Laurie Anderson - Homeland

Utan att egentligen ha hört så mycket av Laurie Andersons musik tar jag mig ändå friheten att tycka att hon är båda ascool och bra. Please, börja inte tjata om Lou Reed nu. Jag inledningslyssnar på Homeland, nyss utgiven. Anderson är förbannad. Och rolig. Hon gör också musik som påminner om väldigt lite annat som görs, även om beståndsdelarna kanske på inget sätt är speciellt revolutionerande - men hon bygger upp ett eget universum. Hon kapslar in en paranoid, kuslig värld på ett väldigt slående sätt i sin musik (som innehåller många variationer) och i sina texter. Och så gillar jag omslaget. Fast om man läser SvD:s recension, där Laurie Anderson kallas "sagotant", vill man naturligtvis inte lyssna. Jag blir konspiratorisk när jag ögnar igenom SvD:s musikrecensioner (minus herr Lokkos). Dessa människor har säkert medlemskort i något slags hemligt sällskap, "Hata musik!", som utvecklar livsfarliga textvapen mot denna kulturella avart. SvD:s kritikerkår övertygar sina läsare om att musik inte kan vara annat än välspelad eller koncis. Snälla SvD, det räcker inte med att intyga att en artist behärskar ett instrument, eller att en komposition uppvisar "ett oanat djup", för att en skiva ska framstå som intressant.