David Toop - Ocean of sound

Jag kan inte säga att jag är någon expert på David Toops musikproduktion. Men efter att ha läst hans bok Ocean of sound kommer jag att lyssna mera. Man kan beskriva Ocean of sound på flera sätt. Toop ger en personlig översikt över en myllrande tradition kring avant-garde- och ambientmusik. Men boken är mycket mer än kanoniserande och namedroppande. Toops text behandlar egentligen snarare hur vi lever med ljud och teknik. Han beskriver musikens potential som ett utforskande av olika världar. På bakpärmen jämförs Toops bok med William Gibsons Neuromancer. Denna cyberpunkklassiker nämns också på flera ställen i boken. Parallellen är inte långsökt. Toops bok har både element av den bästa formen av science fiction (som studerar erfarenhets- och förståelsehorisonter) men den intar också ett slags antropologiskt perspektiv på ljud. Det finns saker i hur Toop gestaltar saker som ibland får mig att undra om han går in i kulturessentialism och sentimental mysticism. Men när en sådan oro smyger sig på upplöses den snart genom att Toop exempelvis pekar på olika, ofta motstridiga, sätt att förhålla sig till naturen, teknik eller "autenticitet". Visst, Toop skriver om relationen mellan ljud i musikskapande och "naturliga" ljud. Men Toops poäng är att det inte finns något sådant som en absolut gräns mellan skapade ljud och "naturliga ljud". Detta belyses genom exempel på eget och andras musikskapande, men också genom olika förhållningssätt till ljud i livsvärlden (ett längre segment i boken består av en fascinerande beskrivning av hur Toop reser i Amazonas för att spela in olika slags ljud där). När man läser Toop är det /för det allra mesta/ omöjligt att sortera honom i ett New Age-fack. Däremot spårar han ett slags korsande av new age-rörelsens föreställning om meditationsmusik och en avant-gardemusikens ambient. En del av de scener han skriver om är på utdöende (the chill-out room?) och blir än mer intressanta att läsa om.

Toop är, som många andra författare, som sämst när han blir profetisk och börjar yra om informationssamhället och internet (boken skrevs i mitten av nittiotalet och gudarna må veta att det märks). Men dessa passager kan man ju låta bli att fästa sig allt för mycket vid. En fråga som inte reds ut tillräckligt är hur Toop egentligen förhåller sig till idén om musik som eskapism. Ibland är han mycket kritisk mot en sådan bild - men i andra passager talar han på ett sätt som motsvarar ett sådant tänkande ("vår tids behov" etc.).

Mest av allt uppskattar jag David Toop för hans sätt att skriva. Texten är helt renons på snobbigt docerande. Helt enkelt: han är inte den typ av författare som genom abstrakt fluff försöker sälja sig själv/dig som smart. Dessutom uppvisar boken en ganska befriande avsaknad av käbblande polemik. Toop satsar istället på ett direkt tilltal. På det här sättet blir boken aldrig klinisk eller akademisk, men inte heller blir han kladdigt känslomässig (det finns några undantag, men de är rätt få). Toop är bra på att sätta saker i sitt sammanhang utan att texten förfaller till normativ, linjär historieskrivning. Ett återkommande tema är vad "muzak" egentligen betyder. Toop är en orädd skribent. Han skriver om musik på ett personligt sätt - något jag saknat hos många skribenter som skriver om den här typen av musik. Men det personliga handlar inte om att Toop skulle framhålla sig själv den hypersensible lyssnaren som står i kontakt med hemliga världar av ljud (även om det är en beskrivning av musik som han på olika sätt tar i tu med). Toops teknik är, bland annat, att beskriva, med ett slags saklighetens poesi, det han hör och olika associationer kring det.

Dub music is like a long echo delay, looping through time. Regenerating every few years, sometimes so quiet that only a disciple could hear, sometime shatteringly loud, dub unpicks music in the commercial sphere. Spreading out a song or a groove over a vast landscape of peaks and deep trenches, extending hooks and beats to vanishing point, dub creates new maps of time, intangible sound sculptures, sacred sites, balm and shock for mind, body and spirit.

I boken ingår också en mängd intervjuer med olika typer av musikskapande människor. Han pratar bl.a. med David Lynch, Ralf Hütter, Jon Hassell, Brian Eno, Aphex Twin och Sun Ra. Här får man bl.a. av en New Age-musicerande tysk hör att New Age inte låter sig översättas till tyska för att det skulle låta så fascistiskt.

Ocean of sound kom ut 1995. Doktorn ordinerar dig att läsa den.