Jag är vän med en åländsk politiker på fb. Hennes statusuppdateringar genererar mången respons, speciellt av politikerkollegor. Nu slår det mig. Anmärkningsvärt många av de här topp-politikerna på Åland har lite Miami Vice-stuk på sina profilbilder. Lediga, färggranna kavajer. Sol. Solglasögon. Amerikanska leenden. Bilar. Tillbakalutade poser. Kopiera in Torggatan på bilden ovan och ni fattar. Jag tror det finns saker att utreda här.
Efter ett antal månaders nomadliv: ett bo. Rusar uppför en hal kaskisbacke med ett brett grin i fejset, som är alldeles stelt av köld. I backen fanns förr ett minikafé där en åbodialektstalande tant (helka? hilkka?) serverade munkar och kaffe åt kvarteringar. Nu finns antagligen en trist inredningsbutik där. Ser mitt smutsgula hus dyka upp i synfältet, ler ännu bredare. Omgivningen är ful och fin samtidigt; hiskeliga fasader har genast blivit sådär obegripligt älskvärda. Det handlar inte om territorium, utan om något annat. När jag trivs på ett ställe innebär det att varje millimeter fylls av betydelse, tyngd, viktighet, detaljer - värld. Så var det på Tavastgatan, i Flatbush, så är det på min societetsskräpbacke. Ett par vackra trähus där nånstans. Sunkig ölbar. Två (2) pizzerior i min omedelbara närhet vilket har en viss bäring i sammanhanget. Butiksbiträden blir bekanta ansikten på den signifikanta hemvägsrundan. Att leva är att bo på olika ställen. Det bildas mönster i ens liv, rutter, noder, spår, skitspår, joxiga hang-ups. Man får en plats att orientera sin vardag efter, så att 'kort' och 'långt' får nya betydelser. Hur dagarna byggs upp på vissa sätt, nya moment tillkommer eller gamla faller bort.
Det tar evigheter att promenera till jobbet men det är ingen dålig sak. Kråkor (?) kraxar i träden och jag ser en pensionär nonchalant trotsa rött ljus med sin rollator. Det är kallt som fan men inte heller det stör mig just nu så som det brukar störa mig. Snor rinner i en strid ström och jag är bara nöjd och till freds* all the way.
När jag väl riggat upp apparaterna passar jag på att spela några toner och icke-toner för grannen samtidigt som jag hoppas att det där dunk-dunk från andra sidan väggen inte har adress. Ett skäl till varför jag prompt måste bo själv är att det i mitt liv är helt och hållet väsentligt att jag kan spela Carter family/New kids on the block/Jason Molina/Depeche mode/Sunn O))) klockan fyra på natten. Musik kräver mer än öron, den kräver rumslighet, väggar golv och tak. Att bo själv: kunna avfyra en brakfis utan att skämmas ens lite. Svära högt på fem språk om vankelmodet drabbar. Lämna smulorna på bordet. Ha sin anala ordning och schtruktur på saker. Vanka runt som en osalig ande om det finns olösta funderingar. Gaffla okontrollerat åt infantila oväsentligheter. Påminns om hur fånigt man kan bete sig när man är helt själv. Gå ut ur boningen för att träffa folk, vara civiliserad, eller lite åt det hållet.
Framför allt: när jag är ensam klarar jag av att vara ohejdat icke-sysselsatt. Jag ägnar en betydande del av mitt liv åt att stirra slött/förundrat/funderande/tomt ut i luften. Då har jag inte överhuvudtaget något på gång. Bara vara, kanske fundera på vad Kant menar med morallag egentligen eller vad ska jag äta till middag, hm.
För sådana icke-aktiviteter behövs ett hem. Eller: jag behöver ett eget hem för den här typen av totala frånvändheten.
Hem är dit man hittar också inne i den grumligaste dimman skriver någon i HBL. Jag håller med. Att ha ett bra ställe att bo på är att på något sätt ha en plats där vissa saker är självklara, där svåra saker får ta paus och det sträva sofftyget är jävligt bekvämt under huvet. Hemma är robust, lortiga kläder och dörrar som bär spår av en massa folk som bott och rört sig och smällt och härjat. Jag är lugn och fin (lovar/hedersord). Kaklet glänser - men bara en stund.
Ett kort med krusidulliga silverband ligger på hallmattan. Blir glad. Hittar mitt tygfår från Wales. Baxar upp skräp på vinden och röjer bland högarna. Re: En massiv härva av kablar (behöver du en scart-kabel? en audiosladd? skarvsladd kanske? en sån där obegriplig svart? contact mig!) På vessan: golvvärme. Guds nåd. Varje gång jag vandrar in dit suckar jag förnöjt _ golvfuckingvärme! I mina rutiga tofflor inkarnerar jag lyxpensionär, redo för vad som helst, kanske till och med en prenumeration på främmandespråkstidningen Helsingin sanomat.
På natten ligger jag i mörkret och iakttar reflektionen från rött neonljus/bensinstationen mittemot. - - -
* bra ord, speciellt särskrivna; hur mjäkigt annars låter inte ett ord som tillfredsställelse
"Varje morgon kommer jag samtidigt till garaget med en kvinna i samma ålder som jag. Och när jag har startat, backat ut och svänger ut genom porten har inte hon ens fått igång bilen. Hon är alltså efter redan innan dagen börjat, hur resten av hennes dag ser ut vet jag inte men man kan kanske ana en trend här. Är detta ett tecken på ett manligt förtryck eller finns det individuella skillnader som kan förklara att vissa tjänar mer än andra?"
En kommentar (det tycks finnas många som lystrar till "Anonym") på ett blogginlägg på DN om det hat som väcks då feministiska anmärkningar görs.
Jag läser ett sånt där extremt amerikanskt inlägg om teknologi och generation Y. Stereotyperna. Generation x var lat och tyckte mest om att ligga på soffan och röka spliff. Generation y tycker om att jobba, men inte för pengar. I det tidstypiskt kvasioptimistiska reportaget är det följande mening som är kontentan: "It seems that money isn’t one of the primary motivators for this generation." För de här unga människorna är det viktigare att få surfa på Fejan än att tjäna kosing, vill artikeln förmedla. Budskapet är att penningstinna dinosaurieföretag måste se om sitt hus för att locka hit den här typen av kreativitetstörstande arbetskraft. Storföretagen, får vi veta, har inte råd med status quo. Entreprenörskapet måste få rasa ut ur de här små entreprenörerna. De måste ges lite eget utrymme att experimentera. Framför allt bör de här ungdomarna få ägna sig lite åt sociala medier på jobbet.
Det som irriterar mig mest här är hur "att bry sig om pengar" här ses som helt out. Bilden som ges är att det inte är unga människor som försöker hitta ett jobb som är ok betalt, utan att det är storföretagen som springer efter den kreativa men pengaointresserade generationen för att få affärerna att blomstra.
Hur mycket ideologi finns det här? En hel del: kreativiteten bildar kärnan i dagens företagsvärld. Pengarna strömmar där lite på sidan om, för att hjälpa kreativiteten att flöda ännu friare (är det inte underbart, säg?). Den kreativa kreativitetens människor är framför allt intresserade av att "kommunicera", t.ex. på olika nätverk. Som tur är får just detta den kreativa kreativiteten att porla och skvätta fram ännu friare! Storföretagen flåsar dem i nacken och är helt jätteskraja för att bli dissade så att deras pengar börjar ruttna på någon trist bank när den yngre generation har det helt sjukt kul där framför sina monitorer.
Jag vaknar 3.30. En dröm utmynnar i:
MAN MÅSTE ARTIKULERA EN BILD.
Jag vaknar 4.00. En dröm utmynnar i:
MAN MÅSTE ARTIKULERA EN BILD.
Jag vaknar 4.30. En dröm utmynnar i:
MAN MÅSTE ARTIKULERA EN BILD.
Och så där håller det på. Med en halvtimmes intervall. Att bli knäpp. Skulle helst mardrömmar röra sig om mera uppbyggliga saker, att försena sig till bussen och sånt. Den här dagen - blev inget vidare. Snark.
När New School delade med sig av den här bilden på Facebook drabbades jag omedelbart av en viss new york- eller new school-nostalgi. (Arendt är uttrycksfull på alla bilder.) Noterar dessutom att skäggmodet på New School hållit i sig (under de där månaderna övervägde jag att skaffa lösskägg för att smälta in lite bättre).
Det här är en sån där dag då hela tillvaron (min) är orkes-/glans-/håglös. Avhandlingen: stasis. Glasögonen har blitt snea, fenomenologiserar jag. En muskelnerv krullar sig någonstans. Tänkande: glöm det. Lyssnar på dassig country och äter Fazers blå, provar jobbsoffan medan huvudet registrerar ett beslutsamt klick-klick-klick från ett hörn i rummet. Kaffet luktar bränt och unket i kafferummet. Min drift är att gå ut genom dörren, navigera ett par steg vänsterut, sen några framåt, bygga en iglo av snö i Tomasparken och kura där tills det blir mörkt, grinig som en fyraåring. Istället går jag ner på stan. De faktiska bestyren. Då händer det. Den där obegripliga, magiska vändningen som uppenbarar sig från ingenstans. Jag går in på Akademen. Där är bokrea. En grinande Pär Stenbäck stirrar från en av bokpärmarna. Då slår det mig omedelbart:::: jag har ju ännu inte fått tillfälle att läsa Toffe och hans vänner! Kom med ens att se på framtiden med stor och orubblig tillförsikt.
Jag och min kompis beger oss ut på ett litet äventyr. Vi har en vän som är präst och vi åker för att lyssna på henne. Hon pratar bra. Fastän jag inte har någon relation till kyrkan alls är det inte problematiskt, det är inte märkvärdigt, utan bara fint. Att träffa människor som man inte träffat förr, att förvånas, kanske förbryllas, att reflektera över vad som händer. En dam i sjuttioårsåldern riktar sig till mig och min vän med just en fundering om sammanhang. Ni som är studerande och sånt, säger hon, ni har ett sammanhang. Hon beskriver en annan tillvaro, pensionärstillvaron, där det inte längre är självklart vem man umgås med och hur man rör sig i olika kretsar (det är säkert självklart för en del, men inte för alla). Det var något med vad hon sade som känns viktigt. Vad är det att ha ett sammanhang? I olika skeden av livet kan man halka ut ur olika sammanhang, sluta med saker, börja med saker eller tvingas förhålla sig till just dessa frågor på grund av leda, konflikter eller bara insikten om att man trivs så helvetes bra på ett ställe. I mitt fall: en osäker tillvaro som akademiker, där det är helt oklart och öppet vilka sammanhang jag har om två år, om jag kommer att hänga med samma människor, om jag kommer att jobba på posten eller i något obskyrt -verk och prata om helt andra saker med helt andra människor. Att vara i New York var ögonöppnande på den här fronten. Jag umgicks huvudsakligen med mig själv, och hade tid att fundera på just vad det är att ha en viss krets av människor som man rör sig med och har alla möjliga inställningar till, ett visst mönster i tillvaron som inbegriper både aktiviteter och människor. Att, i olika bemärkelser, "ha folk omkring sig". I den hajtandade metropolen kände jag från början ingen. Ändå upplevde jag mig vara i ett sammanhang på två ställen, och det var inte filosofi-institutionen. Det ena var en mikrobiograf som på något sätt skapade en förutsättning för uppsluppna samtal och allmän samvaro mellan folk som inte känner varandra sen förr (kan man inte starta något sådant här i Åbo? --> se adress till höger för bisniss proposals om du äger en fastighet.). Det andra sammanhanget var mina vänners vardagsrum; ett par typer som jag genast kände mig nära med, som jag kunde tala med på ett sätt som aldrig var förutsägbart, eller enkelt. Att röra sig i en stad i nästan ett halvår utan de vanliga mönstren och rutinerna var på ett sätt uppfriskande, men också på ett sätt ibland tomt. Den där känslan infinner sig ibland när jag reser; att ingenting jag gör egentligen har betydelse precis för att det inte existerar i något sammanhang utan att jag ägnar mig åt något slags ensligt kringirrande som blir bara fjantigt med tiden.
- - - Jag försöker hålla fast vid min idealisering av pensionärstillvaron (det är trots allt lätt att hålla fast vid mörkerbilden av arbetslivet). Jag vill bli pensionär. Det ville jag när jag var 7, det vill jag nu. Pensionärer är coola och har tid att ägna sig åt vad som är viktigt. Fast jag vet att när (om) jag är 70 kommer välfärdsstaten att vara nedmonterad och människors arbetskraft kommer att utnyttjas ännu effektivare, ännu mera hänsynslöst. (Varför tänker jag att det här är något slags nödvändighet? Det borde inte vara något jag tänker, ändå tänker jag det, att så här blir det.) Vad kommer sammanhang att betyda då, i sjuttiofemårsåldern? Kommer jag att sitta fastlimmad vid TV:n, sitta hemma för det mesta och prata extra länge med stressad butikspersonal? En annan bild av pensionärsliv. Ensamhet. Kompisarna dör. Att orientera sig i en värld som handlar om att vara 35 och i karriären, på väg. Utifrån min idealiserade bild av pensionärstillvaron handlar livet om att vara på väg till torget där man kan dricka kaffe och käka bullar och ha revolutionsmöten tillsammans med sina kamrater i ett obegränsat antal timmar. Tänker då och då på de där dundertuffa damerna i Occupy Wall street-demonnstrationerna. Hur ser deras vardag ut? Vad har de upplevt? Vilka slags politiska sammanhang har de där i New York? Dom verkade så otroligt .... beslutsamma (som i "which side are you on"-beslutsam). Det där kanske är det absolut finaste minnet jag har från New York. --- Men såklart har jag en väldigt begränsad bild av vad det är att åldras och förhålla sig till de sociala förändringar som det innebär [och de olika attityder man kan ha till det].
"Sammanhang" handlar om mycket mera än om, som det ibland heter, att ha en förutsägbar tillvaro. Snarare: att ha en plats i världen, med andra människor som man litar på och tycker om - att göra något bra.
Jag dricker surt kaffe som vanligt. Jag går till jobbet som vanligt. På bron har presidentkandidaterna snöat igen. Något har ristats in på Sari Essayahs mun. Det regnar, snöar / solen ligger så lågt att den knappt syns. Jag avhandlingsangstar som vanligt (ett läskigt år). Jag snackar skit och strunt som vanligt (för mycket; för dåliga grejer, lobotomist, åderlåtare; hör av dig på adressen till höger). På Arken: lunchbrus, Xs hörn är Xs hörn där han plötsligt dyker upp med en mångtydig min. Kan inte låta bli att le när jag hasar genom den anonyma korridoren. Det arkengråa. Nya saker, gamla saker. Samtal som tar olika riktningar där man hittar sig eller någon annan eller båda eller ingen alls. Rumsterar bland böckerna: finner Gamla handstilar i hyllan [säkert bra att ha] och Den auktoritära personligheten. Den vanliga genomströmningen, men också den bottenlösa arkentröttheten på eftermiddagen, som bara kan sluta i sovstolen och att vakna upp från sina egna snarkningar (triumviratet elegans - värdighet - professionalism). En halvdålig bok blir bläddrad i, förstrött. Kaffe bortom varje beskrivning värms i mikron. Att blicka ut över Arkens innergård under 45 sekunder. Ett töcken. New York är ett avlägset moln, Åbo är ett avlägset moln. Höjdpunkten under de här två veckorna: jag och B går till en av de mest legendariska barerna i stan, mest för att titta på ett hus jag betraktade som potentiell residens. Vi vet inte riktigt vilket hus vi ska blicka upp mot. Ett är inlindat i plast. Hasses pub är öde. Tyst snögata ute. Två medelålders tanter i puben. De verkar båda arbeta där. En mystisk, enorm projektor i taket. Julduk på bordet. Slam i ölglaset. Hasses pub är ett ställe som på alla sätt förflyttar en till en annan verklighet - Kaurismäkis. Hemma läser jag Knausgård och ser ordet Skatteverket reflekteras på fasaden mittemot. Gemytliga samtal mellan Knausgårds beskrivningar av traumatiska barnkalas. När jag går ut (och det är en kamp) hör jag ingen dundrande hiphop. Det finns varken en Hese eller ett jamaicanskt bageri runt hörnet, däremot en skurkbutik över gatan. Till skurkbutiken går jag för att köpa foder till mig själv. Bilarna på Eriksgatan. Vissa dagar är det kallt på det där viset som krymper livet till en klumpig jacka, obekväma skor och ett par torra läppar. Det tar c:a 13 minuter att gå till jobbet. Om man går fort.
Kanske det finns skäl till oro när jag på morgonen funderar på vad jag drömt och det enda jag minns är att Gun clubs Run through the jungle figurerade i drömmen. Bra låt, scary text.
Det är lite suspekt med Ernst Jünger. Så tänkte jag när jag började läsa I stålstormen i engelsk översättning. (Det var jul i New York och lägenheten var mörklagd på grund av mystiskt strömavbrott. I skenet av ett stearinljus: Jünger.) Jag hade en vag idé om denna författare som machoromantisk, tysknationalist och som någon form av vitalist som breder ut sig om hur livet bubblar och flödar och spritter. Allt det där är väl sant. Speciellt det sista. Det jag inte anade var att boken också innehåller en märklig form av melankoli - en hurtig melankoli. Något i den här melankolin gör att beskrivningarna lever (också i sina mest korthugget reportageliknande stunder). Heroism och melankoli tussas ihop helt explicit. Denna skildring av den tyska västfronten under första världskriget liknar ingen annan bok om krig jag läst. Bättre än många andra författare skriver han om vardagen, krigets vardag. En aspekt av det är att boken inte väjer för upprepning. Granater svischar förbi, soldaterna skadar sig eller dör; ibland dricker Jünger lite vin med sina kamrater nere i nån håla. Godsaker (kaffe, sylt, whisky) upphittas här och där och intagandet av dessa beskrivs vällustigt av krigaren. Jünger drar på sig skada efter skada. Han har egen betjänt ("my Vinke") och till och med inför en utmanande strid är han noga med att komma ihåg att betjänten slarvat med hur det stekta ägget ska tillredas.
En lustig detalj i den engelska översättningen är hur ofta ordet "cozy" förekommer. Mys är inte direkt det första jag förknippar med första världskrigets utdragna frontstrider. Samtidigt som Jünger skriver om att ta sig en lur när han kan och samtidigt som han känslosamt registrerar hur olika saker doftar och känns är boken lakonisk och stenhård i sin hyllning av mod och manlighet. --- Det är svårt att veta hur man ska ta sig an den här boken. På några ställen fnissar jag åt Jüngers maskulinitetsidoliserande beskrivningar där han verkligen anstränger sig för att låta manhaftig och nonchalant. Andra passager ägnas åt finstämda skildringar av olika stämningar, leda, trötthet, upprymdhet osv. Framför allt: kriget och omgivningen beskrivs utifrån alla fem sinnen. Ännu en av de märkvärdiga sakerna i Stålboken är hur författaren lägger örat vid fronten och skriver om alla ljud han hör. Men Jünger stannar lika ofta vid fågelsång eller det förfärliga ljudet av kroppar som han vältrar sig i krigsmaskinens oväsen på futuristers vis. Nej det här har nog sist och slutligen ganska lite att göra med de där oljudsromantikerna.
I ett antal scener, speciellt i början av boken, följer vi Jünger på en spatsertur; han snusar på en blomma, tittar på molnen eller funderar på sin favoritfärg - eller citerar en dikt. -.-- Tonfallet är här hämningslöst romantiskt och nostalgiskt. Detta bryts alltså mot en observerande och ibland extravagant ton, där de fallna soldaterna nämns och de sätt de gått sitt öde till mötes registreras på ett slängigt och iskallt sätt. I den här typen av passage förvandlas motståndarna till kaniner, byte för en glad jakt (andra gånger hyllas engelsmännens manlighet). Kanske är det trots allt inte helt konstigt att de här sakerna kan existera i samma bok? Det som förmedlas i nästan samtliga partier är ett slags - estetisering? Händelser och stämningar rusar förbi, men vi får egentligen inte veta vad något betyder för Jünger. En grej jag fäster mig vid som kanske hänger ihop med det är att Jünger inte tycks vilja gå in i vissa reaktioner hos sig själv. Stunder av närhet bland soldaterna kan plötsligt blixtra fram, men avfärdas strax med någon manligt neutraliserande fras. Ett annat exempel är i slutet av boken då ett dramatiskt slag skildras. Plötsligt står han där öga mot öga med en motståndare. Den senare gräver i fickan och fiskar upp ett fotografi. Istället för att fundera över varför det var omöjligt att skjuta säger Jünger mångtydigt att han senare kom att betrakta detta som ren slump. Läsaren blir osäker på vem som kommer till tals här.
Man kunde kanske förvänta sig att en sådan här bok skulle skrivas utifrån perspektivet 'kriget som rörelse'; den konventionella krigsboken handlar ju om hur kriget framskrider eller stagnerar. I stålstormen har ganska lite med den genren att göra. Jünger skriver mycket lite om att vinna eller förlora, att retirera eller röra sig framåt. Just därför är det svårt - för mig - att läsa boken som en propagandaskrift. Här skildras rörelse snarare som något hallucinatoriskt eller närmast konstaterande: "vi rörde på oss". Det är därför svårt att dra politiska växlar på hur författaren pratar om mod. Mod tycks här vara ännu ett uttryck för styrka och uthållighet i själva livet. När kriget placeras i ett större sammanhang sker det vanligen genom korta och sällsynta pompösa formuleringar t.ex. om världens framtid. Men man förstår inte alls hur Jünger tänker om denna framtid - åtminstone förstår inte jag.
Det som är lite oroväckande här är hur jag dras med i den här boken. Borde jag det? Hur läser jag här? Vad blir man av att dras med här? Jag kommer högst sannolikt att återkomma till Jünger.
I dagens SvD finns en intressant artikel om hur vår vardag, i synnerhet vår kulturvardag, i allt större utsträckning styrs av algoritmbaserade urval som olika hemsidor/appar/program erbjuder.
–Kvalitativt sett är det ofta jättebra rekommendationer. Men ur en kulturpedagogisk synvinkel ger de oss bara godis och det gör oss dummare. Jag tycker att så många som möjligt ska exponeras för så mycket kvalitativ kultur som möjligt, inte bara det som redan intresserar dem, säger Thore Husfeldt, algoritmforskare vid Lunds universitet.
Det ligger något i att sådana här rekommendera-program bidrar till en väldigt självcentrerad form av kultur. Kultur som konsumtion: köp detta och du kanske också vill ha DEN HÄR LYXBOXEN!! Jag har dubbla känslor inför fenomen som Last.fm, som bygger på just denna form av generering av musikrekommendationer, som sedan samlas ihop till en radiokanal som kan strömmas. Å ena sidan samlar sidan ihop artister vars likhet består i att människor som lyssnar mycket på x också lyssnar mycket på y. Last.fm bygger alltså på mönster i lyssnandet hos olika människor. Här finns en koppling till hur man kan lära sig av sina vänner. Jag har vissa vänner och bekanta som jag brukar antasta med frågor om vad de lyssnar på för tillfället - för att jag vet att de alltid har intressanta saker i lurarna och dessutom är det roligt att höra vad de har att säga om musiken. Risken med last.fms algoritmsystem är att det bidrar till ett sätt att förhålla sig som i och för sig inte egentligen beror på teknik, utan som har att göra med olika roller som kultur kan spela. Jag tänker på hur musik kan förvandlas till stämningar som man vill befinna sig i (jag frestas tyvärr ibland av detta sätt att tänka), eller musik som en form av nischat, specialiserat utforskande som kan förfinas utifrån närmast vetenskapliga anspråk på översiktlighet och noggrannhet (det går snabbt att bilda sig en ytligt bred bild av vilken scen som helst, "bilda sig en uppfattning" genom att strömma något). Det som jag ibland upplever när jag ägnar mig åt att läsa om musik på nätet, eller aktivt försöker hitta ny musik på nätet, är en känsla av tristess. Allt är tillgängligt - det finns miljoner saker att lyssna på - det finns ingenting att överraskas av, slås av osv. Att prata med vänner om musik är annorlunda än att klicka sig vidare genom ett algoritmsystem. Algoritmerna berättar inte om hur musik kan drabba en på olika sätt, det säger inte saker som: du kanske inte genast kommer att gilla det här, men försök en gång till.... Ingen maskin i världen (som sorterar dig efter mer eller mindre suspekta kriterier som kön, ålder, musikprofil, lyssnarhistorik bla bla) kommer att kunna säga: jag gissar att DU kommer att tycka att det här är bra. --- Och samtidigt har jag genom alla de här programmen hittat fram till saker som jag kanske inte fått tassarna på annars.
Det som är mest oroande med de här algoritmerna är ju de ekonomiska sammanhang de lever i och på och genom, och den förändring som dessa sammanhang bidrar till. Om detta skriver Fredrik Edin på sin fina blogg Skumrask [läst den]. Bloggposten är en bra översikt över begreppet spotifiering. En aspekt av dessa produkter är att de skapar en känsla av att "veta precis vem du är" och att om du betalar en och annan slant till så kommer programmet att veta vem du är med ännu större noggrannhet (last.fm har allt mera förändrats åt detta håll - det har blivit allt mer kommersialiserat). En bra iakttagelse som Edin gör att den här typen av tjänster ofta är kostnadsbelagda på ett otroligt förvirrande sätt; man köper ett abonnemang med ett antal krångliga paragrafer där det ofta är mycket oklart exakt vad det är man betalar för (håll er borta från monstret emusic). Enligt marknadsföringen betalar man så klart för en enklare åtkomst (just one click). --- Och det som är verkligt oroande här i algoritm- och tjänsteträsket är så klart att 'välja' blir nyckelordet och att 'kunna välja' blir beroende av en mängd olika villkor för tillgång till tjänster och produkter. På ett plan skapas en bild av översiktlighet och obegränsad tillgång - på ett annat plan: en rörig värld av teknik, konkurrerande teknik, copyright-labyrinter, försäljning av olika matematiska och andra lösningar.
... Sedan är det kul att a) det finns algoritmforskare som b) undersöker kulturlivet och som c) heter Thore. Jag håller dock inte med om att vi behöver "utsättas" för så mycket kultur som möjligt. Vad är detta för perspektiv på litteratur/film/musik? Däremot instämmer jag i en oro över en värld där man ges enkla redskap för att mejsla ut "vad man är intresserad av" som gör ens upptäcktsfärder både förutsägbara - och ekonomiskt vinstbringande.
