Kulturskymnning?

"bright lights/drinking bars/movie houses of Berlin - a flight of images, a flight from revolution and from death." blablabla.
Jag sitter som vanligt på jobbet och eldar upp mig över enerverande filosofigubbs.
Dagens irritationsmoment är denna ständiga KULTURSKYMNING som filosofer gottar sig så mycket åt. Också de filosofer som säger sig vara kritiska mot "romantiskt tänkande". Tidigare kulturer stod för kollektivt tänkande (är det bra eller??), frodande små näringar och yrken, enhetskultur, arbete som står i relation till ett större meningssammanhang och en allmän harmoni och enhetlighet. Nu präglas kulturen av splittring, ytlighet, alienation, identitetslöshet, dåligt identitetssökande, likgiltighet, yta, konsumism - och likriktadhet. Eller ska vi uttrycka det så här kanske: "Traditioner skapar kontinuitet i tillvaron, men den sortens kontinuitet är just det som vi mer och mer har tappat bort genom moderniteten. Den rådande normen är den ohämmade pluralismen."
Filosofen (eller den filosofiska författaren) är naturligtvis den som vet de här sakerna bäst och han är den enda som kan rita upp DEN STORA BILDEN (för han har ju sina begrepp). "Jordbrukare som älskade sin jord; min farfar, en trollkarl som skapade de vackraste bord; skomakarna som visste allt om sina bybors fötter; skogsvaktarna, trädgårdsmästarna; jag förmodar att till och med soldater på den tiden dödade med lidelse." Jaha, det var ju fint. "Idag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensamlikgiltighet för vårt arbete. Denna likgiltighet har blivit en lidelse. Vår tids enda gemensamma stora lidelse." Nämen usch!
Jag är så in i helvete trött på gnälliga filosofer som jämrar sig över tidsandan och som tröstar sig med Aristoteles och att man tänkte vidunderligt klart under ANTIKEN. - För man hade så klart utmejslade BEGREPP då!!! Jag är fed up på filosofer som ska ge en "diagnos över tidsandan", en översiktlig bild och ett litet ödmjukt positivt förslag över hur allt kan ställas till rätta (jo: LÄS ARISTOTELES/LÄS PLATON/revitalisera dygderna/revitalisera narrativitet osv. osv. osv..). Ofta finns det en och annan poäng i de här kulturskymningsanalyserna men det som stör mig mest med dem är att de är så jädrans självgoda (som filosof har man ju tänkt på allt det där).
Men vet du vad jag är mest trött på? Det där förbannade hantverket som ska åberopas hela tiden som modellen för ett verklighetsnära, hederligt och o-alienerat liv. Och är det inte hantverk så är det kroppsarbete och är det inte kroppsarbete så är det jordbruk och bondskor och jordens tysta rop.
Och så är jag trött på att själv slira in i de här förbannade spåren själv - hela fucking tiden.
Over & out.