No escape no escape

Har varit helt däckad idag. Kroppen säger: hördudu, idag fixar jag inte en enda tanke om avhandling, inledning, skrivprocess, inte ens en tillstymmelse till fundering orkar jag med. Hursomhelst är jag ur stånd att röra en fena. Har legat på skrynklig soffa försjunken i ett böljande bakrus; tittat på hus tittat på sol tittat på träd tittat på skitto fönster tittat på brandvarnare tittat på fläck i taket (kanske skugga) tittat på himmel som går från grå till blå tittat på dammoln tittat på blomma som tappert tappert kämpar för sitt liv. Balkongdörren knäpper till lite nu och då och en gång ringer min namne och frågar om jag vill gå på lunch - det klarar jag absolut inte av. Sover och drömmer om aristokrattant i stort slott som konverserar och jag irrar runt i det massiva. Framåt kvällen slår jag på radion för lite ombyte, lite intryck från omvärlden, röster som bryter av mot stillheten i huvet. Har ljudet så lågt på att jag genast faller i dvala när en humanist talar om Sverige som föregångsland. Vaknar ett par timmar senare till en röst som plötsligt känns som den befinner sig tätt, tätt inpå, invid örat mitt på kudden. Myndiga rösten lägger ut. Det är Mikael Sjöberg som pratar. Han är generaldirektör för Arbetsförmedlingen och uttalar sig ytterst starkt om sitt ansvar som ämbetsman att inte ta ställning politiskt och inte uttala sig varken till eller från. Ni kan höra på't här.

Rilke & Solanas

Så här lär poet-Rilke ha skrivit i ett brev (till en yngre manlig förmåga?) jag stötte på i misstag. Han skriver om den egna generationen (eller vad det nu är som avses) som något slags brytning med det gamla, det är nu förändring är möjlig och denna förändring ska leda till att människor möts på riktigt, bortom det konventionella.

We are actually the first to come to the point of considering objectively and without prejudice the relationship of one individual human being to another, and in our attempts to live such a relationship we have no model before us, and yet there has already come to pass much in the course of time to help us in our timid beginnings.

The girl and the woman, in their new, individual unfolding, will only in passing be imitators of male behavior and misbehavior and repeaters of male professions. After the uncertainty of such transitions, it will become obvious that women were going through the abundance and variation of those (often ridiculous) disguises just so that they could purify their own essential nature and wash out the deforming influences of the other sex. Women, in whom life lingers and dwells more immediately, more fruitfully, and more confidently, must surely have become riper and more human in their depths than light, easygoing man, who is not pulled down beneath the surface of life by the weight of any bodily fruit and who, arrogant and hasty, undervalues what he thinks he loves. This humanity of woman, carried in her womb through all her suffering and humiliation, will come to light when she has stripped off the conventions of mere femaleness in the transformations of her outward status, and those men who do not yet feel it approaching will be astonished by it. Someday (and even now, especially in the countries of northern Europe, trustworthy signs are already speaking and shining), someday there will be girls and women whose name will no longer mean the mere opposite of the male, but something in itself, something that makes one think not of any complement and limit, but only of life and reality: the female human being.

This advance (at first very much against the will of the outdistanced men) will transform the love experience, which is now filled with error, will change it from the ground up, and reshape it into a relationship that is meant to be between one human being and another, no longer one that flows from man to woman. And this more human love (which will fulfill itself with infinite consideration and gentleness, and kindness and clarity in binding and releasing) will resemble what we are now preparing painfully and with great struggle: the love that consists in this: that two solitudes protect and border and greet each other."

Det han säger påminner på ett märkligt sätt om Valerie Solanas' SCUM Manifesto. Solanas skriver om en könsmodell där män gör sig själva overkliga genom att skapa en motsats, den trygga och vårdande kvinnan. Den egna osäkerheten och rädslan upprätthålls och mannen skapar sig själv som "driften", den som är beroende men frihetslängtande, den som behöver och lever av kvinnor som ankare i existensen. En konstruktion som sätts i verket. Enligt min tolkning av Solanas. 

Men grejen med det här citatet är ju att R på riktigt verkar MENA att Kvinnan ska renodlas till nåt slags livgivande essens. Om jag fattar Solanas rätt är det just en sån uppställning som poppar upp i en sexistisk värld där män ömsom föraktar och bekräftar sig själva som varelser som inte kan leva utan den livgivande Kvinnan och hennes närhet till existensen. Ni vet, tanken att det är kvinnor som "tar ner män på jorden", att män BEHÖVER kvinnor för att dom är så .... verkliga. Men det är nåt lurt i brevet, väntanu, hur går det ihop: innan den här passagen skriver poet-Rilke att det är dåligt att genast tänka sig kärlek som ett slags uppgående i en gemensam identitet. Och här i citatet finns en tanke som verkar hänga ihop med det: kvinnor ska bli kvinnor, sitt eget kön, och må inte influeras av det andra könets later. Bakom det konventionellt kvinnliga ska Kvinnan alltså söka sig, mot det Verkliga, tyngden, fertiliteten, Kroppen. Det är alltså Kvinnan som ska förvandlas. Kvinnan: det sant mänskliga och mannen förblir arrogans och lätthet. Det kan ju tyckas att Rilkes uppsåt att komma bort från en komplementär logik där kvinna = icke-man är bra, men den här texten är nog lika obehaglig som den logiken, ett slags existensfilosofisk utvidgning bara. 

Alltså, för att tjata, det läskiga här är ju bland annat hur poet-Rilke essentialiserar kön genom begrepp om det Verkliga. Och så nåt med tonen i det brevet, det undervisande, artikulerade anslaget: en poet skriver till en annan om det här med kärlek, ett visdomsord på vägen, kära kollega: kasta av dig konventionens slöja, och låt dig förundras av Kvinnan! Ett visdomsord om Kvinnan - Förvalta det väl, kära vän.

Fem

Eftersom jag inte orkar tänka mer än en nanosekund åt gången är mina ärenden spaltade i en lista:

1. Jag såg Andrea Arnolds filmatisering av Wuthering Heights i helgen. Arnold har tidigare gjort Fish Tank och den här filmen var nästan lika bra. Framför allt har Arnold ett öga för naturen: WH består att gyttjiga hedar, susande vind och sträv ljung. Det fanns en hel del mysko saker i berättelsen om besatthet (eller vad det nu är, jag har inte läst boken) men just de där bilderna av naturen var enastående. Råa. Jag tänkte också på de skånska landskapen i Äta sova dö. Ständig vårvinter. Solen skiner nästan aldrig. Frost. Grenar. Lera. Det blåser hela tiden. Hund skäller nånstans. Finns det andra filmer där naturen beskrivs så sinnligt?

2. Häromdagen skolkade jag från jobbet. En tisdag. Vädret surrealistiskt varmt och fullt med människor på stan, kanske andra som skolkat från sina jobb och skolor. Kollektiv eftermiddagsyra. Jag borde skolka från jobbet mera och rulla planlöst på stan.

3. Läser Kung Leopolds vålnad, en bok om Kongo och kolonialism. Låt vara att boken har sina uppenbara brister och töntigt skrivna eller vinklade passager, men gnisslande läsning om en mängd saker jag inte haft en aning om, teknik och kapitalism och ruttenhet. Speciellt bra är boken på att beskriva hur kolonialistiska företag skedde i ett slags halvöppet klimat bland en massa retorik om frihandel och humanitära program. Och om ni inte redan gjort det, läs Conrads Mörkrets hjärta. Läste på nytt för ett tag sen, omskakande grejer; galenskap och apokalyps från mening ett.

4. Jag är REJÄLT trött på att i tidningar läsa om hur klimathotet i själva verket är en "möjlighet" för Finland. Alltså, som om man kunde vända en potentiell katastrof till det bästa helt enkelt genom att satsa rejält på teknologi och innovationer och nya arbetsplatser och ny industri (kärnkraft har faktiskt nämnts i de där artiklarna). Det är naturligtvis bra med ny teknologi, men i den här retoriken finns N-O-L-L tankar på att det eventuellt krävs nåt annat än nytt, nytt, nytt för att undvika en katastrof. I den här retoriken är nämligen den största katastrofen sjunkande tillväxtsiffror för nationen Finland.

5. Ålänning blir finlandssvensk: har märkt att jag börjat lägga mig till med manér som att säga: vasaduatt. Och det kommer spontant, lika spontant som när mina lomhörda släktingar brölar VA?!? Vilken konstig språklig form: vasaduatt. Eller kanske sluddrar folk vasaduatt i Sverige också? Jag tänker ibland att egentligen borde jag bli dialektforskare, det vore kul.

Språk

Häromdan skrev jag här på skrotbloggen ett grinigt inlägg om abstrakta och omöjliga filosofiska förståelser av språk - filosofi där språket förvandlas till enstaka händelser eller akter, att tala är att 'utter words'. Tog så småningom bort inlägget för att, öh, det kanske finns viktigare ting att ägna sig åt än haveristiskt skrivande om analytisk språkfilosofi. Vill här bara säga att jag blev glad åt Arne Toftegaard Pedersens HBL-recension av Julia Tidigs' doktorsavhandling om flerspråkighet i två finlandssvenska författares prosatexter. Det ena som är roligt är att se att en välskriven och initierad doktorsavhandling ges stort utrymme och att det finns recensenter som lyfter fram vetenskaplig litteratur på ett engagerat sätt. Mera sånt, och mera sån vetenskap. Det andra jag blev glad åt är ett citat ur Tidigs' avhandling som fanns med i recensionen: "När jag läser flerspråkigheten i Diktonius prosa står det klart att språk är dynamisk, föränderlig mångfald. Detta är inte något abstrakt utan högst sinnligt och förankrat i våra kroppar, i våra munnar. Språk är både underlighet och underverk, och flerspråkighet är ett sätt på vilket detta kommer till uttryck." Just det här oregerliga, kroppsliga - och relationella, kan man tillägga - är det rätt sällan som blänker fram i en viss typ av steril språkfilosofi. Det som jag grubblat kring sen jag tog bort det förra inlägget är: varför är det så frestande att framställa språk just som något abstrakt, och utifrån nåt slags tvärsäker övertygelse om att DETTA, DETTA, det är SPRÅKET. Vad jag gillar i citatet är hur det problematiserar detdär med vad språk är. Som ju bra litteratur gör. Som bra samtal gör. Som situationer mellan människor gör. Som ett konstigt samhälle gör. Som knepiga relationer gör. Som förundran gör. Vad språkfilosofi behöver (min beställning): mera förundran, mera språkets åbäkighet, mera språket som vi talar i och med och ur och ikring. (Okej det finns sån filosofi också, men också annan, men nu ska jag sluta innan jag hamnar in på haverismens domäner igen.)

Bokparadiset

Förutsättningarna för att det ska bli en bra dag i huvudstaden är ringa. Gråvädret gör den annars också ogästvänligt boxiga stan ännu mindre inbjudande. Axlarna värker och strumporna halkar ner på fötterna: existensen. Den konsert jag hade tänkt gå på avbokas i sista minuten, det ryktas om att artisten, känd för att vara ett s.k. pisshuvu, var så missnöjd med ljudet att han avbokade sin spelning. Hur som helst blir det en ypperlig dag och delvis handlar det om att jag styrt stegen mot en bokhandel som jag läst om i Ny tids reportageserie om boklådor. Antikvariatet ligger på en undanskymd gata bakom granitborgen. Inte direkt ett område jag spontanströvat i och därför har jag heller inte sprungit på butiken ifråga. Genast när jag kommer in i affärn välkomnas jag av den gemytliga mannen bakom disken som frågar om jag varit där förut och eftersom jag inte varit det ger han ett utförligt förslag till hur antikvariatet bäst låter sig utforskas. För det här är ett gigantiskt ställe. Nerför en trappa öppnar sig flera rum med böcker i hyllor och dessutom ett fantasieggande antal volymer nerpackade i boxar. Jag har instruerats om att frimodigt titta i lådorna och det är precis vad jag gör. Det är himla kul att botanisera i de där oändliga kartongerna och hitta lite allt möjligt på en massa olika språk. Känslan att kunna hitta exceptionella fynd i någon av boxarna. När jag matt och genomsvettig efter några dammiga timmar - med några trevliga volymer i nävarna givetvis - går upp igen pratar jag en stund med mannen som jobbar i affären. Det är roligt att prata med honom, framför allt eftersom han har en sån entusiasm för sitt ställe och dess möjligheter, typ universums mest välkomnande plats. För välkommen känner jag mig så snart jag stigit in där. Detta intryck ökar genom att folk pysslar med lite olika saker i den labyrint som lokalerna utgör: några ungar spelar spel, en kollar på sin dator, ett par pratar och tassar omkring och i ett prång längst in sitter en grupp silverrävar och diskuterar på spanska. Soffor, bord och stolar finns lite varstans och mannen bakom disken säger redan inledningsvis att det är fritt fram att hänga och sitta och ta sig tid. Vilket är precis vad folk verkar göra. Det ordnas tydligen mycket evenemang i bokhandeln och det här är nog första gången jag alls tänkt att det kunde vara skoj att bo i Helsingfors (saker som inte är skoj: svindyra hyror, snofsiga ställen, bråttom-bråttom osv.). Innan jag rullar ut ur affärn hinner jag kasta en blick på hunden som ligger på mattan mitt i boden. Den ser ut att stortrivas med livet. Så: om ni är i huvudstaden, ta en titt på detta ställe.

Dessutom var det inte bara den fina bokhandeln som räddade dagen från att ha åkt till stan i oförrättat ärende. Kvällen ägnas åt kringströvande och fabulös barrunda i ett hörn av hesa och jag sitter inte på bussen hem förrän det blir ljust. Missar en buss på grund av nattmat och hinner hänga i Kampen några timmar och slås av en diametralt annorlunda sida av stadsliv än det ovan beskrivna: alla dörrar till det osaliga köpcentret utom en halvhemlig är stängda för natten; vakter patrullerar och i högtalarna säger en myndig röst att bara folk som ska åka buss har rätt att vistas i utrymmet. Meddelandet spelas upp kanske var tjugonde minut. Stämning: att hitta ett eget hörn åt sig här är en utmaning och det som blir tydligt är hur olika former av auktoriteter på ett väldigt uppenbart sätt strävar till att strömlinjeforma rummet så mycket som det bara går. Här ägnas extremt mycket krafter åt att se till att ingen obehörig rymt in. På många ställen har man spärrat av och satt upp olika former av hinder. Även om alla är sömniga är det ändå en lite paranoid känsla i luften. Jag halvsover sittande på golvet med ena ögat på glänt.

u rule the school

Det är sen eftermiddag och jag har just tagit en lur på jobbet (det blir mer och mer elegant: jag slaggar en stund på heltäckningsmattan i mitt arbetsrum som efter flytten är eget; efter 20 minuter börjar lederna knaka, praktiskt.). Går en kort promenad till det nyöppnade caféet med vietnamesiskt snacks, bra. Planen är att sitta och läsa på mitt favorit-KK. Installerar mig i mitt hörn med en lemonad och en bok. Damen som jobbar där pratar stillsamt med en kund. God stämning. In släntrar efter en stund ett gäng killar. De talar svenska. Att det är svenska de pratar är relevant endast eftersom jag har svårt att inte lyssna på vad de säger (jag behärskar finska så pass dåligt att jag sällan börjar smyglyssna på folk spontant). De snackar om sina "pomon" och olika kompisar som gjort karriär och någon har en headhunter till och med grabbat tag i. Fart och fläkt tänker jag och önskar att jag kunde sluta lyssna. Det kan jag inte. Killarna pratar aktier och tekniska prylar och en himlar sig sedan över att en medarbetare täckts ge några filer på en CD-ROM! CD-ROM! Killarna flabbar. Det är en kvinna de pratar om, och det framgår att killarna tycker att de kvinnliga kollegorna är ganska liksom lame. En har varit så jobbig att hon gav en av killarna en KRAM när han verkade upp i varv; helt tyst blev han, enligt egen utsaga. Och sen: en i grabbgänget säger att han tänker gå en grundkurs i kvinnovetenskap på hösten. De andra ba': wtf?!? Han förklarar att han liksom vill smyga in där och höra hur de där berättigar sina konstiga "åsikter". En annan av killarna hojtar: MEN DE BERÄTTIGAR JU ALDRIG NÅT! Sen går de vidare till att diskutera studentpolitiken där de tydligen är aktiva och de talar om något möte där en tjej ställt frågor som hon enligt dem själv tydligt visste svaret på. Det gör hon bara för att information ska nå också sådana som inte själva vågar fråga. Konsensus råder: detta är en förkastlig inställning.

Nu blir jag trött i öronen. Går hem och är så irriterad att jag måste ånga fram ett extra varv runt kvarteret även om den vackra vårkvällen har en något lindrande verkan på mitt humör. Det som provocerar mig är killarnas attityd: den där självsäkerheten, det självklara sättet att ta plats, sättet att mästra; tonfallet som de upprätthåller. Den vardagssexism de spyr ur sig är, befarar jag, vardagssexismen hos framtida ledare. För det är just såna här ambitiösa unga män som är "managermaterial". Framåt framåt.

10 teser om arbete från regeringen Katainen

Jag har läst en rapport från 2012 om arbetslivet som regeringen tagit initiativ till. Rapporten heter "Strategi för utveckling av arbetslivet fram till 2020". Det är intressant läsning, för att uttrycka saken torrt och neutralt (på tal om det intressanta, höh).

1. Arbete och sysselsättning utgör entydiga mål för samhället och individen.
2. Utbildningens mål - inklusive det livslånga lärandet - är att integrera människor i ett flexibelt och föränderligt arbetsliv förankrat i global konkurrens. En vuxenbefolkning som kan reagera snabbt på förändringar är önskvärd. Det finns problemindivider som inte enkelt låter sig integreras i detta arbetsliv med många omställningar och här måste åtgärder sättas in.
3. Välmåendet på arbetsplatserna kan utan vidare diskuteras utifrån en förmodan om att sådant välmående "betalar sig". Välmående i arbetslivet ger ett löfte om ökad produktivitet.
4. Ett övergripande mål är att skapa en positiv attityd till arbete, att skapa grogrunden för en välvillig attityd till arbetslivet och förtroende mellan parter. Det viktigaste är att skapa motivation som får folk att vilja jobba längre. Man talar upprepade gånger om ett "sug" för arbete.
5. Den globala konkurrensen är en utmaning huggen i sten.
6. Produktivitet är förenligt med att det skapas nya jobb. Det är alltså inte så att tekniska rationaliseringar minskar på jobben.
7. Välfärdssamhället ska utvecklas samtidigt som konkurrenskraften ska ökas.
8. Målet är kreativitet och innovationer: arbete ska inte bara upprätthålla utan nytt ska skapas.
9. Att själv vara ansvarig för resultaten vittnar om en positiv förändring i arbetslivet mot självständigt och fritt arbete.
10. Arbetslivet kan beskrivas i termer av nätverk och de yttersta nätverken är globala. De här nätverken ställer ökade krav på samarbete och förtroende.

Kort sagt: vi lever i den bästa av världar där välmående, välfärd, utbildning, lärande å ena sidan, och internationell konkurrens, ekonomisk kris och produktivitetsökning å andra sidan låter sig förenas på ett fruktbart och sömlöst sätt. Mot det bästa arbetslivet i Europa, 2020, hälsar Nationella Socialdemokratiska Samlingspartiet!

Om det intressanta

Jag kan bli irriterad på moraliserande texter om internets (och "samtidens") faror, om hur vi blir ytliga och hur vår uppmärksamhet flackar, att det är viktigt att vara närvarande i stunden snarare än ständigt uppkopplad och tillgänglig. Men en text av det här slaget som jag tycker att träffar målet lite mer än andra är en kolumn - både töntigt och moraliserande skriven, ja tyvärr - i Guardian om hur vår uppmärksamhet ofta riktas mot det som ter sig intressant, och hur sådan intellektuell nyfikenhet framstår som fullständigt intellektuellt respektabelt, till och med som något sunt.

Att vara nyfiken och intresserad, det måste väl vara en bra sak? Att vara intresserad eller intresseväckande, det måste väl vara samma sak som att vara levande och vital? Kanske inte. Själv tycker jag att det här dåliga draget hos mig, att söka mig till det som är intressant, intresseväckande, både förvärras och utmanas genom akademiska studier. Förvärras, eftersom det också finns en okultur i akademin som går ut på att precis vad fan som helst kan behandlas som "intressant" - en intressant tanke, ett intressant mönster, ett intressant spår, en intressant vinkling där gubbe x kombineras med populärkulturfenomen y = nu danser peer reviewern på bordet av iver. Och så rullar det på i evighet utan att någon egentligen tar ställning, men man pratar på det intressantas rätt tillbakalutade och framför allt trevligt opersonliga plan där det inte finns nåt ansvar öht att bekänna sig till ett synsätt. Det enda som spelar roll är att man kan formulera nåt intressant, originellt, påhittigt, kreativt, finurligt, intellektuellt stimulerande - en tanke att bita i, en intellektuell munsbit. Å andra sidan: det här bryts också hela tiden; det intressanta kan avslöja sig som demoniskt, som en förrädisk uppmärksamhet, som ett farligt sug - en ovana. Och det är då diskussioner eller läsning kan ta ett annat spår, bort från det intressanta.

Här skulle jag spinna vidare på något jag tror Weil har sagt (men jag är förbannat gaggig så kan ha fel): så länge man behandlar människor (och böcker etc.) som intressanta finns alltid möjligheten att bli uttråkad, att intresset mättas och falnar, att man måste söka sig till något som väcker ens intresse på nytt, ger en nytändning. Tråkigheten och rastlösheten maskerar sig som intellektuell stimulans och uppfinningsrik kreativitet som hela tiden är beredd till nya spännande språng. Risken är här att människor och litteratur blir ett slags medel för att söka det intressanta, men också något slags märkligt mål-i-sig, allt intressant är bra, allt kreativt är bra, allt som formulerar nåt på ett nytt sätt som kanske bjuder lite trevligt intellektuellt tuggmotstånd är bra. Carlhaglund skriver på twitter att det är 'intressant' att besöka wärtsilä, jag säger att filmen varit 'intressant', berömmet för maten blir 'intressant', boken var 'stimulerande', besöket var 'uppiggande', diskussionen var 'tankeväckande och intressant', arbetsdagen tog en 'intressant' vändning. Problemet är alltså inte det instrumentella, utan den sorts uppmärksamhet som "det intressanta" ger uttryck för. Bekymret är alltså - åtminstone för mig - att den här uppmärsamheten verkar så oskyldig, så fylld av positiv energi. Men utifrån ett annat perspektiv är det tråkigheten som talar hela tiden, även om den ger sig till känna bara ibland, vilket får det att se ut som att tråkighetens brist kan botas genom det som igen erbjuder något intresseväckande. Men poängen är alltså att en sådan brist är obotlig.

Vänstern och Samlingspartiet

Jag läser Fredrik Soncks kolumn i Ny tid om regeringens familjepolitik och det beslut som nyligen fattats om att skära i barnbidragen. Sonck skriver, som alltid, bra och jag håller med honom om nästan allt. Det är en bra och viktig kolumn som kritiserar alternativlöshet och skev logik. Men det här reagerar jag däremot på:

Sammantaget framstår den finländska familjepolitiken som problematisk. Den riskerar inte bara att cementera klassamhället, utan också att försvåra skiftet mot den kunskapsekonomi, med en högutbildad befolkning, som också Samlingspartiet vill ha. Det målet blir svårare att uppnå om fler barn får en onödigt svår start i livet.

Jag håller utan vidare med att familjepolitiken riskerar att förstärka dåliga tendenser och klyftor. Men vad är det här med att försvåra skiftet till kunskapsekonomin? Här tror jag det är skäl att också inom vänstern ifrågasätta Samlingspartiets predikningar om att Finland ska satsa på sin välutbildade befolkning för att skapa en ekonomi som bygger på innovationer. Vad jag vill mena är att den utopin är minst lika beroende av ett klassamhälle som allt annat Samlingspartiet står för. Och framför allt är det ett globalt klassamhälle: en region ska stå för kunskapsekonomin, en annnan för basal industri, förädling av råvaror osv. Jag tror att en viktig uppgift för vänstern skulle vara att gå HÅRT åt det här tankesättet, och inte ge ens det minsta utrymme för eller eftergift åt den samlingspartistiska drömmen om ett Finland som rusar fram mot kunskapsekonomin. Med andra ord: att motivera varför barnfattigdom måste avskaffas bör absolut inte göras genom att åberopa Samlingspartiets egen agenda för hur samhället ska utvecklas. Att gå in i den logiken är redan att ha godkänt ett samhälle där fattigdom utgör en nödvändig del som måste upprätthållas.