Elfriede Jelinek - Pianolärarinnan

Elfriede Jelinek är en av de argaste författarna jag känner till. Men mera väsentligt är att hon också är en av de mest klarsynta. Jelineks böcker - de som jag hittills läst - går alla ut på att beskriva, beskriva, beskriva. På ytan är det väldigt lite som händer - det viktigaste är vad som händer med dig när du mals genom texten och texten mals genom dig. Genom beskrivningar av en rutten värld av kön, Konsten, pängar & sportfascism får Jelinek hela tiden saker att träda fram, på nytt och på nytt, i ett brutalt ljus. Hennes språk är kantigt, ställvis medvetet billigt & plumpt, men alltid fullständigt genomarbetat och knivskarpt. Genom att rada och stapla, kontrastera, förvrida, blåsa upp och picka hål på bilder blir Jelineks texter på samma gång monotona och intensiva, humoristiska och dödsallvarliga. Ingen skriver som hon.

En hel civilisationskritik rullas upp genom en beskrivning av en mjukporrbiografkantad Wiengata, en liten bergsby eller en pianolektion. I Pianolärarinnan är det musiken som står i centrum. Och sexualiteten. Erika Kohut bor med sin mor. För modern är det viktigaste av allt att Erika förblir en byggsten i hemmets härd. Erika är en misslyckad pianist. Hon är "snart fyrtio", hon är "35", hon är en mycket gammal kvinna, Erika befinner sig på gravens kant, så gammal är hon, denna fadda kvinna. Istället för att erövra musikhallarna tragglar hon Bach och Schubert med små och stora studenter. Den unge mannen Klemmer, Walter fattar tycke för fröken Kohut. Eller tycke och tycke - den atletiske och ihärdigt konstvurmande Walter vill träna kärlekens idrottskonst på en trettiofemåring som i hans bok närmast är att betrakta som ett kadaver.

Bättre än någon annan skildrar Jelinek en värld av kvinnlig masochism och självhat. Erika Kohut blir till genom sitt beorende av mamma Kohut och hemmets "trygghet", genom finklänningarna som göms i skåpet, genom voyerism, genom att skälla ut en student eller sparka en medpassagerare på smalbenet i spårvagnen. Kohut och de andra karaktärerna i boken utgör ständiga spänningsfält mellan berördhet och oberördhet, att närma sig något och dra sig bort, att fascineras och att äcklas, att se och bli sedd. Jelinek gör allt för att utmana våra ingrodda föreställningar om vad som är normalt "kvinnoliv", "sund sexualitet", "arbete och fritid".

Jelinek är inte intresserad av psykologi i någon vanlig  mening (att gestalta ett individuellt medvetande på ett "trovärdigt sätt"). Däremot finns det nog ett slags psykoanalytiskt spår i boken som man kan följa om man ids. Jelinek sysslar inte med "berättande". Hon har mycket högre anspråk än så. Den goda historien ger hon fan i. Hon är inte den typen av författare du kurar hos en kulen höstafton för en stunds avkopplande mysläsning. Jelineks text är som skärvor i ögat på läsaren - men hon är inte, skulle jag säga, en sk. provokatör. M.a.o.: Denna författare har de facto något att säga. När jag läser Jelinek får jag en robust känsla av att hon med sina böcker vill få oss att titta på saker med nya ögon. Jag tycker att hon lyckas.  

Ju mer jag läser Jelinek, desto mer övertygad blir jag om att hon är en rasande bra författare.