khanate

Indignant Senility - Plays Wagner

Idag hade jag egentligen för avsikt att ägna mig åt lite undersökande sociologi. Jag har funderat på vad det egentligen innebär att jag har så dålig koll på vad som spelas på de sk. topplistorna. (Och nu vet jag att begreppet ifråga blivit mer och mer perifert, men det visar väl något om min okunskap.) Nåja, i experimentellt syfte hade jag tänkt gå igenom lite listmusik för att skriva några rader om mina upplevelser inför den kontemporära populärmusiken.

Det gick inte så bra. Efter tre spår började min själ ruttna. Jag tänkte: om jag lyssnar till en enda ton till börjar jag hata musik.

Nu rotar jag istället bland recensioner och spelningslistor och sniffar mig till ett bekant territorium: drone. Pat Maherr slänger in Wagner i en cementblandare (ett datorprogram). Resultatet är - faktiskt! - rätt så fascinerande. Wagnersk storvulenhet förvandlas till slammigt blurr och grumligt surr. Den här skivan kommer knappast att förändra mitt liv eller min uppfattning om musikens yttersta gränser. Men har man en grej för sådant här har man en grej för sådant här. Musik som hela tiden tycks spelas från en helt annan rumsdimension, sönderhackad musik, fragment, upplösta dimensioner, fadda ljud, det vagt igenkännbara, desorientering, rum & ljud, spår. Om jag får välja mellan Wagner och Plays Wagner väljer jag det senare. Wagner har inget kvar av patos. Wagner är en dimma. Wagner är en enda röra. Wagner susar. Wagner är knappt en viskning. Wagner är låååångsam. Det är nästan ingenting kvar av Wagner. Wagner är reducerad till en knarrande, vissen klang. Rätt åt dig, gubbjävel. Wagner hör hemma just här: upplöst i en loop, nergrumlad till ett sjok av ljud.

Så gick det med den listmusiken.

mjukheideggeriana

Jag har ingen särskild grej med Heidegger. Men sånt här tycker jag om:

Rowing, you will learn about the wind and the waves and the currents as they affect your boat and your rowing it. The same wind that teaches you about its force also teaches you about your own strength, in rowing against the wind. And so on. What you learn about the world at sea will be the world as you experience it. But that will be short for ‘the world as you experience it from a rowing boat, rowing it and fishing from it.'

Typ: Heidegger för skärgårdsbor.
Typ: jag vill flytta till Fiskö.
Typ: kan inte filosofi alltid vara så här?

Jag läser en norsk filosof som heter Meløe. En gång hade jag och en vän en mycket animerad och djupt perplex diskussion om detta är samma människa som Alfred Mele. Det kan hända att det inte finns två filosofer som är så olika som de här två.

Konntinent - Opal island

Externa hårdskivor är uppenbarligen inte konstruerade för att tåla en och annan stöt. Detta har jag nu bittert fått erfara. Medan jag betänker fördelen med sjuttioåttavarvare framom digitala format lyssnar jag på en av skivorna som överlevt denna musiktragedi. Det rör sig om närmast mysig drone eller postrock från Konntinent. Musiken har många nyanser. I motsats till mycket annan dronemusik jobbar Konntinent med en bred palett. Vissa spår har till och med vokala inslag. Jag gillar det här. Kombinationen av mjukt oljud (ja!), pulserande stämningar och tassande gitarrer fungerar rätt så bra (fast jag medger att det låter rätt trist på papper). Man undviker det slags svepande bredbildsformat som en hel del dronemusik jobbar med. Jag är glad att Konntinent gör något lite annorlunda. Kanske är det just ett slags förhållningssätt till musiken som sticker ut. Det är inte DARKNESS och det är inte BYGGA UPP KLIMAX heller och inte NU SITTER JAG PÅ TRAPPEN OCH SPELAR GITARR STJÄRNORNA LYSER UTE. Okej, det är inte så annorlunda, det är inte radikalt annorlunda. Vi har äldre grejor som Labradford och nyare saker som Emeralds, och Taylor Deupree (ibland tänker jag av nån anledning på AGF, men det är kanske för att jag gillar AGF så mycket).
Det viktigaste är kanske att det inte rör sig om traditionell rockestetik utan musik är mycket öppnare än så. Och inga satans trummor.
Lyssna speciellt på 55 44 33. Det är fina saker som byggs upp.
En rolig detalj är hur mycket omslaget till skivan påminner om en av mina favoritskivor av Earth.

Fantasin
Fantasin

soft return

Fabror Lenin

"Minä olen pikku pioneeri / ja vähän on vielä minun voimani / mutta pienikin voi taistella / rauhan puolesta kuin Lenin ja setä Ho-Tsi-Minh / Rauhan puolesta kuin Lenin ja setä Ho-Tsi-Minh"

legitimitet

En artikel i dagens DN börjar så här: "Diagnosen utmattningssyndrom är omstridd." Oj, förväntas vi tänka, det som är så utbrett, hur kan det vara omstritt? I artikeln intervjuas en psykolog som i sin doktorsavhandling visar att stress försämrar flera av hjärnans funktioner. De som drabbas är inte dåligt utbildade och ambitiösa är de också (med andra ord: potentiell arbetskraft). Ni anar säkert vart det här är på väg. Just det:

"De tycker inte att de får någon riktig hjälp, de blir inte tagna på allvar. Den här typen av sjukdomar har stora legitimitetsproblem, därför är det viktigt att forskningen arbetar för att visa att upplevelser, som stress, faktiskt kan skada hjärnan."

För beskrivningar av upplevelser, det kan ju inte tas på allvar. Det är ju subjektivt och vad det nu heter. Bara vetenskapens järnhårda språk kan få oss att ta upplevelser på allvar - eller visa att nej, bakom de här upplevelserna finns det inget objektivt som visar på reella problem. Folk kan uppleva hurudan stress eller depression som helst, men kan det inte visas i hjärnan, så finns det inte. För det kan ju inte vara så att undersökningens utgång var fastslagen på förhand? Det vore ju ... ovetenskapligt.

I slutet av artikeln är det surrealismen som kommer till tals:

"Hennes önskemål är att dagens arbetsgivare börjar tänka lite mer "hjärnergonomiskt". Öppna kontorslandskap och inglasade grupprum går bort, menar hon."

Jag förstår precis. Att kontorslandskap är dåligt sitter i hjärnan: det blir för mycket stimuli.

Såklart går det att raljera med det här hur mycket som helst. Men misstron till människors upplevelser/beskrivningar som uttrycks här är väldigt skrämmande.

a chance to cut is a chance to cure

Schmaltz explosion!

Jag behöver schmaltz! Världen behöver schmaltz! Enorma mängder schmaltz! På femtiotalet (och en bit in på sextiotalet) producerades det massor av sliskig, insinuant, pervers, kuslig och helt fantastisk musik. Här är ett blandband som försöker frammana sådana stämningar. All musik är dock inte från femtiotalet. Och ja, Cliff Richard är med. Jag minns en religionsbok i mellanstadiet där det fanns ett avsnitt om populärkultur och religion. Där stod det lite om Billy Graham och sedan fanns det en STOR bild på - Cliff Richard, som mycket träffande beskrevs som en tonårsidol.

haverism

På den alltid läsvärda Copyriot publicerades helt nyligen ett intressant inlägg om rättshaverism. Notera speciellt det helt underbara citatet från Vi är verklighetens smolk. Följ den bloggen också!

post-r&b

Fråga inte varför, men jag gillar de här grejerna:

Naivitet

"Det är inte så att han är sexistisk egentligen, han är bara väldigt naiv när det gäller frågor kring kön. Att han säger vissa konstiga saker visar bara hur naiv han är."

Vad har man egentligen sagt då? Hur fungerar begreppet "naivitet" här? Det tycks ha en massa adresser. "Bara han skulle tänka efter lite skulle han inse..." Och då: men handlar det här om tänkande överhuvudtaget, och om det gör det, så på vilket sätt? "Ja men hans sätt att uttrycka sig kan bara härledas till att han inte känner till feminismen så bra." Här ligger man nära den politiska korrektheten, hur man ska säga något för att det ska bli rätt. "Han är inte speciellt uppmärksam på de här frågorna." I så fall har man redan, i en mycket högre grad, uttryckt ett klander (och då menar jag inte klander som i nån domstolsuppfattning om moral). Den naive är verklighetsfrämmande, men då ska "verklighet" inte förstås som en summa av empiriska fakta. Då rör det inte på ett enkelt sätt om tänkande, utan om vad man tar i tu med, vad man låter sig konfronteras med, vad man öppnar sitt tänkande för (alltså: tänkande har en roll, men ofta inte så som man först tänker sig). Börjar man prata om uppmärksamhet här, tycks det bli problematiskt att säga: "Ja, egentligen avsåg han inte att ta den normala manligheten, och sig själv, i försvar" Problemet med en viss användning (markerar viss här) av begreppet naivitet är att moraliskt ansvar försvinner. Precis allt kan skrivas in som "oskyldigt" (naiv - full dessutom). Som jag redan sade hänger detta samman med att man på ett för enkelt sätt beskriver förståelse som intellektuell förståelse, "intellektuella processer".

Prova tanken: vissa samhällsformer skapar naivitet. (Jag har ibland funderat på hur politisk nittiotalsfilmatiseringen av Jeeves & Wooster var, men kanske fantiserar jag.)
Prova tanken: den naiva cynikern.
Prova tanken: den naiva ironikern. (Ironikerns och cynikerns självbild är att ha sett igenom precis allt - därför är de mycket naiva. Cynikern målar upp alla idéer som inte låter sig förenas med hans eget livshat eller hans egen livströtthet som "naiva".)

Naivitet handlar om vilken inställning någon tar till något. "Normal manlighet är väl OK - det är det andra som vi måste syna i sömmarna." Hur sägs det här?

Att beskriva någon/något som naiv/t har förvisso ofta en plats. En begriplighet. "Han förstår inte vad det betyder att säga så." // "Han förstår inte den fulla innebörden av vad han nyss sagt." Men poängen här: vilken är kontrasten? Vad har man gjort genom att beskriva någon så? Givit en psykologisk förklaring? (när behövs det?) Dragit undan mattan för kritik? Kastat nytt ljus på något? Allt hänger förstås på vem som talar. Om jag säger att jag varit naiv är detta sällan ett sätt att säga att jag inte bär något ansvar för vad jag sagt, att jag bara "råkade" säga det. Ofta tycks det vara just tvärtom. Det jag säger är, om det ska tas på allvar, inte att jag nu sitter inne med en riktig, sann beskrivning av något, men det jag sagt tidigare sätts in i ett ramverk av inställningar.

Ett exempel: under en kurs om mäns våld mot kvinnor rullade föreläsaren upp ett scenario. Scenariot handlade om hur man själv skulle handla om man utsattes för våld av sin partner. Olika alternativ räknades upp och deltagarna förväntades ställa sig i olika hörn av rummet enligt detta. Jag gick raskt till ett av hörnen, helt övertygad om att jag visste vad jag skulle tänka. Senare slogs jag av hur naivt jag tänkt, och att det var just självklarheten, att jag tyckte mig veta exakt hur jag skulle förhålla mig till denna fråga, våld, som främst av allt var naiv.

Människor

Det är 2010 och jag startade den här bloggen 2007. I ett av de första inläggen skrev jag om något som förbryllar mig. Jag har inte slutat vara förbryllad.

Tre år senare står jag i samma matkö. Det är rotsaker idag. I bärneeesås. Gott (i ett annat, bättre, liv var jag lastbilschaufför). En människa, något slags samordnare, allt-i-allo, står bredvid mig. När folk tappar grejor, hittar han dem. Ofta står han i ett hörn när jag går förbi. Jag känner honom inte. Vi ser varandra varje dag. Vi hälsar inte, kanske en liten nick (kanske). Ibland har jag haft små språkliga utbyten med honom. Det har handlat om ting förankrade i praktiken. När jag har sagt något har han ofta pekat på en bristande logik i min utsaga. Jag försöker på nytt. Han brukar plira skeptiskt på mig, va? Vad menar människan riktigt? tycks han tänka för sig själv, hos sig själv. När han pratar finns det alltid ett slags ironi i det han säger. Jag vet inte vad det är som är så himla ironiskt med allting men det roar mig. Han tycks dock inte vara avsiktligt skämtsam. Eller så förstår jag mig inte på det avsiktliga. Men jag skulle inte vilja säga att jag har roligt på hans bekostnad. Det är bara det att varje gång han går förbi i korridoren måste jag göra mitt yttersta för att undertrycka ett leende som går från öra till öra. Det är inte ett hångrin. Jag slås av små rutiner som är absurda på väldigt små sätt, människor som man ser varje dag men som man känner på ett enda sett: genom att man vet vem den andra är, att den jobbar här.

Det är en konstig grej. Att gå förbi människor som på ett plan är helt främmande men på ett annat fullständigt bekanta och nicka, "ja, ja, här går vi och jobbar. Du har varit här hela tiden. Det har jag med. Det är en hel evighet. Jomenvisst. Tiden går så snabbt. Janä." Det sägs inte, men det finns där. Och det är inget konstigt med det. En arbetsplats. En plats där man arbetar. Ibland i ett hörn, ibland på en stol, ibland står man upp.

Att vi inte känner varandra är inget problem. Det är bara så det är. Att det är så betyder inget särskilt. Vi jobbar ju här. Det är inget med det. Men vad äter den där planeraren till middag? Vad lyssnar den där professorn på för musik? När gick byråkraten senaste på bio? Är den där studenten snäll eller en riktig elaking? Om jag skulle ringa lektor X (som jag inte känner) och säga att jag låst ut mig och behöver logi, hur skulle hon reagera då? Man frågar inte. Det skulle vara bisarrt att göra det. Men man kan slås av såna konstiga grejer.

Av någon outgrundlig orsak blir jag alltid glad när jag ser den här samordnaren-vad-han-nu-gör. Fast jag är på skitdåligt humör den dan blir jag ändå glad. Speciellt när han lurar vid ett hörn och gör inget särskilt. Det är: jag förstår mig inte ett dugg på människor eller världen eller nånting men det är helt OK. Vissa saker kan man bara inte förstå även om de är en del av ens dagliga värld. Ens dagliga värld är bekant men samtidigt jättekonstig.

Knasigt! Och rätt så fint för att det visar på något sätt hur en viss förutsägarbarhet inte måste vara tråkig. Tvärtom, ofta.

-------------------- ---- -------------

Det är vinter. Rubriker: SMHI varnar för snöoväder / ett snöoväder väntar Sverige / snart snö i Finland / snart snö / snö nu / SNÖ NU / OCH NU / OCH NU. Kanske är det vad vi vill. Att hela fucking allting ska bäddas in i femtio meter snö. Jaga sälar med harpun. Jag är på jobbet. Det är samma ljus året om. Lunch/skriva/möte:::::PENGAR och hur de ska FÖRDELAS. Jag blir grå i skallen och sätter mig på arbetsstolen igen, mycket mera modstulen. Jag vill slippa undan. Det är en tanke som slungas tillbaka på en: kan man det, vill man det, får man det, ska man det? Arbetsstolen. Heeelt andra frågor: Skriva föreläsning om ekonomi, brist, avfall, slöseri. Och varje stycke avslutas, för det låter så fint och dramatiskt: "....and sometimes reasons come to an end". Ja och det gör de. En trösterikt nykter tanke: reasons come to an end. Det snöar ute. Jag hatar snö. 
Men jag älskar Low. Varje år samma. Varje år samma sång.

"arbetets rytm"

Jag läser David Toop igen. Haunted Weather, som utgavs för några år sedan, innehåller många fina iakttagelser om ljud, tystnad, minne och lyssnande. Den här passagen sammanfattar något jag funderat på i relation till min avhandling. Toop pratar om en performanceupplevelse:

'To work with a tool, a stick or an iron bar is something that belongs to the collective memory of mankind,' Battistelli has said. 'These gestures and symbols are so deeply rooted in all of us, that people from totally different cultural backgrounds are able to find their own dimension, their own interpretation from this extract of human life.'
The opening sound (a sound of opening), was the cracking of an egg. Dough was kneaded, the blacksmith's fire crackled and for the first ten minutes or so I was charmed by the piece, its novelty and the harmonious chinking, hammering, sizzling, sawing and gossip that meshed so closely as a by-product of work. By the end, that sweetness had induced nausea. [,,,] After a time, I began to sense what it was like to visit one of the colonial expositions of the 19th and early 20th centuries, when 'native' peoples were put on show in replicas of their villages. Yet this was orchestrated, also, as if the workers were puppets. They seemed to be enjooying the experience even though, or even because, the natural rhytms of work - haphazard, rich in rhytmic complexity, repetitive, potentially maddening - were entrained within a score at once cute, predictable and reeking of avant-garde tokenism. These were genuine soundmarks, though far from being 'extracts of human life', their role as a poetic echo of real graft had been pulled like a dead tooth. Through sentimentality, labour was trivialized rather than celebrated. Despite being a cross between Dylan Thomas's Under Milk Wood and Edgar Varèse's Ionisation, this was a composition that seemed no more edifying than any other theme park, constructed in the ruins of manufacturing industries, and staffed by the workers who once shaped their lives and communities around their work.

pedagogiska framsteg

Den lindmanska tankeverksamheten har gjort omåttliga framsteg idag. Förutom filosofiska landvinningar (revolutionerande insikter) har den excellerat i praktiska initiativ mänskligheten till godo. Med andra ord: jag har kommit på en idé. Det är en snilleblixt som torde ge mig vilken lärostol som helst på vilken pedagogisk fakultet som helst ... på klotet. Nu har jag ju tänkt till ordentligt om det här med NÄRVAROMETAFYSIKEN (kören: den ja). Den är ett problem. Vad vi än gör kommer vi aldrig bort från NÄRVAROMETAFYSIKEN. För att explikera: ett satans gissel, det där. Nu är det så att jag har funderat på en scen i Mulholland Dr. Den där de två "personerna" (OBS: säg inte person) går på konsert tillsammans, mitt i natten är det till på köpet. En dam i utsökt klänning sjunger en sorgesam sång på spanska. I slutet av sången singlar kvinnan till marken. Sången fortsätter. Sången är på band. Det är en fin scen. Kuslig också. Och nu, mitt herrskap, min idé. Det är ju inte så att jag inte skulle vara en briljant föreläsare (det är jag). Men det är NÄRVAROMETAFYSIKEN. Det är den som förfalskar den pedagogiska upplevelsen och drar ner den i talets metafysiska lockelser. Jag har tänkt lägga upp det så här: i bakgrunden spelar Einstürzende Neubauten stämningsfulla melodier på diverse metallskrot. Musiken bankar och har sig. Det passar utmärkt för den värld som kursen kretsar kring. På en stor stol mitt i klassen sitter en he-mangubbe av plast. (En sån hade min yngre kompis år 1986, jag var VÄLDIGT avundsjuk, för jag FÖRVÄGRADES ägandet av en he-mangubbe) I he-mangubben finns en mp3-spelare inplanterad. Ur denna strömmar mina briljanta, sammanhängande föreläsningar, som nu sömlöst frammanas ur plastfigurens inre. Ingen närvarometafysik! Röstens spöklika framträdande! I ett slags ruskas min publik ur/in i sina filosofiska bryderier.

Men for reelz: jag förstår det inte och jag kommer aldrig att förstå det: hur kan människor prata sammanhängande, hålla monolog, i mer än tre minuter? Jag lindar in mig i milslånga meningar som låter som om de kommer ur dostojevskijs mest feberosande karaktärers mun (nej det blir inte stor konst, det blir skit). Och det konstigaste av allt är att kopplingen till det jag verkligen säger helt har slitits av: jag pratar, det är min röst som pratar, men det är inte jag som pratar. Att vara, som det heter, "bortom sina sinnen" (det heter det inte alls: "att vara från sina sinnen"). Så egentligen behöver jag inte den där he-mangubben. Jag är min egen söndriga apparat.

Aethenor - Deep in ocean sunk the lamp of light

Har man ett enda litet korn av intresse för drone/post-rock/Sunn O))) eller Bohren & der club of gore ska man leta fram Aethenors skiva Deep in ocean sunk the lamp of light. Om man, som jag, har ett närmast fetischerande förhållande till rhodespianot ska man också kolla in den. Om man dessutom har en lite antagonistisk relation till melodier och har ett öra som smälter av knattrande och böljande industriljud - då återstår inga frågor. Uppfattat?

att läsa Rawls

Vissa saker är svårare än andra. Vissa saker är t.o.m. oöverkomliga. Det oöverkomliga bildar en skala från runda trianglar till att läsa Rawls' A Theory of Justice. Nu har jag en belägenhet. Jag borde bilda mig en uppfattning om Rawls. Jag bildar mig en uppfattning om A Theory of Justice: Boken väger tungt i handen. Det är en tjock bok. Med andra ord: det finns många sidor i den. Sidorna är av papper. Boken ägs av ett universitetsbibliotek. Ingen har gjort några understreckningar i den. Tråkigt. På bokens omslag finns ett abstrakt konstverk som ser sextitaligt ut. Jag inbillar mig att den är målad av en amerikan som tycker att han själv är mycket samhällskritisk. Kanske är det en grafiker på förlaget som tillverkat omslaget, och inte alls nån målare. Undrar just vad en sådan har i lön. På bakblurben står det många upplysande ord om bokens kvaliteter, bla: "....compulsory reading for every student of the subject." När vi går över till innehållet ser vi att boken, verket, texten, är tillägnad/t Mard. Vem är Mard? Är det Rawls' katt? Partner? Barn? Faster? Farbror? Kollega? Hemliga älskare? Granne? Sophämtaren? Den minst priviligerade? Den mest priviligerade? Bibbatanten? En slumpvis vald person ur populationen som bildar en stat? Rawls' låtsaskompis? Är Mard ett spöke? Marx' spöke? Det låter troligt. Kanske ett stavfel. Jag slår upp boken på ett ställe, där står det: But even leaving this element aside, the rising or at least the nondeclining plan appears preferable since later activities can often incorporate and bind together the results and enjoyments of an entire life into one coherent structure as those of a decling plan cannot.

om samtal, estetisering och delaktighetens former

Min favoritblogg The Grass is always greener on my side of the fence (fingrarna slipprar filosofiska: on my side of the sense) skriver ännu ett inlägg som får mig att tänka på olika grejor.

När jag åker till mina hemtrakter umgås jag nästan uteslutande med människor över sextio. Jag tycker om att lyssna på olika typer av samtal, även om jag ibland intar en ganska passiv roll i de här sammanhangen. Det är roligt att höra om en vardag som inte är min, men som jag känner till eftersom jag växt upp på den där ön. Man pratar om att fiska, hur många fiskar man fått, om stuggäster som är trevliga eller otrevliga, om älgar som fällts, om gubbar som tycker om att dricka sprit, om tanter som tycker om att dricka sprit. Osv. Det finns ett antal saker som jag har bristande kunskaper om. Därför är mitt bidrag i samtal ofta rätt så ringa. Jag har aldrig varit intresserad av att fiska, och det finns därför ganska lite jag kan säga och ganska få intelligenta frågor jag kan ställa. Det här betyder däremot varken att jag skulle känna mig speciellt främmande för sådana samtal eller att jag skulle tycka att de är tråkiga att lyssna på.

På samma sätt kan jag sitta och lyssna på mina kollegor som pratar om att närläsa Austin/Husserl/Levinas. Jag har inte läst så mycket av de här filosoferna, men det innebär inte att jag tycker att det blir långrandigt att följa med hur samtalen ringlar sig. Om det är andra som pratar/orkar prata upplever jag det sällan som ett problem att vara tyst. Det är stimulerande att lyssna och fundera kring vad människor säger om de här sakerna, gäller det sedan fiske, småföretagandets vardag eller Levinas' begrepp om oändlighet.

Att inte veta så mycket om något är inte samma sak som att vara främmande inför det. Det finns såklart en risk att bristen på delaktighet i ett vardagsliv - och då tänker jag på huvudsakligen på mina hemtrakter igen - börjar estetiseras; det är så FINT att de här människorna lever ett så ANNORLUNDA liv än jag, för mitt liv är så AKADEMISERAT, visst är det BERIKANDE att vara med människor som inte tänker på filosofi dagarna i ända. Då har jag redan börjat förfalska mitt eget liv - att det är bara akademiskt - och deras, det enkla, okomplicerade skärgårdslivet med dess enkla, okomplicerade mödor (mina, däremot....!). En dimension av estetiseringen handlar om en passivitet, som ibland kan vara nog så genomreflekterad och i och med det än mer estetiserad, där jag tillåter mig själv allt möjligt i mitt "bara lyssnar". Jag planterar mig själv på antropologens eller etnografens fältstol. Vi slänger in lite heideggrande wittgensteiniana när vi en gång börjat. Oj, det är ju en hel värld som öppnar sig utifrån namnen på grynnor, att butiksägaren är personligt bekant med alla bybor (att butiken kallas vid personens namn) och att människor ringer och varnar varandra när en polisbil, kanske civil, synts till på ön. Det är en hel tidsontologi som organiseras kring "kaffetider". Och så vidare. "Antropologin" är mycket mera självupptagen än den eventuellt först ger vid handen. (Naturligtvis pratar jag om antropologi i en helt lös mening här, ni förstår poängen.) Det handlar om att skapa en bekväm, förutsägbar form för förståelsen av vad det betyder att inte vara delaktig i något. Estetiseringen kan också ta sig uttryck som nostalgi: tänk, att komma hem från skolan och höra mullret från det monstruösa maskineri där säd torkas. Att tänka på saker som varit en del av ens liv men som inte är det längre - men just utifrån något slags dimmig känslosamhet.

Men den här estetiseringen präglar förstås inte hela mitt förhållningssätt. Ofta är det helt enkelt kul att lyssna på samtal om saker som jag vet ytterst lite om men som i någon bemärkelse är rotade i en värld som jag på något plan kan sägas förstå mig på - i en existentiell bemärkelse. Det finns ett slags kulturfinlandssvenskhet som jag i det liv jag lever nu har en hel del gemensamt med, men som jag inte på samma sätt "förstår mig på". I kulturfinlandssvenskheten (som är just ett begrepp som uttrycker min brist på delaktighet, eller avståndstagande) klarar jag inte av att förhålla mig sakligt, utan jag blir rädd för att spilla vin på mattan eller att droppa fel författarreferens, prata osammanhängande, släppa en fis och skämma ut mig inför dessa briljanta människor. Och i de ögonblicken, när örona är fulla av intelligent skitsnack, kan jag tänka att helvete, nu vill jag åka till min hemtrakt. Vila skallen, lyssna på initierade beskrivningar av vädret, äta wienerbröd. :: En myriad av svårigheter och tankefrestelser.

Men ändå är jag kanske mera kulturfinlandssvensk än jag själv skulle vilja. Det visar sig, och nu kommer kopplingen till ovan nämnda blogg, i hur jag reagerar på mina sextioåriga släktingars eller bekantas försjunkande i På spåret eller beskrivningar av Herman Lindqvist som "lite av en filosof" eller en intressant och dråplig skribent. Följande händer: jag blir pinsamt berörd. Och så skäms jag över att jag blir pinsamt berörd. För vad är det som jag berörs av? Vad säger min reaktion om mig själv? Fisket och pratet om fiske ställer mig sällan inför mig själv på samma sätt som pratet om teve och böcker, även om jag reagerar på olika sätt som ibland kommer att visa sidor i hur jag förstår mig själv och andra (vilket jädrans skryt / aha, det finns alltså fiskar kvar! / varför måste du fiska hela fucking tiden? / jag tycker inte om fisk / hur fungerar det med fiskekort, egentligen?). Med Oldsberg kan jag inte få någon ro, utan jag måste undertrycka min spontana (?) reaktion: det här är helvetes dålig och pinsam smak, vuxna människor! I avgrunden avtecknar sig en figur: Göran Hägglund. I en lite nyktrare stund: kan de verkligen tycka om det? Vad är detta "kan" och vad betyder det att det är jag som frågar?

Men vad fan är det här? Vill jag sätta faster A och grannen B i arbete: läs nu lite Adorno så ska ni se att allt ordnar sig. Ja, så kan jag ju inte tänka. Så vill jag inte tänka. Samtidigt skulle jag vilja försvara mig med att jag har genuint svårt att se vad det är i Oldsbergs teveprogram som föranleder en sådan trogenhet. Men det är inte samma slags förbryllelse som när jag undrar varför människor tycker att Thomas Pynchon är bra. Jag frestas att tänka: "Då finns det i alla fall rum att fråga varför Pynchon är bra och den som jag frågar kommer att dela en viss förståelse av vad det innebär att något är just 'bra'". Men tusan."Gemensamma standarder", nå helvete, så var man där igen. Re-orient, försök på nytt.

EDIT: Så kommer jag ihåg min farmor som alltid satt och kollade på Café Norrköping med Ragnar Dahlberg. Där var det dansband som spelade och det diskuterades knyppling, typ. Eller inredningstips. Och att tänka på det här är på något sätt att tänka på vem min farmor var, inte mer med det. Och då försvinner all jävla ironi. För att komma tillbaka igen: finns Ragnar Dahlberg på youtube?

En scen: jag sitter på en skärgårdsfärja (den reguljära är ur trafik) tillsammans med min vän, som är lika mycket akademiker som jag, men som också har en icke-akademisk bakgrund, precis som jag. På färjan sitter människor som jag känner igen, bara till ansiktet. Men jag vet att de bor på ön och i vissa fall vet jag lite mer. Min vän pratar om saker som inte direkt är akademiska men hon gör det i ett språk som jag inte skulle använda om jag pratade med faster A och grannen B.

Radion är på. Det är rätt så tyst, förutom min vän som pratar. Jag är tyst mest. Jag är trött, lite sur och fredagsmosig ovan på det. Plötsligt spelar radion dansbandsklassikern "Vi ska leva för varandra". Jag börjar fnissa, okontrollerat. Jag försöker behärska mig men bilderna flimrar: grannen C, mitt uppe i olika göromål, brukade gå omkring och humma på redan nämna stycke // vännen D: vi brukar prata fransk filosofi. Min vän frågar vad som står på. Jag försöker förklara. Och i någon bemärkelse förstår hon. Senare: vi åker runt på olika ställen på öarna. Vi åker förbi ålderdomshemmet. Min vän, som redan blivit lite skärgårdsfrälst, säger skämtsamt: "Där kommer vi att sitta och prata om Lacan." Och då clashar det igen.

När jag tänker tillbaka på de här reaktionerna inser jag förstås hur inlindade de är i alla möjliga saker kring klass, status och förväntningar, men också sådant som att leva sitt liv på olika sätt, att engageras av olika saker. Jag inser också, på ett intellektuellt plan, att det här är min reaktion, och att den, kort sagt, kokar ner till fåneri.

Det är ett fåneri som jag borde avhålla mig från att gå alltför långt in i. Om jag går in i den här typen av tankebanor kommer precis allt att framstå som ruttet och korrupt (den där gestalten kommer att avteckna sig igen). Samtidigt är det något som pockar på klargöranden: vad handlar det här om, vilka olika bilder av delaktighet finns här? Här finns en klar konflikt, att inte gå för långt in i ett perspektiv som är dumt/farligt å ena sidan, och att klargöra en form av självbedrägeri, å den andra. Som filosof ligger det nära till hands att idealisera t-t-t-tänkandet: ett självbedrägeri, dvs. någon form av fördunklande slitningar, är något man kan TÄNKA sig ut ur. Men jag har svårt att säga något klargörande om hur konflikten ska förstås.