"Psykiskt relaterade sjukdomar är numera den vanligaste orsaken till förtidspension. Välbefinnandet på arbetsplatserna blir därför en allt viktigare faktor för att hålla folk kvar i arbetslivet längre."
Läs de här meningarna tre gånger (ingress för paradartikel i dagens HBL) och säg mig: IS THIS FOR REAL?! Arbetsoförmåga kostar pengar. Vi har inte råd med deprimerade människor.
"- Att förbättra arbetsmiljön så att folk jobbar kvar längre är en stor utmaning, säger professor Matti Ylikoski på Arbetshälsoinstitutet."
Tror jag det.
"Med att ta i de mentala problemen i tid kunde man förlänga vars och ens aktiva tid i arbetslivet, påpekar han."
Det som får mig att nästan ramla av stolen här är formuleringarnas totala brist på ens lite fluff eller ens eufemismer kring cynismen. Nä, inte ens fluff. Deprimerade människor är väl harmlösa: det värsta de kan göra är att ligga samhället till last och med fiffigt ingenjörsmässigt och ekonomiskt (motivations-) tänkande ska vi nog dra dessa sjuklingar ur bädden också.
Herr Ylikoski säger att det numera t.o.m. finns unga personer under tretti "som inte klarar av de krav arbetslivet ställer." Ja, den här recessionen ger ju upphov till en smula stress förstås, och det är ju psykologiskt belastande.
"Också Arbetshälsoinstitutet hjälper till med råd för hur personalens välbefinnande kan förbättras. Enligt Ylikoski gäller det att minimera de skador stress ger upphov till genom att ta i problemen i tid. Man kan också genom kommunikation och utbildning förbättra individens möjlighet att handskas med stress. Bara på så sätt kan arbetslivets kvalitet och med den också produktiviteten förbättras.
- Intresset har börjat vakna hos företagen nu när de rent konkret ser vad de kan spara, säger Ylikoski."
Vad ska man säga? Det är en helt löjlig fråga men herregud, för vem/vad jobbar vi egentligen?
Det är inte så att företags konkreta åtgärder (som nämns i artikeln) behöver vara korrupta. Men det tänkande som kommer till uttryck i artikeln är genomruttet. (Det konstiga är ju också att ingen särskild tar ansvar för perspektivet eller att några kritiska frågor ställs. Allt verkar vara helt i sin ordning. Det är ju bra, tänker man kanske, att företagen tycks ta sitt ansvar när siffrorna gör dem påminda om problemen.)
Symptomatiskt är också att företagsmänniskor i artikeln hänvisar till "system" och "modeller" som ska borga för trivsel på jobbet. Det som är ganska skrämmande här är hur problem individualiseras och slits från sitt sammanhang. Visst, det finns en vag medvetenhet om att folks reaktion på recessionen är rädsla och osäkerhet och t.o.m. en känsla av dåligt samvete oavsett om man har ett jobb eller inte. Men de som kommer med sådana här påståenden om depressionens kostsamhet tycks vara helt fast i föreställningen att depression är "bara" en psykologisk tic hos svaga människor och att det absolut inte handlar om ett symptom som måste ses i relation till övergripande strukturer, förhållningssätt och mönster. Att det år 2008 är 38 000 människor som förtidspensionerats p.g.a. depression är en siffra som borde tala för sig själv men är det bara företagens produktivitet och vinst som man är intresserad av så är det klart att det är som att prata med stenar.
EDIT: I dagens (26.1) HBL ingår en ledare som ett lite annat språk än artikeln i gårdagens blad. Där betonas att den tragedi en depression innebär inte kan mätas i pengar. Men det är intressant att den här synen på arbete framhålls:
"Hur man än vänder på saken så är orsaken till att vi arbetar att vi får en lön som vi bekostar våra liv med. För den lönen gör vi en insats för vår arbetsgivare som i den bästa av världar ser till att förhållandena är så drägliga att vi gärna gör vår insats så att det på bästa sätt gagnar företaget och samhället." Är konsekvensen av den här bilden - vilket antyds - att frågeställningen väsentligen ändå handlar om att företagen behöver välmående anställda? Det intressanta i citatet här är att man tänker att vi primärt arbetar för lön och att arbetsförhållanden - hör arbetets meningsfullhet dit? - blir något som företaget i bästa fall bryr sig om, om inte annat så för att det är bra att ha icke-deprimerade anställda. Att vi får lön för våra jobb är förstås ett faktum. Hur det exakt ska förstås - om det som Björkqvist säger är det som sist och slutligen får oss att jobba - är en annan, och svårare fråga. Själv tror jag att det finns något lite skumt i citatet och det är att "drägliga förhållanden" ändå ses ur ett motivationsperspektiv här "att vi gärna gör vår insats" - och inte ur perspektivet "vilken värld skapas ur arbete och vad betyder det att leva i den världen?".
Men det här är svåra frågor, tycker jag.
No comments:
Post a Comment