Spökskrivardebatten.

Nej, jag har inte läst Stieg Larsson (jag tror jag har läst en bok av den sexismomskrivne stig larsson) och inte har jag sett filmerna heller. Men debatten om den eventuella spökskrivningen av Millenniumtrilogin är intressant. Det verkar vara en väldigt upprörande sak om Larsson verkligen inte hade skrivit sina böcker själv (utan att han hade plitat något slags synopsis). Linda Skugge skriver småironiskt på Newsmill att var och varannan människa i dagens marknadsdrivna skrivvärld hyr in en spökskrivare - eller spökskriver själv - och att den uppburne författaren därmed kan ägna sig åt viktigare saker som shopping och marknadsföring.

Det som är lite lustigt med det här är ju den ironi som hela grejen uppenbarar. Larssons böcker är invävda i en miljonkronorsindustri. Det är inte oväsentligt att Larsson presenteras i artikel efter artikel som världens näst mest säljande författare (2008) och att annan fakta kring böckernas försäljning presenteras i hisnande siffror.

Vad handlar då uppbragdheten om? Karln tjänade en rejäl hacka på sina alster. Men mitt i allt detta kommer nu idéer om "ärligt arbete", yrkesidentitet och professionell stolthet in i bilden. Det är på något sätt typiskt att föreställningar om ärligt arbete ofta på ett närmast aggressivt sätt förs fram i sammanhang där marknadstänkande och -retorik är särskilt påfallande, som i litteraturbusinessen. (Det här är inte ett kvalitetsomdöme om Larssons böcker - jag har ju inte läst dem.)

Kanske detta skjuter förbi målet. Men jag undrar om de som blir sura över att Larsson anklagas för att inte ha skrivit sina böcker själv är samma människor som anklagar kritiker för elitism om de ifrågasätter att Larssons filmer guldbaggenomineras. En tanke bara.

För den här funderingen är det mindre intressant om Larsson verkligen skrev böckerna själv. Det intressanta är vad diskussionen om spökskrivande visar om inställningar till skrivande, böcker, deckargenren och marknadskrafter. Man kan väl åtminstone säga att den här diskussionen uppvisar något slags angst kring vad det är att en text har "kvalitet". Intressant nog verkar det ju lockande att tänka att den egenhändigt ihopplitade texten har "mera litterära kvaliteter" och att det därför tycks bli intressant att analysera Larssons texter för att spåra personliga egenheter. Nu verkar det blir nästan panikartat viktigt att texten är "ren" - att ingen utomstående har blandat sig i och att t.ex. förlagspersonal eller andra bara har bidragit med externa saker. Istället för att diskutera texternas litterära kvaliteter diskuteras författarens karaktär. Däremot finns det ingen större diskussion om vad de här frågorna egentligen handlar om och vad som står på spel.

Intressant i sammanhanget är för övrigt att ringdansen kring frågorna om Larsson var en bra journalist eller om han skrev själv handlar om pengar, dvs. om en arvsstrid.

Och finns det någon liten ambivalens i t.ex. det här stycket:

"Stieg arbetade som nyhetsgrafiker på TT-bild och gjorde kartor, diagram, staplar och ibland teckningar och karikatyrer. Han var utomordentligt skicklig och produktiv, styckeförsäljningen av hans grafik drog in flera miljoner kronor till TT.
Före min tid på avdelningen hade Stieg inte skrivit särskilt mycket, men jag uppmuntrade honom eftersom hans artiklar alltid publicerades i 20 till 40 tidningar. Eftersom reportagen såldes till styckepris kunde en text med bilder dra in 20 000 kronor och bara ha kostat portot och fotokopiorna."

Det är förstås uppenbart att den här debatten handlar om många saker samtidigt. Det handlar ju också om människor som är irriterade att en person förtalas. Men min reflektion här har att göra med hur det ska förstås att "spökskriveriet" uppfattas just som förtal.