29 January 2010
the super-duper limited edition
I'm completely at ease with downloading music. I don't need the material stuff that those mb:s are packaged in, I just want the music. I subscribe to the newsletter of indie/experimental music online record shop Boomkat because what they recommend tend to be music I am interested in. But what always baffles me about these newsletters are the glossy descriptions of packages and the emphasis on how tiny-tiny-tiny each edition is. I don't get it. Hand-painted postcards, modified microfilm boxes, bags, handmade sleeves - and only 100 copies so get yours now! These newsletters are often helpful in making me aware of new artists and exciting new releases but my god all that authenticity crap. My problem is not really the hand-painted postcards or whatever but more the tone in which these products are presented and merchandized. "Another strictly limited pressing." So what do these guys try to sell, really? Some goodies that will make your little elitist heart throb with gladness, so glad to have a strictly unique taste in music, handpainted postcards and all? I mean, why on earth are some editions of records "individually numbered"? You've just received copy nr. 18, oh the joy.
26 January 2010
"Klara ekonomiska fakta som företagsledningen har lätt att ta till sig."
"Psykiskt relaterade sjukdomar är numera den vanligaste orsaken till förtidspension. Välbefinnandet på arbetsplatserna blir därför en allt viktigare faktor för att hålla folk kvar i arbetslivet längre."
Läs de här meningarna tre gånger (ingress för paradartikel i dagens HBL) och säg mig: IS THIS FOR REAL?! Arbetsoförmåga kostar pengar. Vi har inte råd med deprimerade människor.
"- Att förbättra arbetsmiljön så att folk jobbar kvar längre är en stor utmaning, säger professor Matti Ylikoski på Arbetshälsoinstitutet."
Tror jag det.
"Med att ta i de mentala problemen i tid kunde man förlänga vars och ens aktiva tid i arbetslivet, påpekar han."
Det som får mig att nästan ramla av stolen här är formuleringarnas totala brist på ens lite fluff eller ens eufemismer kring cynismen. Nä, inte ens fluff. Deprimerade människor är väl harmlösa: det värsta de kan göra är att ligga samhället till last och med fiffigt ingenjörsmässigt och ekonomiskt (motivations-) tänkande ska vi nog dra dessa sjuklingar ur bädden också.
Herr Ylikoski säger att det numera t.o.m. finns unga personer under tretti "som inte klarar av de krav arbetslivet ställer." Ja, den här recessionen ger ju upphov till en smula stress förstås, och det är ju psykologiskt belastande.
"Också Arbetshälsoinstitutet hjälper till med råd för hur personalens välbefinnande kan förbättras. Enligt Ylikoski gäller det att minimera de skador stress ger upphov till genom att ta i problemen i tid. Man kan också genom kommunikation och utbildning förbättra individens möjlighet att handskas med stress. Bara på så sätt kan arbetslivets kvalitet och med den också produktiviteten förbättras.
- Intresset har börjat vakna hos företagen nu när de rent konkret ser vad de kan spara, säger Ylikoski."
Vad ska man säga? Det är en helt löjlig fråga men herregud, för vem/vad jobbar vi egentligen?
Det är inte så att företags konkreta åtgärder (som nämns i artikeln) behöver vara korrupta. Men det tänkande som kommer till uttryck i artikeln är genomruttet. (Det konstiga är ju också att ingen särskild tar ansvar för perspektivet eller att några kritiska frågor ställs. Allt verkar vara helt i sin ordning. Det är ju bra, tänker man kanske, att företagen tycks ta sitt ansvar när siffrorna gör dem påminda om problemen.)
Symptomatiskt är också att företagsmänniskor i artikeln hänvisar till "system" och "modeller" som ska borga för trivsel på jobbet. Det som är ganska skrämmande här är hur problem individualiseras och slits från sitt sammanhang. Visst, det finns en vag medvetenhet om att folks reaktion på recessionen är rädsla och osäkerhet och t.o.m. en känsla av dåligt samvete oavsett om man har ett jobb eller inte. Men de som kommer med sådana här påståenden om depressionens kostsamhet tycks vara helt fast i föreställningen att depression är "bara" en psykologisk tic hos svaga människor och att det absolut inte handlar om ett symptom som måste ses i relation till övergripande strukturer, förhållningssätt och mönster. Att det år 2008 är 38 000 människor som förtidspensionerats p.g.a. depression är en siffra som borde tala för sig själv men är det bara företagens produktivitet och vinst som man är intresserad av så är det klart att det är som att prata med stenar.
EDIT: I dagens (26.1) HBL ingår en ledare som ett lite annat språk än artikeln i gårdagens blad. Där betonas att den tragedi en depression innebär inte kan mätas i pengar. Men det är intressant att den här synen på arbete framhålls:
"Hur man än vänder på saken så är orsaken till att vi arbetar att vi får en lön som vi bekostar våra liv med. För den lönen gör vi en insats för vår arbetsgivare som i den bästa av världar ser till att förhållandena är så drägliga att vi gärna gör vår insats så att det på bästa sätt gagnar företaget och samhället." Är konsekvensen av den här bilden - vilket antyds - att frågeställningen väsentligen ändå handlar om att företagen behöver välmående anställda? Det intressanta i citatet här är att man tänker att vi primärt arbetar för lön och att arbetsförhållanden - hör arbetets meningsfullhet dit? - blir något som företaget i bästa fall bryr sig om, om inte annat så för att det är bra att ha icke-deprimerade anställda. Att vi får lön för våra jobb är förstås ett faktum. Hur det exakt ska förstås - om det som Björkqvist säger är det som sist och slutligen får oss att jobba - är en annan, och svårare fråga. Själv tror jag att det finns något lite skumt i citatet och det är att "drägliga förhållanden" ändå ses ur ett motivationsperspektiv här "att vi gärna gör vår insats" - och inte ur perspektivet "vilken värld skapas ur arbete och vad betyder det att leva i den världen?".
Men det här är svåra frågor, tycker jag.
Läs de här meningarna tre gånger (ingress för paradartikel i dagens HBL) och säg mig: IS THIS FOR REAL?! Arbetsoförmåga kostar pengar. Vi har inte råd med deprimerade människor.
"- Att förbättra arbetsmiljön så att folk jobbar kvar längre är en stor utmaning, säger professor Matti Ylikoski på Arbetshälsoinstitutet."
Tror jag det.
"Med att ta i de mentala problemen i tid kunde man förlänga vars och ens aktiva tid i arbetslivet, påpekar han."
Det som får mig att nästan ramla av stolen här är formuleringarnas totala brist på ens lite fluff eller ens eufemismer kring cynismen. Nä, inte ens fluff. Deprimerade människor är väl harmlösa: det värsta de kan göra är att ligga samhället till last och med fiffigt ingenjörsmässigt och ekonomiskt (motivations-) tänkande ska vi nog dra dessa sjuklingar ur bädden också.
Herr Ylikoski säger att det numera t.o.m. finns unga personer under tretti "som inte klarar av de krav arbetslivet ställer." Ja, den här recessionen ger ju upphov till en smula stress förstås, och det är ju psykologiskt belastande.
"Också Arbetshälsoinstitutet hjälper till med råd för hur personalens välbefinnande kan förbättras. Enligt Ylikoski gäller det att minimera de skador stress ger upphov till genom att ta i problemen i tid. Man kan också genom kommunikation och utbildning förbättra individens möjlighet att handskas med stress. Bara på så sätt kan arbetslivets kvalitet och med den också produktiviteten förbättras.
- Intresset har börjat vakna hos företagen nu när de rent konkret ser vad de kan spara, säger Ylikoski."
Vad ska man säga? Det är en helt löjlig fråga men herregud, för vem/vad jobbar vi egentligen?
Det är inte så att företags konkreta åtgärder (som nämns i artikeln) behöver vara korrupta. Men det tänkande som kommer till uttryck i artikeln är genomruttet. (Det konstiga är ju också att ingen särskild tar ansvar för perspektivet eller att några kritiska frågor ställs. Allt verkar vara helt i sin ordning. Det är ju bra, tänker man kanske, att företagen tycks ta sitt ansvar när siffrorna gör dem påminda om problemen.)
Symptomatiskt är också att företagsmänniskor i artikeln hänvisar till "system" och "modeller" som ska borga för trivsel på jobbet. Det som är ganska skrämmande här är hur problem individualiseras och slits från sitt sammanhang. Visst, det finns en vag medvetenhet om att folks reaktion på recessionen är rädsla och osäkerhet och t.o.m. en känsla av dåligt samvete oavsett om man har ett jobb eller inte. Men de som kommer med sådana här påståenden om depressionens kostsamhet tycks vara helt fast i föreställningen att depression är "bara" en psykologisk tic hos svaga människor och att det absolut inte handlar om ett symptom som måste ses i relation till övergripande strukturer, förhållningssätt och mönster. Att det år 2008 är 38 000 människor som förtidspensionerats p.g.a. depression är en siffra som borde tala för sig själv men är det bara företagens produktivitet och vinst som man är intresserad av så är det klart att det är som att prata med stenar.
EDIT: I dagens (26.1) HBL ingår en ledare som ett lite annat språk än artikeln i gårdagens blad. Där betonas att den tragedi en depression innebär inte kan mätas i pengar. Men det är intressant att den här synen på arbete framhålls:
"Hur man än vänder på saken så är orsaken till att vi arbetar att vi får en lön som vi bekostar våra liv med. För den lönen gör vi en insats för vår arbetsgivare som i den bästa av världar ser till att förhållandena är så drägliga att vi gärna gör vår insats så att det på bästa sätt gagnar företaget och samhället." Är konsekvensen av den här bilden - vilket antyds - att frågeställningen väsentligen ändå handlar om att företagen behöver välmående anställda? Det intressanta i citatet här är att man tänker att vi primärt arbetar för lön och att arbetsförhållanden - hör arbetets meningsfullhet dit? - blir något som företaget i bästa fall bryr sig om, om inte annat så för att det är bra att ha icke-deprimerade anställda. Att vi får lön för våra jobb är förstås ett faktum. Hur det exakt ska förstås - om det som Björkqvist säger är det som sist och slutligen får oss att jobba - är en annan, och svårare fråga. Själv tror jag att det finns något lite skumt i citatet och det är att "drägliga förhållanden" ändå ses ur ett motivationsperspektiv här "att vi gärna gör vår insats" - och inte ur perspektivet "vilken värld skapas ur arbete och vad betyder det att leva i den världen?".
Men det här är svåra frågor, tycker jag.
24 January 2010
Aldrig fucka upp: Soul for sale.
I en miniartikel i Husis uttalar sig en man som jobbar på en arbetskraftsbyrå i Helsingfors. Han låter krass men beklagande. I den arbetssökarvärld som han beskriver verkar det viktigaste vara att man är villig att arbeta - att man är villig att arbeta under vilka arbetsförhållanden som helst (säger han inte explicit men jag säger det). Ja tyvärr måste du jobba för tre med att designa vårt nya toalettpappermönster här på ToiLetManagement men DU HAR JU ETT JOBB och se för guds skull till att haka dig fast vid det med näbbar och klor. Har du ett jobb har du ditt på det torra och då finns det ingen plats att knota när tusenden står på kö för jobbet som idag, just nu, är ditt.
I synnerhet är det viktigt att man är en aktiv person. När det inte finns så många jobb på marknaden gäller det att visa att man är aktiv och att man inte är en latmask som hellre dricker öl än skriver en ny version av sin CV. Finns det luckor i CV:n ser det suspekt ut - "arbetsgivaren kan tro att man har andra problem" och då har företagen ett fullgott skäl att inte köpa dig, nej vad säger jag, köpa din arbetskraft. (psst: man ska inte ha andra problem.) Spelet är hårt, säger arbetsbyråtypen. Man ska visa sin personlighet och kompetens kommer ibland i andra hand, säger han vidare. Man ska bevisa något. "Det gäller att kunna sälja sig själv." I klartext: det här öppnar upp för psykologiskt mumbo-jumbo, moralism och godtycke. (När vissa filosofer tycker att det är så moraliskt och fint med karaktärens återkomst, narrativitet och sånt kan man bläddra lite i den socioekonomiska kontexten för att påminna sig om vilken roll det har att du har "karaktär" och dygder.) Ett karaktäristiskt exempel är hur arbetsbyråmannen pratar om akademiker som får "svälja sin stolthet" genom att ta ett städjobb. Den här beskrivningen passar hand i handske med tanken om den arbetsvilliga karaktären. Arbetsspråket moraliseras.
Lägg märke till hur "arbetsgivaren" liksom får ett magiskt skimmer över sig. Arbetsgivaren, lika mystiskt beslöjad, onåbar och mystisk som gud fader själv. Det gäller att skapa sig ett fläckfritt liv och inte fucka upp så att arbetsgivarna tycker att du verkar vara en redbar och förtroendeingivande person som passar för deras företag. (Jämför Kafkas stackare till lantmätare som irrar omkring på jakt efter sina arbetsgivare i Slottet.)
Men ofta räcker det inte, säger samma man, att man är aktiv. Man måste ofta ha kontakter för att få jobb. Vad det här betyder i klarspråk är väl: klassamhället radikaliseras, dom som känner folk får jobb, för andra betyder kompetens inte så mycket.
Det här arbetssökarklimatet skapar två saker. Det föder ojämlikhet och godtycke. Och det skapar självupptagna assholes som har "personlighet" och som är beredda att vara aktiva och offra sig för vad som helst så länge det ger en ny post på CV:n.
ps.: nedstamp i samtiden: "Arbetsgruppen som funderar på så kallade mjuka åtgärder om hur vi skall trivas bättre på jobbet möts imorgon och på söndag. Den leds av Jukka Ahtela, direktör vid Finlands Näringsliv EK." Vill vi ens veta vad dom hårda åtgärderna står för?
I synnerhet är det viktigt att man är en aktiv person. När det inte finns så många jobb på marknaden gäller det att visa att man är aktiv och att man inte är en latmask som hellre dricker öl än skriver en ny version av sin CV. Finns det luckor i CV:n ser det suspekt ut - "arbetsgivaren kan tro att man har andra problem" och då har företagen ett fullgott skäl att inte köpa dig, nej vad säger jag, köpa din arbetskraft. (psst: man ska inte ha andra problem.) Spelet är hårt, säger arbetsbyråtypen. Man ska visa sin personlighet och kompetens kommer ibland i andra hand, säger han vidare. Man ska bevisa något. "Det gäller att kunna sälja sig själv." I klartext: det här öppnar upp för psykologiskt mumbo-jumbo, moralism och godtycke. (När vissa filosofer tycker att det är så moraliskt och fint med karaktärens återkomst, narrativitet och sånt kan man bläddra lite i den socioekonomiska kontexten för att påminna sig om vilken roll det har att du har "karaktär" och dygder.) Ett karaktäristiskt exempel är hur arbetsbyråmannen pratar om akademiker som får "svälja sin stolthet" genom att ta ett städjobb. Den här beskrivningen passar hand i handske med tanken om den arbetsvilliga karaktären. Arbetsspråket moraliseras.
Lägg märke till hur "arbetsgivaren" liksom får ett magiskt skimmer över sig. Arbetsgivaren, lika mystiskt beslöjad, onåbar och mystisk som gud fader själv. Det gäller att skapa sig ett fläckfritt liv och inte fucka upp så att arbetsgivarna tycker att du verkar vara en redbar och förtroendeingivande person som passar för deras företag. (Jämför Kafkas stackare till lantmätare som irrar omkring på jakt efter sina arbetsgivare i Slottet.)
Men ofta räcker det inte, säger samma man, att man är aktiv. Man måste ofta ha kontakter för att få jobb. Vad det här betyder i klarspråk är väl: klassamhället radikaliseras, dom som känner folk får jobb, för andra betyder kompetens inte så mycket.
Det här arbetssökarklimatet skapar två saker. Det föder ojämlikhet och godtycke. Och det skapar självupptagna assholes som har "personlighet" och som är beredda att vara aktiva och offra sig för vad som helst så länge det ger en ny post på CV:n.
ps.: nedstamp i samtiden: "Arbetsgruppen som funderar på så kallade mjuka åtgärder om hur vi skall trivas bättre på jobbet möts imorgon och på söndag. Den leds av Jukka Ahtela, direktör vid Finlands Näringsliv EK." Vill vi ens veta vad dom hårda åtgärderna står för?
23 January 2010
Ezekiel Honig & Morgan Packard - Morning Migration (2005)
Morning migration by Ezekiel Honig & Morgan Packard is a really quiet record. I sit at my parent's house on a day of glistering sunshine and listen to it and the sounds blend in with bad tv on too loud volume, the lumbering of dishes and rustling newspapers. Lots of artists make this kind of music. Even though Honig & Packard's album is not revolutionary in any sense, it is a small gem of slow-pacing, wintry exploration of hushed electronic music bordering on ambient. This music takes me places but I don't know exactly where. There's the dreamy droning on "billow", the repetation of a phrase (on a gorgeous-sounding synthesized trumpet) played on "White on white", the rhodes melody of "Planting broken branches pt. 1" and the hypnotically pulsating sounds of "a take of suggestions pt. 2".
I like this record because it is not flashy, it is not overly melancholy, or overly anything. That doesn't mean the music is bland or full of compromises. It's not music that grabs you by the hair. It reveals itself if you pay close attention to it. And for me that took a while, but that's how it is (with me).
It's a stupid reference born out of the name of one track, but this could be what suprematist music could sound like. White on white.
Spökskrivardebatten.
Nej, jag har inte läst Stieg Larsson (jag tror jag har läst en bok av den sexismomskrivne stig larsson) och inte har jag sett filmerna heller. Men debatten om den eventuella spökskrivningen av Millenniumtrilogin är intressant. Det verkar vara en väldigt upprörande sak om Larsson verkligen inte hade skrivit sina böcker själv (utan att han hade plitat något slags synopsis). Linda Skugge skriver småironiskt på Newsmill att var och varannan människa i dagens marknadsdrivna skrivvärld hyr in en spökskrivare - eller spökskriver själv - och att den uppburne författaren därmed kan ägna sig åt viktigare saker som shopping och marknadsföring.
Det som är lite lustigt med det här är ju den ironi som hela grejen uppenbarar. Larssons böcker är invävda i en miljonkronorsindustri. Det är inte oväsentligt att Larsson presenteras i artikel efter artikel som världens näst mest säljande författare (2008) och att annan fakta kring böckernas försäljning presenteras i hisnande siffror.
Vad handlar då uppbragdheten om? Karln tjänade en rejäl hacka på sina alster. Men mitt i allt detta kommer nu idéer om "ärligt arbete", yrkesidentitet och professionell stolthet in i bilden. Det är på något sätt typiskt att föreställningar om ärligt arbete ofta på ett närmast aggressivt sätt förs fram i sammanhang där marknadstänkande och -retorik är särskilt påfallande, som i litteraturbusinessen. (Det här är inte ett kvalitetsomdöme om Larssons böcker - jag har ju inte läst dem.)
Kanske detta skjuter förbi målet. Men jag undrar om de som blir sura över att Larsson anklagas för att inte ha skrivit sina böcker själv är samma människor som anklagar kritiker för elitism om de ifrågasätter att Larssons filmer guldbaggenomineras. En tanke bara.
För den här funderingen är det mindre intressant om Larsson verkligen skrev böckerna själv. Det intressanta är vad diskussionen om spökskrivande visar om inställningar till skrivande, böcker, deckargenren och marknadskrafter. Man kan väl åtminstone säga att den här diskussionen uppvisar något slags angst kring vad det är att en text har "kvalitet". Intressant nog verkar det ju lockande att tänka att den egenhändigt ihopplitade texten har "mera litterära kvaliteter" och att det därför tycks bli intressant att analysera Larssons texter för att spåra personliga egenheter. Nu verkar det blir nästan panikartat viktigt att texten är "ren" - att ingen utomstående har blandat sig i och att t.ex. förlagspersonal eller andra bara har bidragit med externa saker. Istället för att diskutera texternas litterära kvaliteter diskuteras författarens karaktär. Däremot finns det ingen större diskussion om vad de här frågorna egentligen handlar om och vad som står på spel.
Intressant i sammanhanget är för övrigt att ringdansen kring frågorna om Larsson var en bra journalist eller om han skrev själv handlar om pengar, dvs. om en arvsstrid.
Och finns det någon liten ambivalens i t.ex. det här stycket:
"Stieg arbetade som nyhetsgrafiker på TT-bild och gjorde kartor, diagram, staplar och ibland teckningar och karikatyrer. Han var utomordentligt skicklig och produktiv, styckeförsäljningen av hans grafik drog in flera miljoner kronor till TT.
Före min tid på avdelningen hade Stieg inte skrivit särskilt mycket, men jag uppmuntrade honom eftersom hans artiklar alltid publicerades i 20 till 40 tidningar. Eftersom reportagen såldes till styckepris kunde en text med bilder dra in 20 000 kronor och bara ha kostat portot och fotokopiorna."
Det är förstås uppenbart att den här debatten handlar om många saker samtidigt. Det handlar ju också om människor som är irriterade att en person förtalas. Men min reflektion här har att göra med hur det ska förstås att "spökskriveriet" uppfattas just som förtal.
Det som är lite lustigt med det här är ju den ironi som hela grejen uppenbarar. Larssons böcker är invävda i en miljonkronorsindustri. Det är inte oväsentligt att Larsson presenteras i artikel efter artikel som världens näst mest säljande författare (2008) och att annan fakta kring böckernas försäljning presenteras i hisnande siffror.
Vad handlar då uppbragdheten om? Karln tjänade en rejäl hacka på sina alster. Men mitt i allt detta kommer nu idéer om "ärligt arbete", yrkesidentitet och professionell stolthet in i bilden. Det är på något sätt typiskt att föreställningar om ärligt arbete ofta på ett närmast aggressivt sätt förs fram i sammanhang där marknadstänkande och -retorik är särskilt påfallande, som i litteraturbusinessen. (Det här är inte ett kvalitetsomdöme om Larssons böcker - jag har ju inte läst dem.)
Kanske detta skjuter förbi målet. Men jag undrar om de som blir sura över att Larsson anklagas för att inte ha skrivit sina böcker själv är samma människor som anklagar kritiker för elitism om de ifrågasätter att Larssons filmer guldbaggenomineras. En tanke bara.
För den här funderingen är det mindre intressant om Larsson verkligen skrev böckerna själv. Det intressanta är vad diskussionen om spökskrivande visar om inställningar till skrivande, böcker, deckargenren och marknadskrafter. Man kan väl åtminstone säga att den här diskussionen uppvisar något slags angst kring vad det är att en text har "kvalitet". Intressant nog verkar det ju lockande att tänka att den egenhändigt ihopplitade texten har "mera litterära kvaliteter" och att det därför tycks bli intressant att analysera Larssons texter för att spåra personliga egenheter. Nu verkar det blir nästan panikartat viktigt att texten är "ren" - att ingen utomstående har blandat sig i och att t.ex. förlagspersonal eller andra bara har bidragit med externa saker. Istället för att diskutera texternas litterära kvaliteter diskuteras författarens karaktär. Däremot finns det ingen större diskussion om vad de här frågorna egentligen handlar om och vad som står på spel.
Intressant i sammanhanget är för övrigt att ringdansen kring frågorna om Larsson var en bra journalist eller om han skrev själv handlar om pengar, dvs. om en arvsstrid.
Och finns det någon liten ambivalens i t.ex. det här stycket:
"Stieg arbetade som nyhetsgrafiker på TT-bild och gjorde kartor, diagram, staplar och ibland teckningar och karikatyrer. Han var utomordentligt skicklig och produktiv, styckeförsäljningen av hans grafik drog in flera miljoner kronor till TT.
Före min tid på avdelningen hade Stieg inte skrivit särskilt mycket, men jag uppmuntrade honom eftersom hans artiklar alltid publicerades i 20 till 40 tidningar. Eftersom reportagen såldes till styckepris kunde en text med bilder dra in 20 000 kronor och bara ha kostat portot och fotokopiorna."
Det är förstås uppenbart att den här debatten handlar om många saker samtidigt. Det handlar ju också om människor som är irriterade att en person förtalas. Men min reflektion här har att göra med hur det ska förstås att "spökskriveriet" uppfattas just som förtal.
21 January 2010
Jesus och det elektroniska nätet
För inte så länge sedan ondgjorde jag mig över kulturskymningsfilosofer. Idag påminns jag om hur det kan låta när en filosof blir riktigt begeistrad. Här är den mest vrickat utopistiska beskrivning av vad Ranelid kallar det elektroniska nätet jag någonsin läst - och någonsin kommer att läsa. Religionsfilosofen Caputo skriver om internätets fantastiska immaterialitet, lyriskt bejublande det vidunderliga musklicket som kan transportera oss vart som helst ("från kontinent till kontinent"):
"We have divined a way to mime the angels who intervened to spring the apostles Peter and Paul from jail (Acts 5: 19; 12: 7) and to render our bodies into ethereal wisps that pass through the solid substance of walls like the risen Jesus visiting the frightened disciples. The old debate between mind and matter is fast becoming as antiquated as a debate about the relative merits of various sorts of fountain pens."
(Hans poäng är de facto ännu bisarrare men det tänker jag inte gå in på.) Det intressanta med det här är att hans beskrivning känns lika antikverad som en hyllningstext till Spinning Jenny eller lokomotivet. Det konstiga är att texten är skriven för nio år sedan men ändå känns hela perspektivet otroligt ... gammalt.
"We have divined a way to mime the angels who intervened to spring the apostles Peter and Paul from jail (Acts 5: 19; 12: 7) and to render our bodies into ethereal wisps that pass through the solid substance of walls like the risen Jesus visiting the frightened disciples. The old debate between mind and matter is fast becoming as antiquated as a debate about the relative merits of various sorts of fountain pens."
(Hans poäng är de facto ännu bisarrare men det tänker jag inte gå in på.) Det intressanta med det här är att hans beskrivning känns lika antikverad som en hyllningstext till Spinning Jenny eller lokomotivet. Det konstiga är att texten är skriven för nio år sedan men ändå känns hela perspektivet otroligt ... gammalt.
19 January 2010
Hypostasörat?
Det är intressant att få insikt i windows words språkuniversum. När jag skriver "om att" autokorrigeras det ibland till det som enligt word är den troliga betydelsen, "o matt". När använde du senaste frasen "O Matt...!" på engelska (eller annat språk?)? När jag ska skriva riktigt fint, "hypostasera" (uppfatta som själfständig verklighet, morons) - rättar mig word genast; hypostasörats. Jag försöker föreställa mig ett hypostasöra. Det låter läskigt. Vi lämnar det, tycker jag.
18 January 2010
Kulturskymnning?
"bright lights/drinking bars/movie houses of Berlin - a flight of images, a flight from revolution and from death." blablabla.
Jag sitter som vanligt på jobbet och eldar upp mig över enerverande filosofigubbs.
Dagens irritationsmoment är denna ständiga KULTURSKYMNING som filosofer gottar sig så mycket åt. Också de filosofer som säger sig vara kritiska mot "romantiskt tänkande". Tidigare kulturer stod för kollektivt tänkande (är det bra eller??), frodande små näringar och yrken, enhetskultur, arbete som står i relation till ett större meningssammanhang och en allmän harmoni och enhetlighet. Nu präglas kulturen av splittring, ytlighet, alienation, identitetslöshet, dåligt identitetssökande, likgiltighet, yta, konsumism - och likriktadhet. Eller ska vi uttrycka det så här kanske: "Traditioner skapar kontinuitet i tillvaron, men den sortens kontinuitet är just det som vi mer och mer har tappat bort genom moderniteten. Den rådande normen är den ohämmade pluralismen."
Filosofen (eller den filosofiska författaren) är naturligtvis den som vet de här sakerna bäst och han är den enda som kan rita upp DEN STORA BILDEN (för han har ju sina begrepp). "Jordbrukare som älskade sin jord; min farfar, en trollkarl som skapade de vackraste bord; skomakarna som visste allt om sina bybors fötter; skogsvaktarna, trädgårdsmästarna; jag förmodar att till och med soldater på den tiden dödade med lidelse." Jaha, det var ju fint. "Idag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensamlikgiltighet för vårt arbete. Denna likgiltighet har blivit en lidelse. Vår tids enda gemensamma stora lidelse." Nämen usch!
Jag är så in i helvete trött på gnälliga filosofer som jämrar sig över tidsandan och som tröstar sig med Aristoteles och att man tänkte vidunderligt klart under ANTIKEN. - För man hade så klart utmejslade BEGREPP då!!! Jag är fed up på filosofer som ska ge en "diagnos över tidsandan", en översiktlig bild och ett litet ödmjukt positivt förslag över hur allt kan ställas till rätta (jo: LÄS ARISTOTELES/LÄS PLATON/revitalisera dygderna/revitalisera narrativitet osv. osv. osv..). Ofta finns det en och annan poäng i de här kulturskymningsanalyserna men det som stör mig mest med dem är att de är så jädrans självgoda (som filosof har man ju tänkt på allt det där).
Men vet du vad jag är mest trött på? Det där förbannade hantverket som ska åberopas hela tiden som modellen för ett verklighetsnära, hederligt och o-alienerat liv. Och är det inte hantverk så är det kroppsarbete och är det inte kroppsarbete så är det jordbruk och bondskor och jordens tysta rop.
Och så är jag trött på att själv slira in i de här förbannade spåren själv - hela fucking tiden.
Over & out.
Jag sitter som vanligt på jobbet och eldar upp mig över enerverande filosofigubbs.
Dagens irritationsmoment är denna ständiga KULTURSKYMNING som filosofer gottar sig så mycket åt. Också de filosofer som säger sig vara kritiska mot "romantiskt tänkande". Tidigare kulturer stod för kollektivt tänkande (är det bra eller??), frodande små näringar och yrken, enhetskultur, arbete som står i relation till ett större meningssammanhang och en allmän harmoni och enhetlighet. Nu präglas kulturen av splittring, ytlighet, alienation, identitetslöshet, dåligt identitetssökande, likgiltighet, yta, konsumism - och likriktadhet. Eller ska vi uttrycka det så här kanske: "Traditioner skapar kontinuitet i tillvaron, men den sortens kontinuitet är just det som vi mer och mer har tappat bort genom moderniteten. Den rådande normen är den ohämmade pluralismen."
Filosofen (eller den filosofiska författaren) är naturligtvis den som vet de här sakerna bäst och han är den enda som kan rita upp DEN STORA BILDEN (för han har ju sina begrepp). "Jordbrukare som älskade sin jord; min farfar, en trollkarl som skapade de vackraste bord; skomakarna som visste allt om sina bybors fötter; skogsvaktarna, trädgårdsmästarna; jag förmodar att till och med soldater på den tiden dödade med lidelse." Jaha, det var ju fint. "Idag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensamlikgiltighet för vårt arbete. Denna likgiltighet har blivit en lidelse. Vår tids enda gemensamma stora lidelse." Nämen usch!
Jag är så in i helvete trött på gnälliga filosofer som jämrar sig över tidsandan och som tröstar sig med Aristoteles och att man tänkte vidunderligt klart under ANTIKEN. - För man hade så klart utmejslade BEGREPP då!!! Jag är fed up på filosofer som ska ge en "diagnos över tidsandan", en översiktlig bild och ett litet ödmjukt positivt förslag över hur allt kan ställas till rätta (jo: LÄS ARISTOTELES/LÄS PLATON/revitalisera dygderna/revitalisera narrativitet osv. osv. osv..). Ofta finns det en och annan poäng i de här kulturskymningsanalyserna men det som stör mig mest med dem är att de är så jädrans självgoda (som filosof har man ju tänkt på allt det där).
Men vet du vad jag är mest trött på? Det där förbannade hantverket som ska åberopas hela tiden som modellen för ett verklighetsnära, hederligt och o-alienerat liv. Och är det inte hantverk så är det kroppsarbete och är det inte kroppsarbete så är det jordbruk och bondskor och jordens tysta rop.
Och så är jag trött på att själv slira in i de här förbannade spåren själv - hela fucking tiden.
Over & out.
17 January 2010
new blog
I started a film diary blog. The purpose of it is to pay more attention to the films I watch. I tend to be too much of an imbecile viewer. I don't like that. I hope this may help a little. It also a way to get some writing practice.
15 January 2010
Molina and Johnson
I put the cosmic stability of the universe to test by not deserting my bed until 1 pm. I do nothing. I should work but I don't. I should sort things out but I don't. Too much to do. Outise: furry landscapes, deep-blue afternoon. This is the kind of day I want to listen to Jason Molina and Will Johnson. They have made an album together this year, Molina and Johnson. Some of the music they have made in various projects belong to things I return to over and over again. Molina's solo records are starkly beautiful and so is his work as Songs:Ohia, especially the stripped-down Lioness. Will Johnson made a gorgeous album under his own name, Vultures await, where he accomplished a classic, yet captivating sound. He has also made two albums under the moniker South san gabriel that have a hard-to-pin-down hazy, late-night quality. Plus good lyrics. Another chapter is the more upbeat indie-rock (magnolia electric co., Centro-matic) both Molina & Johnson have been dappling with along the years. I can't say I'm a fan of that. Their collaboration carves out a space for sparser material. That looks promising. But even though this is the kind of record I would normally like, I am disappointed (which is yet another proof that it is hard to like some "kind" of music). Right from the start, Molina's & Johnson's record album fail to engage me. There's no magic, no energy, no tension, no struggle in the music. I know it's supposed to sound "earthy", but even, as on the scratchy sounding "all gone, all gone", when a singing saw / theremin (?) is thrown in, the result is contrived and boring, even a bit silly. I'm sorry, but this album mostly sounds so uninspired even though all songs are conventionally pretty - and that's a major problem. Too pretty. Sometimes it works ("in the avalon/little killer"), but those moments are rare. This is like a blue-print of how Molina & Johnson are supposed to sound at their most quiet. There are some good elements, but the songs don't take off. A few songs are surprisingly sentimental - and I try hard to see whether it is tongue-in-cheek or not (like "each star marks a day" with a weeping steel pedal and dirgey lyric). I mean, hell, some of these song could be played over the ending of a sugar-coated, faux-indie romantic movie. Sadly, Molina and Johnson sounds just like the story about how this record was made, two guys making music in 'home base', Texas, drinking, smoking, shooting BB guns. No thanks, me no like cuddly buddy music. Like one reviewer sourly put it, these guys sound like investment bankers. It's not bad, but what it lacks is a real sense of curiosity and experimentation.
13 January 2010
insomnia II
6:30 kvar till uppstigning. Det pirrar i foten. Musklerna säger knaks, knaks. magen kluckar. Kudden är hård som en sten. Rummet drar sig inåt och utåt. Från ett hörn i rummet låter elementet som en hord grodor. I detta hörn är min säng. Grodorna flåsar mig i örat. Jag tänker på dammar och grodor och slemögon. 6:15 kvar till uppstigning. Det är nu jag börjar tänka att fan jag borde göra något annat men vad skulle jag göra då bli guldsmed dagistant brandman marknadsförare optiker (som Spinoza) numismatiker runtydare svetsare astronom gåsfarmare grisfarmare nyckelharpist godisförsäljare lots försäkringsagent detektiv naturstigsguide arbetsledare. man måste ju försörja sig och få det att gå runt osv. och egentligen vill jag inte gör nåt alls för hela världen är dynga. Jag tänker det här går åt helvete allt går åt helvete. jag kan ingenting. 6:00 till uppstigning. Imorgon ska jag lämna böckerna till biblioteket. jag ska betala lpa-avgiften. jag ska kopiera det där kapitlet. jag ska söka konferenser att gå på. jag ska betala hyran. jag ska läsa crawfordkapitlet färdigt. herregud jag har glömt något. JAG HAR GLÖMT NÅT JAG VET INTE VAD DET ÄR!!! 5:45 till uppstigning. Grodorna kväker. täcket rasslar. jag andas. 5:30 till uppstigning. perkele vittu perkele VITTU. 5:20 till uppstigande. jag kan gå upp och göra saker. jag kan skriva en text. jag kan lyssna på en grammofonskiva på hög eller låg volym. jag kan se på text-tv så att hela rummet blir rött och blått och gult. vädret i kuopio och tammerfors och uleåborg. manchester U förlorar mot arsenal och chelsea vinner på bortaplan mot manchester C. jag kan sortera strumpor enligt färg och storlek. jag kan skriva en sonett till Carl Gustav. jag kan gå ut med soporna. jag kan titta på stjärnorna jag kan laga en omelett. 5:00 till uppstigning. räknar till tio, räknar till hundra, räknar till tusen. 4:55 vad är det som är problemet med Marx' värdeteori - egentligen? 4:45 svettas och våndas. 4:40 minns den där gången jo du vet ja jag vet.
Det första jag gör när jag kommer till jobbet är att hämta kaffe. Efter att trefjärdedelar är urdrucket inser jag att jag dricker varmt diskmedel. Någon avsåg att diska termosen.
Det första jag gör när jag kommer till jobbet är att hämta kaffe. Efter att trefjärdedelar är urdrucket inser jag att jag dricker varmt diskmedel. Någon avsåg att diska termosen.
12 January 2010
det lönar sig (som vanligt).
"När man är snäll mot andra aktiverar man ett njutningscentrum i hjärnan som ger samma effekter som narkotika, sex och god mat. Jag kan också tänka mig att man kan få fysiska fördelar, eftersom välbefinnandet blir ett motgift mot stress och stressrelaterade sjukdomar, säger Stefan Einhorn."
10 January 2010
Where the wild things are (2009)
I was eagerly looking forward to seeing Where the wild things are. I was not disappointed. The audience was a mix of kids with their parents and ... somewhat older kids. Where the wild things are is not brilliant in one sense. It was brilliant in every sense. We are familiar with Spike Jonze's tender surrealism from Being John Malcovitch. This is a similarly gorgeous disorientation of neurotic imagination. The film opens with scenes of Max, nine years old, building a snow igloo. A series of events follow, involving careless siblings, a well-meaning but absent mother, and a growling, furious kid. Max runs away. He runs away to another world, where he meets a pack of clumsy, hairy beasts. The world of the beasts turn out to be no less problematic than the ordinary world.
Jonze's film is a moving exploration of being afraid of losing the ones with whom we are close. Max, the main character, the child, embodies our desire to fix things, to make everything OK, to try to eliminate conflicts that we know are perhaps insoluble. In contrast to another reviewer (from HBL) I would not say that Where the wild things are portrays fear in too unspecific way. The point is rather that fear often takes that form (which means different things). You don't need explanations - an absent father/specific conflicts - to understand Max's predicament. This is the naked grappling with other people. Jonze has a good eye for small-mindedness and pathetic self-indulgence - but also for the infinite sadness of helplessness.
Stylistically, Jonze has created a very original world. The images are robust and dreamy at the same time. The monsters he has created are treated with due seriousness (they are not some 3D gag for young & adult kids). Of course, the film has many things in common with other US indie movies of the 00's. Sun-drenched, glowing cinematography, a certain way of augmenting the narrative with whimsy&sad music, the slow pace, deadpan acting (the kid! claire fischer!). But Where the wild things are is not good because it is cute (but it is). It is good because it is a simple, but not sugary, film about very difficult things.
7 January 2010
Lupaus (2005)
There is a reason why I rarely watch Finnish movie. Yes, I like Kaurismäki - but he's in his own league, right? I am reminded of why I don't. I watched Lupaus (2005), a film about the Lotta Svärd movement, a paramilitary organization in, among other countries, Finland and Estonia. Finnish Lotta Svärd members volunteered in the WW2 carrying out different functions. But this movie wasn't about the Lotta Svärd movement as such. I was curious about whether the depiction of the Lotta movement as a right-wing movement is actually true. I got no answer to that whatsoever. This wasn't a political film. You might even call it anti-political in its way of stubbornly looking away from political issues. The story revolved around a group of young girls who contribute to helping the Finnish front - but without carrying guns (or, at least, that was the principle).
There's nothing wrong, of course, in focusing on personal stories. But then you have to make a decent job out of that as a film maker. Ilkka Vanne's film did not convince me. The young girls portrayed in the film did not evolve into interesting characters. Mostly, they were reduced to the angelic heroism of a pure, young girl, confronted with the grim, gritty reality of war. Even though it did touch on the women's struggle for independence, it did not really leave any room for any real or deep conflicts. Nor did it give any substantial depiction of the afflictions of war. Nothing in this movie provided any friction with regard to a) conventional storytelling, b) conventional, Finnish acting (where every god damn word is articulated so heavily that you think that the actors' heads are going to explode) and c) conventional Finnish war films. This film is simply too much. Too much young-girl-fondles-horse, too much Florence Nightingale, too much young-man-dies-in-the-snow-and-the-strings-tell-you-CRY, BITCH, CRY! And as the beatiful man bend over to tell the young girl goodbye, my stomach went BÖÖÖRP & my mind drifted towards all the edible things in the world.
One thing I couldn't stop thinking about (this says something about my lack of emotional investment in the whole thing) was why we didn't see any of the women (I think) smoking. Didn't women smoke at all during those days? Or was it just that a smoking woman would have rubbed agains the Florence Nightingale formula? EDIT: The lotta svärd members were not allowed to smoke while wearing uniforms. Now that is interesting. Neither were they allowed to drink alcohol while "on duty".
OK, so say a few nice things about this movie. The cinematography & color scale worked fine. The fighting scenes with the unsteady camera were all right too. But let's face it. What kind of war movie ends with a picture of THE FINNISH FLAG? To me, that was really tasteless and was only an addition to why this movie veered towards the nationalistic message of "be proud of your past, people of Finland". Sacrifice/nation/sacrifice.
Did I learn much about the Lotta movement? Well, a little something, that's true. Did the film excavate female experiences of the war? Eh, not really. Yes, it attempted to ignite the lacrimation system. My black & cynical heart was not moved one inch.
I wonder why Finnish films involve so little experiments & why most films seem to be through-and-through conventional. Sweden at least has more than one interesting film-maker, and over there, reviewers complain that few films deviate from the pattern. Any suggestions?
(this seems far more interesting than Lupaus.)
There's nothing wrong, of course, in focusing on personal stories. But then you have to make a decent job out of that as a film maker. Ilkka Vanne's film did not convince me. The young girls portrayed in the film did not evolve into interesting characters. Mostly, they were reduced to the angelic heroism of a pure, young girl, confronted with the grim, gritty reality of war. Even though it did touch on the women's struggle for independence, it did not really leave any room for any real or deep conflicts. Nor did it give any substantial depiction of the afflictions of war. Nothing in this movie provided any friction with regard to a) conventional storytelling, b) conventional, Finnish acting (where every god damn word is articulated so heavily that you think that the actors' heads are going to explode) and c) conventional Finnish war films. This film is simply too much. Too much young-girl-fondles-horse, too much Florence Nightingale, too much young-man-dies-in-the-snow-and-the-strings-tell-you-CRY, BITCH, CRY! And as the beatiful man bend over to tell the young girl goodbye, my stomach went BÖÖÖRP & my mind drifted towards all the edible things in the world.
One thing I couldn't stop thinking about (this says something about my lack of emotional investment in the whole thing) was why we didn't see any of the women (I think) smoking. Didn't women smoke at all during those days? Or was it just that a smoking woman would have rubbed agains the Florence Nightingale formula? EDIT: The lotta svärd members were not allowed to smoke while wearing uniforms. Now that is interesting. Neither were they allowed to drink alcohol while "on duty".
OK, so say a few nice things about this movie. The cinematography & color scale worked fine. The fighting scenes with the unsteady camera were all right too. But let's face it. What kind of war movie ends with a picture of THE FINNISH FLAG? To me, that was really tasteless and was only an addition to why this movie veered towards the nationalistic message of "be proud of your past, people of Finland". Sacrifice/nation/sacrifice.
Did I learn much about the Lotta movement? Well, a little something, that's true. Did the film excavate female experiences of the war? Eh, not really. Yes, it attempted to ignite the lacrimation system. My black & cynical heart was not moved one inch.
I wonder why Finnish films involve so little experiments & why most films seem to be through-and-through conventional. Sweden at least has more than one interesting film-maker, and over there, reviewers complain that few films deviate from the pattern. Any suggestions?
(this seems far more interesting than Lupaus.)
gå på jobb? NEJ.
Den eminenta & brillianta & mästerliga The grass is greener on my side of the fence erbjuder tips för hur man ska slippa gå på jobb. Läs och lär, lär och lev.
Några till:
1. spräng en byggnad i luften, njut några år i finkan. bra mat & tv.
2. fånga in en slav med lasso (kanske din boss eller din mest nitiska arbetskamrat) som gör jobbet.
3. hänvisa till Aristoteles och säg att arbete faktiskt inte främjar mänsklig dygd. hänvisa till att du frodas i det kontemplativa livet och att nån annan får jobba, nån vars natur det är att arbeta. för din natur är inte sån.
4. bli alkoholist.
5. skjut upp allt till morgondagen.
6. drabbas av akut alzheimer & glöm att gå till jobbet.
7. var odräglig och bli uppsagd.
8. vänta på den proletära revolutionen. historiens järnhårda lagar ser till att den kommer. snart.
9. vänta på mirakel. enligt bibeln gillar gud att arbeta.
10. bli luddit istället. söndra maskiner, hindra andra från att arbeta, smutskasta arbete, terrorisera alla som jobbar.
11. hjälp till att orsaka en grym finanskris som gör att alla företag går omkull och statliga institutioner upplöses.
12. klä ut dig till ko, gris, björn, tiger, lax.
13. skriv min avhandling åt mig. det är roligt. du blir kreativ och glad. det är inte arbete. lovar på hederord.
14. bli världsdiktator.
15. låtsas arbeta. låtsas se upptagen ut. låtsas ha "nåt på gång".
16. åberopa fåglarna i skyn och dom små liljorna på marken (med Sören K).
17. vänta på apokalypsen som står inför dörren om inte DU går till jobbet och gör din plikt. vänta på att himlen blir röd som blod och haven svämmar över och herrens ängel kommer ridande med svärd i handen.
Finns det fler?
Några till:
1. spräng en byggnad i luften, njut några år i finkan. bra mat & tv.
2. fånga in en slav med lasso (kanske din boss eller din mest nitiska arbetskamrat) som gör jobbet.
3. hänvisa till Aristoteles och säg att arbete faktiskt inte främjar mänsklig dygd. hänvisa till att du frodas i det kontemplativa livet och att nån annan får jobba, nån vars natur det är att arbeta. för din natur är inte sån.
4. bli alkoholist.
5. skjut upp allt till morgondagen.
6. drabbas av akut alzheimer & glöm att gå till jobbet.
7. var odräglig och bli uppsagd.
8. vänta på den proletära revolutionen. historiens järnhårda lagar ser till att den kommer. snart.
9. vänta på mirakel. enligt bibeln gillar gud att arbeta.
10. bli luddit istället. söndra maskiner, hindra andra från att arbeta, smutskasta arbete, terrorisera alla som jobbar.
11. hjälp till att orsaka en grym finanskris som gör att alla företag går omkull och statliga institutioner upplöses.
12. klä ut dig till ko, gris, björn, tiger, lax.
13. skriv min avhandling åt mig. det är roligt. du blir kreativ och glad. det är inte arbete. lovar på hederord.
14. bli världsdiktator.
15. låtsas arbeta. låtsas se upptagen ut. låtsas ha "nåt på gång".
16. åberopa fåglarna i skyn och dom små liljorna på marken (med Sören K).
17. vänta på apokalypsen som står inför dörren om inte DU går till jobbet och gör din plikt. vänta på att himlen blir röd som blod och haven svämmar över och herrens ängel kommer ridande med svärd i handen.
Finns det fler?
Marx
"Det skulle nog vara fullkomligt omöjligt för Marx att komma på tanken att arbetare under dans och sång skulle överhölja en maskinpark med blommor och girlander."
Just det.
Just det.
6 January 2010
Leyland Kirby - When we parted, my heart wanted to die
I just finished watching Werner Herzog's take on Nosferatu. Rats & plague & vampires and gloomy landscapes - and Klaus Kinski & Bruno Ganz. Good film. Watch it. I'm in the mood for Leyland Kirby's music (you might know him as the Caretaker, and if you don't, check it out. Mesmerizing stuff.) Sadly, this is not the entire song. But listen to the 3 CD/LP little thingy - Sadly the future is no longer what it was.
5 January 2010
Vertov - Man with a movie camera (1929)
Vertov proclaimed the primacy of the camera itself (the 'Kino-Eye') over the human eye. He clearly saw it as some kind of innocent machine that could record without bias or superfluous aesthetic considerations (as would, say, its human operator) the world as it really was. The camera lens was a machine that could be perfected bit by bit, to seize the world in its entirety and organize visual chaos into a coherent, objective set of pictures. At the same time Vertov was keen to assert that his Kino-Eye principle was a method of 'communist' (or 'true marxist') deciphering of the world, though this latter tenet was not much more convincing then than now (from here).
Yesterday I watched an early experimental film, Man with a movie camera (Человек с киноаппаратом), by Dziga Vertov. I had heard some things about Vertov before viewing the thing. From the snippet of a quote I'd read, I expected a very strict film. The initial programmatic text indicated the same thing. Vertov here wants the viewer to know that the film has no actors, no settings, and no plot. He even talks about an attempt to create an absolute language of cinema that is not dependent on the conventions of theatre and narrative film.
Well, it was not a boring film. It was not like watching the empire state building for xx hours on end. What I saw was instead a fun but ambivalent movie. There are numerous images of a cameraman in action, we see different takes on the same location, we see an audience sitting in a cinema. All of this remind us about the concrete (and thus not very absolute and objective) process of making and showing images. What is more, Vertov plays with different techniques. He plays with the pace and rhytm of different scenes, contrasting different images so as to create a clash between them, double exposure, freeze frames and so on. This inventiveness makes the film entertaining and I am a little surprised that most of it did not seem dated. The idea that the camera simply "reports" in an objective way is smashed throughout the film. What we see is rather the complexity of arranging and editing images, of techniques, of angles, perspectives and so on. I would say that Vertov's movie attests to the contextuality of images, but in that, the film also points to the contextuality of understanding images. A pure cinematic language? Hm. When I see a picture of a woman at the beauty salon juxtaposed with another image of a hard-working woman, I certainly will understand the intention of this contrast in a very specific way. It is not as if this is "pure" technique.
Vertov's film contains images of bustling urbanity. Trains, cars, streets, factories. Indeed, there is no story. There are no intertitles either. Even though the cameraman is the center of the movie, the ever self-conscious work of filming, a range of different activities are portrayed. Work, play - even idling. There are no individuals per se, what we see is the collective, each person captured merely in what she does, she is just some sort of extension of the energy of action (I presume Deleuze must have loved this film...!). It is almost as the persons in the film are swallowed up by the activities in which they parttake (and that this is the intention). This lends the film a slightly unnerving (but fascinating) quality. Or: there is a totalitarian streak here that renders it with a bitter taste - despite the merry perspective expressed by the images. But merry is maybe not the right word. A better word is ecstatic. I cannot help feeling that this ecstasy of the images is uncanny, and that is what adds a sort of propagandistic dimension to the film.
Yesterday I watched an early experimental film, Man with a movie camera (Человек с киноаппаратом), by Dziga Vertov. I had heard some things about Vertov before viewing the thing. From the snippet of a quote I'd read, I expected a very strict film. The initial programmatic text indicated the same thing. Vertov here wants the viewer to know that the film has no actors, no settings, and no plot. He even talks about an attempt to create an absolute language of cinema that is not dependent on the conventions of theatre and narrative film.
Well, it was not a boring film. It was not like watching the empire state building for xx hours on end. What I saw was instead a fun but ambivalent movie. There are numerous images of a cameraman in action, we see different takes on the same location, we see an audience sitting in a cinema. All of this remind us about the concrete (and thus not very absolute and objective) process of making and showing images. What is more, Vertov plays with different techniques. He plays with the pace and rhytm of different scenes, contrasting different images so as to create a clash between them, double exposure, freeze frames and so on. This inventiveness makes the film entertaining and I am a little surprised that most of it did not seem dated. The idea that the camera simply "reports" in an objective way is smashed throughout the film. What we see is rather the complexity of arranging and editing images, of techniques, of angles, perspectives and so on. I would say that Vertov's movie attests to the contextuality of images, but in that, the film also points to the contextuality of understanding images. A pure cinematic language? Hm. When I see a picture of a woman at the beauty salon juxtaposed with another image of a hard-working woman, I certainly will understand the intention of this contrast in a very specific way. It is not as if this is "pure" technique.
Vertov's film contains images of bustling urbanity. Trains, cars, streets, factories. Indeed, there is no story. There are no intertitles either. Even though the cameraman is the center of the movie, the ever self-conscious work of filming, a range of different activities are portrayed. Work, play - even idling. There are no individuals per se, what we see is the collective, each person captured merely in what she does, she is just some sort of extension of the energy of action (I presume Deleuze must have loved this film...!). It is almost as the persons in the film are swallowed up by the activities in which they parttake (and that this is the intention). This lends the film a slightly unnerving (but fascinating) quality. Or: there is a totalitarian streak here that renders it with a bitter taste - despite the merry perspective expressed by the images. But merry is maybe not the right word. A better word is ecstatic. I cannot help feeling that this ecstasy of the images is uncanny, and that is what adds a sort of propagandistic dimension to the film.
3 January 2010
destroyer - bay of pigs
"Listen ... I've been drinking." Some songs are terrible, cheesy and over the top and pseudo-poetic and cheap and too much and self-indulgent and quasi-intellectual and badly sung but good all the same. Happy new fucking year:
New Tango Orquesta - Bestiario
A recent discovery for me. New tango orquesta makes Piazolla-ish new tango. I like this. They're from Sweden, apparently. Anybody familiar with more good new tango music?
2 January 2010
Blut & Boden?
"Matthew Paige Damon föds den 8 oktober 1970 i Boston med engelskt, finskt och skotskt blod i ådrorna."
Det är lite lustigt att den här typen av metaforer är gångbara.
Det är lite lustigt att den här typen av metaforer är gångbara.
1 January 2010
The Road (2009)
I ventured out in the cold weather ( - 15 degrees) to go watch The Road, John Hillcoat's adaptation of Cormac McCarthy's novel with the same name. It's a gut-wrenching movie, so it was a peculiar absurdity in watching the gray, desolated landscapes of the film to the obligatory additional soundtrack of popcorn-munching moviegoers. You might know the story. Some sort of disastrous event has taken place that has killed most life on earth. Father & son head south with the hope that the surroundings would be less uncongenial over there. In Finnish merchandise, the film has been labeled "action drama". That is quite misleading, as there is little action in the ordinary sense here (although there are many scenes that are gut-wrenchingly suspenseful). The Road is by all means a good film. The characters have been successfully adapted to the screen (the kid is played by Kodi Smith-McPhee, Raimond Gaita in Romulus my father! Which is kind of fun because the film touches on themes that are brought up in Rai Gaita's philosophy...). Viggo Mortensen is great, he has a sort of physical presence in the film that is admirable. The raw feel of the images, the bleak landscape, the lack of aesthetic gratification, also make this a film worth seeing. That said, I am not sure if watching the film was very different from reading the book. Hillcoat sticks to McCarthy's style of writing, transforming it into images. He does it successfully. But could he have done it more originally? I had unreasonably high expectations on this film, and even though I wasn't let down, I have the stupid feeling that the movie was a bit too much what I expected it to be. To hell with expectations. But this is a minor complaint.
One reviewer claims that the virtue of Hillcoat's rendition of the story lies in its being more direct than McCararthy's book that, according to the reviewer, employs sparseness only as a literary tool. I do agree with this to some extent (even though I don't agree with the reviewer that McCarthy's errand is to ask the question "are you man enough to take it?").
But what matters is that Hillcoat/McCarthy is not in the business of providing us with yet another "what if...." sort of story (and not another movie that attempts to blow our brains away by means of disturbing material). This is rather a film about love, hope and, fuck you, what it means to be human. The film and novel both grapple with these themes in, what seems to me, an honest and sensitive way. The movie revolves around the duo's struggle with material existence. But the strength of the movie lies in its not separating this from the other themes - hope and love. Materiality never becomes "mere" materiality. The film (as does the novel) confronts us with questions about what it means to survive but that also brings with it questions about what it means to survive as moral beings.
One reviewer claims that the virtue of Hillcoat's rendition of the story lies in its being more direct than McCararthy's book that, according to the reviewer, employs sparseness only as a literary tool. I do agree with this to some extent (even though I don't agree with the reviewer that McCarthy's errand is to ask the question "are you man enough to take it?").
But what matters is that Hillcoat/McCarthy is not in the business of providing us with yet another "what if...." sort of story (and not another movie that attempts to blow our brains away by means of disturbing material). This is rather a film about love, hope and, fuck you, what it means to be human. The film and novel both grapple with these themes in, what seems to me, an honest and sensitive way. The movie revolves around the duo's struggle with material existence. But the strength of the movie lies in its not separating this from the other themes - hope and love. Materiality never becomes "mere" materiality. The film (as does the novel) confronts us with questions about what it means to survive but that also brings with it questions about what it means to survive as moral beings.
Subscribe to:
Posts (Atom)