Aldrig fucka upp: Soul for sale.

I en miniartikel i Husis uttalar sig en man som jobbar på en arbetskraftsbyrå i Helsingfors. Han låter krass men beklagande. I den arbetssökarvärld som han beskriver verkar det viktigaste vara att man är villig att arbeta - att man är villig att arbeta under vilka arbetsförhållanden som helst (säger han inte explicit men jag säger det). Ja tyvärr måste du jobba för tre med att designa vårt nya toalettpappermönster här på ToiLetManagement men DU HAR JU ETT JOBB och se för guds skull till att haka dig fast vid det med näbbar och klor. Har du ett jobb har du ditt på det torra och då finns det ingen plats att knota när tusenden står på kö för jobbet som idag, just nu, är ditt.

I synnerhet är det viktigt att man är en aktiv person. När det inte finns så många jobb på marknaden gäller det att visa att man är aktiv och att man inte är en latmask som hellre dricker öl än skriver en ny version av sin CV. Finns det luckor i CV:n ser det suspekt ut - "arbetsgivaren kan tro att man har andra problem" och då har företagen ett fullgott skäl att inte köpa dig, nej vad säger jag, köpa din arbetskraft. (psst: man ska inte ha andra problem.) Spelet är hårt, säger arbetsbyråtypen. Man ska visa sin personlighet och kompetens kommer ibland i andra hand, säger han vidare. Man ska bevisa något. "Det gäller att kunna sälja sig själv." I klartext: det här öppnar upp för psykologiskt mumbo-jumbo, moralism och godtycke. (När vissa filosofer tycker att det är så moraliskt och fint med karaktärens återkomst, narrativitet och sånt kan man bläddra lite i den socioekonomiska kontexten för att påminna sig om vilken roll det har att du har "karaktär" och dygder.) Ett karaktäristiskt exempel är hur arbetsbyråmannen pratar om akademiker som får "svälja sin stolthet" genom att ta ett städjobb. Den här beskrivningen passar hand i handske med tanken om den arbetsvilliga karaktären. Arbetsspråket moraliseras.

Lägg märke till hur "arbetsgivaren" liksom får ett magiskt skimmer över sig. Arbetsgivaren, lika mystiskt beslöjad, onåbar och mystisk som gud fader själv. Det gäller att skapa sig ett fläckfritt liv och inte fucka upp så att arbetsgivarna tycker att du verkar vara en redbar och förtroendeingivande person som passar för deras företag. (Jämför Kafkas stackare till lantmätare som irrar omkring på jakt efter sina arbetsgivare i Slottet.)

Men ofta räcker det inte, säger samma man, att man är aktiv. Man måste ofta ha kontakter för att få jobb. Vad det här betyder i klarspråk är väl: klassamhället radikaliseras, dom som känner folk får jobb, för andra betyder kompetens inte så mycket.

Det här arbetssökarklimatet skapar två saker. Det föder ojämlikhet och godtycke. Och det skapar självupptagna assholes som har "personlighet" och som är beredda att vara aktiva och offra sig för vad som helst så länge det ger en ny post på CV:n.

ps.: nedstamp i samtiden: "Arbetsgruppen som funderar på så kallade mjuka åtgärder om hur vi skall trivas bättre på jobbet möts imorgon och på söndag. Den leds av Jukka Ahtela, direktör vid Finlands Näringsliv EK." Vill vi ens veta vad dom hårda åtgärderna står för?