad ut. Hen har säkert inte heller sovit på ett tag. Lite senare ringer en journalist från radio x3m för att prata om sömn. Det hela är så absurt att jag ställer upp; pratar ogenomträngligbanal goja i några minuter och efteråt har jag noll koll på vad jag kläckt ur mig. Har inte fixat att lyssna på eget psychoprat i radion. Nickar till i stolen; solen lyser på byggnaden mittemot; Y tuffar in i rummet; det pirrar i skallen&susar i örona; nu är det lunch nu är det dag nu är det kväll nu är det natt - äter bakelser och dricker pulverkaffe. Det här är inte särskilt hälsosamt men på söndag är det över, för den här rundan. På måndag ska jag sova.