Dagens Matti

Måndagens Husis. Matti V. har enligt en notis uttalat sig i ett radioprogram. Han vill inte bli politiskt lik som får lida för alla partiers synder och det som måste räknas som systemfel. Enligt notisen:
"Vanhanen ville inte heller gå in på om en statsminister kan ljuga och sedan sitta kvar.
- Det är en hypotetisk fråga."

Elfriede Jelinek - De utestängda (1980)

Efter att ha läst Thomas Bernhards Utplåningen var det genast dags att ägna sig åt en annan arg österrikare. Elfriede Jelinek. De Utestängda utkom på tyska 1980. Precis som jag väntade mig var det en arg bok. Boken börja med en skildring av ett gäng ungdomar som överfaller en man. Resten av romanen skildrar tiden före överfallet. Rainer och Anna är syskon. Deras far var en SS-man och nu är han en pornografiälskande hustrumisshandlare. Rainer svärmar för den mystiska sportflickan Sophie. Han får hård konkurrens av arbetaren Hans. Boken är skriven på en brutal, upphuggen prosa. Språket rullar fram som en bulldozer. Jelinek fångar slitna uttryck, självblindhet, warpad glättighet och ytliga djupsinnigheter. Jelinek skriver inte tomma provokationer.

"Herr Witkowski har återvänt från kriget enbent men rak i ryggen, i kriget var han mer än i dag, nämligen oskadd, tvåbent och i SS. Med samma eftertryck som då vid yrkesvalet sitter han idag vid sin hobby som inte vet av några inskränkningar: det konstnärliga fotografiet. Hans motståndare från fordom hade dunstat bort genom skorstenarna och krematorierna i Auschwitz och Treblinka eller täckte slavisk jord. De småttiga gränser som i dag har tilldelats Tyskland överskrider Rainers far varje dag på nytt när han fotograferar konstnärligt. Sådana gränser erkänner endast kälkborgaren i sitt privatliv, i fråga om fotografiet utgörs de av kläderna, och Witkowski senior spränger dessa moralens och klädernas trånga skrankor. Modern inser genast varifrån sonen har ärvt sin längtan att bli konstnär: från sin far. Fadern hade sinne för det konstnärliga i sin hobby. Av med kläderna, Margarethe, nu ska vi ta ett par aktfoton."

Den text som Jelinek manglar fram driver med myten om ungdomen som en oskuldsfull och romantisk tid. De ungdomar som skildras har angst så det räcker, men Jelinek driver förstås också med detta - den livströtta, nonchalanta Alienationen. Som vanligt när det gäller Jelinek är beskrivningarna av ungdomarnas neuroser och självupptagenhet samtidigt en diagnos av ett samhällsklimat. Jelinek skriver roligt och skarpsynt om uppfuckade diskurser kring kön, sex och klass. De Utestängda är en desillusionerad bok, men poängen är inte, såvitt jag kan förstå, att "få läsaren att känna sig dålig".

(Jelineks angreppssätt har en del gemensamt med en annan bok som jag har på gång. Ett evighetsprojekt. Det är Robert Musils tegelsten Mannen utan egenskaper. Han är ännu en sur österrikare och också han bokför tomt surrande skitretorik.
Österrike är ett konstigt land. Mycket konstigt.)

The return of Gösta (because you missed him so)

Sun.

Into the wild, man.
Who owns this city? They do.
Musil&Beer, Beer&Musil. A never-ending project.

Gösta & Gösta's cousin built clay figure cities in this puddle. Then we drowned the city. That felt really good.

Gösta walks around in the empty house in which family trinkets are stored. On one shabby table in the attic he finds this. Somebody has brought it there. Jesus&thebaptist/sweetlove/palm trees.

"Klingar icke modersmålet skönast / Binder ej ditt hem med dubbla garn." This little adage on this little hanging provides the Gösta family tree with insight and wisdom.

A friend, maybe two.

Gösta nods in approvement.

Wealth transfer - work.

"Ett hederligt arbete" - från SEB till Lort-Sveriges död

Jag har svårt att komma över det här utspelet av Göran Hägglund. Jag har gått omkring och svurit för mig själv hela dagen.
Som en liten demonstration av en tendens googlar jag "hederligt arbete". Det ger 74 600 träffar. En frejdlig summa. Bland träffarna hittar jag en dokumentär som handlar om jobbare som "bygger Sverige" och ett radioprogram om gamla hantverkaryrken.
Nu vet jag ju inte så mycket vad de handlar om, men: "Hederligt arbete" används ofta för att idealisera det förgångna. Förr jobbade man på riktigt och nu är det bara flummiga it- och marknadsföringsjobb som sysselsätter människor. Här är det inte kapitalismen som anses vara ett problem, utan snarare något annat (ofta oklart vad). Ibland finns det här i vänsterretorik, ibland i högerretorik - idealiseringen är den samma. De politiska knorrarna lite olika.

En annan av googleträffarna har rubriken "Varför gillar inte sossarna hederligt arbete?" Det här är en tendens som finns i Finland också. Högerpartier säger sig företräda arbetarna och vara de nya arbetarpartierna. "Hederligt arbete"-retoriken blomstrar här eftersom det handlar om att prisa sin politiska vilja att skapa Jobb och trixa folk in i arbetslivet. Grundinställning: folk vill inte ha hederligt arbete utan måste tvingas till det. "Regeringen stoppar hederligt arbete och ersätter det med bidrag."
I ännu en googleträff hittar jag prat om hederligt arbete i samband med pensioner. Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, vill reda ut begreppen då det gäller grunderna för att skapa en bra pension. Om jag förstår rätt vill han säga att pensioner mindre har att göra med förlorade fondmiljoner och konjunkturförändringar än det har att göra med arbete. I kommentarerna ironiseras det naturligtvis över att en räknenisse förespråkar hederligt arbete. Hederligt arbete var då? på SEB?
Mitt googlande för mig till mormonerna. Rubrik: arbete. "Familjer som arbetar tillsammans blir mer eniga". Gud visste att arbete är en del av välbefinnande. "Hederligt arbete tillgodoser inte bara våra fysiska behov av mat, kläder, bostad, trygghet och liknande, det kan också fylla våra mindre påtagliga behov av värdighet, självrespekt och meningsfullt tjänande."

Sedan avslutas min googlespaning med en rolig sida. "§2 LORT-SVERIGES DÖD. Två radio-samtal" Rubriken hänvisar till en serie radiosändningar från 1938, i vilka Ludvig "Lubbe" Nordström reste runt i Sverige och dokumenterade den låga levnadsstandarden och det andliga förfallet på den svenska landsbygden. Här skulle det städas upp bland folk och fä! Utdrag transkriberades sedan till en bok. På projekt Runebergs hemsida finns hela boken (naziklassiker?).

"Jag säger icke, att det innebär lösningen av landsbygdens problem och vägen ur Lort-Sveriges snusk och elände, men måhända ger det första samtalet en aning om den personliga uppgörelse, som alla svenskar så småningom torde komma att ställas inför, och det andra en aning om den nyorganisation av Sveriges jordbruk, som till sist torde bli enda vägen till ett nytt sakernas tillstånd."

Sedan följer en utläggning av Carl Larsson i By (!) om ungdomen som flyr landsbygden. Vad göra? Carl Larsson i By vet råd, låt mig citera en längre passage:

"- Nå, men vad anser du närmast, att man skulle kunna tänka sig för botemedel emot den här modedriften in till städerna?

- Man skulle först stärka självkänslan hos bönderna och jordbrukarna som yrkesutövare. Dom skulle stå på sin kant och känna sig mer som karlar, än dom gör, och inte anlita statens hjälp i onödan. Och så kunde man höja även ungdomens känsla för det fäderneärvda yrket.

- Tycker du, att till exempel J. U. F. har gjort gott?

- Dom har gjort mycket gott, dom har gett känslan, att det är ett hederligt arbete och ett möjligt arbete att vara jordbrukare. Det inser ungdomen nu.

- Då skulle detta inte minst betyda, att vad man måste lägga an på är att få fram en ny ansvarskänsla.

- Ja, naturligtvis, men den är avtrubbad hos nästan alla samhällsklasser numera.

- Du menar, därför att nu ska alla hjälpas?

- Javisst.

- Det är epidemiskt, och det har jag sett precis i hela Sverige, från sydligaste Skåne ända upp i Lappmarken.

- Ja, jag tror det är likadant överallt.

- Men då kommer vi in på en brännande fråga, och det är, om denna understödsanda till stor del skapats av det nuvarande demokratiska samhällsskicket så att säga.

- Ja, inte tror jag det, utan den är skapad av den marxistiska andan, den allmänna organisationen, staten ska göra allt, och individen ska bara hjälpas.

- Nå, det har i alla händelser blivit ett väldigt plåstrande på det sättet med folkmaterialet, och vad ska det leda till?

- Ja, naturligtvis, man plåstrar ju med avkomman för att hålla så många som möjligt vid liv, och det är inte alltid prima liv, och genom att en massa »sociala» tanter och sådana där har kommit med, så sysslar man mera med de svaga och livsodugliga, än med de kraftiga. Men just därigenom höjs skatterna.

- Det stämmer precis, och det har varit en genomgående synpunkt hos alla de läkare, jag har träffat i hela Sverige, att om den andan ska fortsätta, så är det en mycket, mycket stor risk för, att det ska få till följd en stark degeneration i landet, ett dåligt folkmaterial.

- Det får vi naturligtvis. De svaga får fortplanta sig."

Läs vidare om agronom Otting i Stora Tuna (som har åsikter t.o.m. om den kvinnliga lusten till förströelse) ... Eller gå till kapitlet "Lodare och löss", § 5, helvetet - Skara tydligen - där Nordström med kompanjon cruisar omkring. De samspråkar med en läkare som förordar internering för alla de där arbetslösa strykarna och lodarna...

Kvasifascism och hederligt arbetande människor.

"Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet. Det handlar inte bara om mediala Reclaim the street–upplopp och ”konstnärer” som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet. Det handlar också om en allmän politisk trend."

Så skriver de svenska Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i ett debattinlägg i DN för ett tag sedan. Hägglund ondgör sig över den "radikala eliten" och deras akademiskt tillskruvade konstruktivismidéer. Hägglund talar för Svensson. Hägglund talar om den vanliga Svennson. Kulturvänstern får som vanligt representeras av Feministerna.

Intressant nog är det "vanligheten" som Göran Hägglund återkommer till. Det vanliga är det som "diskuteras vid köksborden" (där ute i stugorna). Så här tror Göran Hägglund att stugpratet låter:

Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.

Vilket sammanträffande - det här låter ju som ett valmanifeste av KD!

Den här vanlighetsretoriken tar sig förstås en mängd former. Det är bara att välja och vraka i Hägglunds text. "Att leva som folk gör mest", "folket mot etablissemanget", "folket mot eliten", "allmänheten", "verklighetens folk", "vanliga svenskar". Och så kommer det som jag antog att måste komma:

"ALLDELES VANLIGT, HEDERLIGT ARBETANDE LIV."

Vanligt hederligt arbetande människor är inte så intresserade av politik, skriver Hägglund. Vanligt hederligt arbetande människor går till stranden och plockar fästingar och snickrar. Comprende: vanligt hederligt arbetande människor demonstrerar inte, strejkar inte, fuckar inte upp, revolterar inte, härjar inte, ifrågasätter inte och använder inte fina ord som patriarkal eller inskränkt. Dom är nöjda med sin bekväma tillvaro - för dom har ju jobb och sånt (för det har KD:s politik sett till) och dom kan åka ut till stugan och plocka fästingar.

Jag tror det kunde finnas väldigt många saker att gräva upp i retoriken kring den hederligt arbetande människan. En hel arkeologi av idéer kring det folkligt icke-politiska flimrar förbi. I den okomplicerade arbete-barn-stuga-retoriken finns det inte rum för vardagens förljugenhet. Bara eliten kan vara förljugen. Folket är enkelt och har enkla behov (behov som KD tar upp i sina valkampanjer). Eliten är dekadent och artificiell. Låter det här .... bekant?

Lockelsen i allt det här - det kanske i och för sig är en smula bisarrt att ens tala om lockelse här, kanske lockbete är bättre - är det sätt som Hägglund appellerar till det enkla och invanda och "den vanliga lyhördheten". För vissa är "anständighet" ett begrepp med positiv klang. Ett begrepp som betygar redbar vänlighet och respekt. Men börjar man rota i användingen av de här begreppen blir det ganska snabbt otäckt. Att utmåla något som "hederligt" får mig att ana ugglor i mossen (typ som när en hundägare säger om en arg hund "det är en snäll hund!").

Det som gör att jag ens orkar skriva om de här tramsharangerna är att de är så satans - nu kommer det - vanliga. Det här sättet att tänka visar sig i en mängd olika sammanhang på lite olika sätt. Några exempel från min egen vardag:

När jag åker hem till mina föräldrar möts jag av en mur av "nu är det snart dags att skaffa ett riktigt jobb, eller hur? man kan ju inte studera för evigt." och "vi är ju enkla människor och det här filosofiska förstår vi inte ett jota av men visst är det fint om du får en titel". Och "Men MÅSTE man problematisera allt? kan man inte leva vanligt?" Ibland handlar det om tystnader. I de här sammanhangen blir det helt absurt att försöka beskriva vad en vardag som filosofiforskare handlar om. För det är ju inte så som vardagen ser ut. Med vissa vänner kan jag knappt tala om mitt jobb utan att de börjar sucka och tycka att det blir långrandigt och abstrakt. (De här situationerna handlar om många olika saker men jag tycker att det är väldigt svårt att handskas med dem på ett vettigt sätt - ett sätt som skulle röja undan de här specifika bilderna av Akademikern vs. Icke-Akademikern.)

Ibland kan jag bland mina akademikerkollegor höra saker som: "Oj, om man ändå kunde lägga de här abstraktionerna åt sidan en stund....Det är så jobbigt att analysera allting sönder och samman." Den reaktion jag får då är inte att personen ifråga borde ta lite semester och fara ut till stugan och plocka fästingar. Utan: va fan håller du på med på jobbet egentligen om du själv börjar se det du gör som abstraktioner?

Jag har ibland hetlevrade diskussioner med vänner där vi strider om kultur. Ofta slutar de här diskussionerna med att det visar sig vara knasigt oklart vad vi strider om. Jaha, du tycker att det är snobbigt att läsa Proust, och så försöker jag säga något om varför det inte är det och du säger något till och jag säger något till och så fortsätter det tills apokalypsens ryttare står vid dörren.

Visst är elitism en dålig sak. Men det intryck jag får av Hägglunds inlägg är att han inte har en aning om varför det är en dålig sak och på vilka sätt det visar sig. Elitism handlar inte om att något är svårt eller akademiskt eller intellektuellt (även om de här sakerna kan bli negativa). Elitismen är självgod. Elitism handlar om makt. Elitism handlar om poserande. Elitism är ett förhållningssätt och inte ett specifikt innehåll. Det handlar inte ett jävla dyft om den enkla vardagen versus den abstrakta akademiskheten eller den radikala politiken.

Downwards.

It's Sunday. Everything is boring. I should work. I should do one thing. Computer does not want to. Bill Gates does not want to. Fuck you, asshole. I start doing another thing. I find strength in a cup of coffee before I slope down in a chair to resume the reading of a hideous book called Needs. Reading the book is like eating stones. Now, Mr. Author delivers the following, unremarkable quote: "Desire may be capricious; need always claims to be taken seriously." Quote by one K. Minogue. And, honestly, the first thought that races through my mind is: "I didn't realize Kylie Minogue's lyrics are this.....analytic." The 80's, right?
And this is yet another indication of why philosophy is the wrong path for me.

The Threshold HouseBoys Choir

my friend P showed me this video. Stunning.

Patrik Torsson - Kolväteserenader (2004)

Skivetiketten Häpna har en del fint på sitt samvete. Nu lyssnar jag på Patrik Torssons skiva Kolväteserenader från 2004. Det är en arbetsjournal om havet. Få skivor är arbetsjournaler. Flera borde vara det.
Jag brukar tycka om skivor om havet. En hel del sånt har förekommit på den här bloggen.

Torssons musik är elektroniskt popknaster. En (ibland förvrängd) röst läser upp små rapporter om jobbet till sjöss. Det brusar, svajar, surrar och frasar. Men det är nog pop också - melodier & sånt, alltså. Jag tänker som hastigast på Johan Jönssons dunderklump som jag fortfarande är på hälft med (varför? ingen aning.) som avhandlar arbetets tristess. Kanske rör sig Torsson i angränsande trakter som Appelqvist. Andra kollegorna på nämnda Häpna, t.ex. fina Tape, är förstås en annan given parallell. Egentligen finns det en hel del musiker som låter så här, men ändå är det ett distinkt sound. Lätt, svävande, vilket förstås ger en intressant kontrast till den verklighet som texterna skildrar, hamnar och tankers.
Inledningsvis hade jag lite svårt med den göteborgsklingande rösten som berättar och berättar. Sedan försvinner det här problemet. Det är en fin skiva. Det är en märkligt ljus skiva, trots de lågmält melankoliska talade partierna om jyllandskusten och arbetsrutiner. "I dagsljus ser man alldeles för mycket". Så är det ju. Betraktelser om väder. Vänta er alltså inget mörkerdrönande, nej. Ljudbilden som Torsson jobbar med är liksom varmt glimrande, tydlig på samma gång som det är en massa saker på gång hela tiden. Mitt största klagomål gäller titeln på skivan. Inte alls bra. Serenader. Usch.

Nu blir jag förstås gruvligt nyfiken på en annan skiva av Torsson, där han (efter vad jag läst) läser snuttar ur sjöfarstverkets "Svensk kusthandbok 3". Det låter som en ganska så fin idé. Eller, ska vi säga, det låter som en helt briljant idé. Jag hastar till den digitala skivboden. Det börjar med "Klinemåla" och jag är redan såld på det här konceptet. Kanske gör Torsson med en så tråkig sak som en kusthandbok om gästhamnar vad Ida Börjel gör med konsumentlagstiftningen i en poesisamling som utkom för ett tag sen (rekommenderas). Musiken har mycket gemensamt med Kolväteserenader. Det är heimlaga och fint labilt. Blippandet, surret, de små ljuden, den förvrängda rösten. Kanske är det mera beats här, kanske är det mera omedelbara melodier här, mindre intrasslade i ljud än på den andra skivan (det är varken bra eller dåligt, bara annorlunda). Det stör inte. Sammanfattningsvis: med en titel som Valdemarsvik kan det inte bli fel. Mera "se sjökort" i popmusiken, tycker jag.

en trevlig upptäckt.

ps. läs en fin essä om olika föreställningar om "snyggt ljud" som använder Torsson som exempel.

eulogy for patrick swayze

Justified beliefs are worth having because justified beliefs are probably true./ Every morning, my boss used to talk about Patrick Swayze/ It is possible that we have evolved in such a way that when prompted with certain sensory input we immediately and unreflectively reach conclusions about external objects./ Black dog & that surfer movie from the early nineties/ with Keanu Reeves /I never watched any of them / We may live in a world in which beliefs about the external world produced in this way are usually true (or would usually be true if enough of them were generated). / My boss was sectretly in love with Patrick Swayze./ And he professed his love at the coffee table from 8.45 to noon / if he didn't talk about the french foreign legion/ gently tapping his feet / or the middle ages /he talked about that car chase scene /and how Swayze's movies are "special" /special special special /Patrick swayze is dead /and my boss is dead / stickan, jag har läst om det där / stickan, jag har hört om det där / stickan, jag har läst om det där / stickan, jag har hört om det där / most beliefs are probably true. /join the 7699 legionaries / and non-commissioned officers hailing from 136 different countries / including France / build yourself an exceptional future in which honor and fidelity are fundamental values.

Picture of the day

Hello, my name is Angela Merkel. I am a state capitalist. How are you today? I am fine, thank you. Have you heard about our latest deal? No? I am very pleased.

Lasse Marhaug - The Shape of Rock to Come (2004)

I hope it is Lasse Marhaug, rather than The Kooks or some other boring Brittish indie band, who has delineated the shape of rock to come. The record starts with a few rhytmic pulsating sounds. You don't know what you are in for. The rest is a wall of wailing noise along with some (not many) more rhytmic sections. Strangely addictive, however - perhaps even seductive, this album is, a surge of sounds get a hold on me. I get used to the harsh intensity of the music; the sounds grow into the walls of the room. Through what first appears to be a monotonous mountain of sound, details are gradually discernible. What is interesting about The shape of rock to come is that I can't make up my mind as to what kind of atmosphere it builds up, even though it would be, on a shallow level, tempting to say that it is "menacing" or "aggressive". I've noticed that I hear different moods every time I listen to it. It's music that calls one back to imagination, which is a good thing. Somebody may say that noise music has nothing to do with moods but I'm not sure what that would mean.
Today, I fell asleep into track 4 and woke up during track 5. I felt weird. (The 'singing' towards the end is an amazing way to fuse what sounds like guitar distortion that has been going on for a few minutes with something unexpected, the record ends with a shock.)
(thanks H for lending me the album in the first place.)
While I'm at it, I switch to Ornette Coleman's The shape of jazz to come. It is good, but totally different, of course.

Philosophy and arrogance

At yesterday's seminar, an important question came up. The person who wrote the paper wondered whether the reader of his paper would consider it to be arrogant. One of my colleagues replied something to the effect of "but philosophical points are not supposed to be nice. Philosophy has nothing to do with being nice. The question of arrogance in philosophy is completely irrelevant. You just have to say what you have to say." Another person replied to this: "But points are not arrogant. PEOPLE are." This is a very important insight. And I think it has to do with this: if we think that philosophy is all about delivering points, then the question of arrogance will, for sure, be completely irrelevant. Point made, point taken, what counts is lucidity/clarity/soundness/whatever. But if we say that it is important that philosophical conversations take place among real people, then the question of arrogance will become very important, and not just from the perspective of acting "nice", "decent" etc. And the examination - self-examination - of whether what I have just said was arrogant will not hang on appearances. Rather: was I self-important? Did I listen at all? What did my words express?

Arrogance will be an issue in much the same way as, for example, sentimentality. Gaita says, I think, that sentimentality in some cases is not only a cause of why something is wrong - that is, sentimentality is not something that can be separated from "the message". If I blame somebody of being sentimental about something, it is sometimes the case that what I am criticizing is not only a "psychological thing", but I am criticizing the approach taken, and that cannot be separated from what he says. The same thing is true about arrogance. If the problem with what you say is that it is arrogant the point might not be that what you say is in principle OK but you just have some sort of attitude problem.

That philosophy is a "ruthless business", truth takes you wherever truth happens to go, you just have to stick to it, is ridiculous. If that is what philosophy is -
then I'll rather do something else.

A few days ago, I discussed gender, uncertainty and neutrality with two friends. At some point, the discussion broke down. Not because we did not have anything to say, and not because we were, on a technical level, disagreeing. The break-down was, rather, due to a failure in the discussion itself. Was it a psychological failure? Yes. Was it a philosophical failure? Yes, that, too. And here is where I think some would protest - some think philosophy is about either agreeing or disagreeing with your points, on making yourself clear and your interlocuters will say: "yes, that's the way it is". What made the break-down a philosophical break-down, and not merely a psychological one, was, I would say, that we were no longer thinking together. It was no longer meaningful to talk. What I am concerned about here (and in the discussion then) is why it is important for us to talk about things. It is sometimes said that the only condition of doing philosophy is "intellectual honesty". I'm trying to say that this is a very limited picture. The kind of break-down our discussion underwent was not primarily about that at all. (I know the way I express myself might not be that clear.) The deal is: it is tempting to think that our personal presence (I don't know quite what to call it) in a philosophical conversation is not only a potential threat to what is essential - that we are sometimes misled and deceived by our personal blindness. That we are personally present in a discussion is important in other ways. Maybe: what it is to have something to say. What it is to say something in one's own voice.

The break-down is not a break-down that could have been prevented by our "re-gaining Reason", soundly returning to the path of truth-hunting. The break-down was not about that at all, but about something else. The urge to talk to each other is not always "passing on my philosophical insight"; the philosophical urgency of conversation might rather be the urgency of talking to each other in ways that can not be reduced to "making oneself clear" or "getting the message across".

For some reason, most of those who talk about "what philosophy is" mostly talk about what is written in books. Arguments. Methods. Or: "taking something seriously". Some of these texts are quite all right. Some are harmless. But what is quite striking is that few philosophers bother to discuss the real, messy philosophical conversation (and of course what will be a "philosophical discussion" is a completely open question that has more to do with the spirit in which it is engaged, rather than content). That is true also for those philosophers who say that philosophy is "work on oneself". A lot can be said about Raimond Gaita. But one of the many things that makes him an original thinker is that he does not shy away from this aspect of philosophy. (But I'm not sure that his constant mention of Socrates really helps.)

I am not too convinced that the wittgensteinian's favorite phrase "philosophy as work on ourselves" captures this dimension (but of course it's not a matter of catch-phrases either). It's of course quite all right to say that philosophy has a therapeutic role. It makes us attend to our temptations, blind spots, hang-ups. But this picture might gain power in the wrong way, it might start leading its own life (as W himself might put it).

Maybe I should say: philosophical investigations have many characters and we will attend to these when some specific issue is at stake. In that sense, it is wrong to say anything general about what philosophers "do", what philosophy "is" and what philosophical thinking is aimed at. It depends. Sometimes philosophical conversation is untying knots and sometimes it is gruesome excorcism of bad spirits and sometimes it is just getting a new perspective on something. I have been talking about arrogance now, as that has been an issue for me. What it is to say something in philosophy is a problem that is not a purely "philosophical" issue at all, but rather, it has to with why we want to say things at all. I can only speak for myself, but this is an aspect that I find really hard, because it is so easy to loose sight of it. To, as one may say, drone on endlessly, only in a philosophical fashion. For this reason, I easily despair over writing philosophy. For whom am I writing? Why am I writing?

NO!

"A robust account of the virtues, such as the one offered by Aristotle,requires clearly identifiable goods connected with the norms and practicesof human beings who identify themselves as members of communities that areculturally and historically situated. [....] Instead of taking as starting points theprinciples of an abstract, universal reason and the freedom of theindividual, virtue ethics thrives on and is nourished by tradition. [.....]In the past three decades we have seen a revival of virtue ethics and theidea of the common good in largely academic philosophical discussions.Perhaps the time has come to extend the debate, pioneered among others bythe late Robert Solomon, to the theory and practice of business ethics today. [...] What is the common good of a business? How does it relate to the common goodof society? [...] Do the virtues provide a basis for alternative paradigms of corporatesuccess, or alternative measures of social capital? "

No.
NO.
No, no, no.
Just say NO.

chungking express (1994)

WATCH THIS MOVIE! Chungking Express is one of Wong Kar Wai's best films. Wong Kar Wai always manages to match content and form. Here, he does it really, really forcefully. Colors, settings, music, visual style - all employed very nicely. Particularly with the later films, I have experienced Wong Kar Wai's films as being too lyrical. Chungking Express is, in all it's frailty, a slightly goofy and quirky movie.
It really hits a chord with me.

District 9

Aliens arive in Johannesburg! District 9 (2009) was not bad. Not bad at all. Right from the start, the viewer is introduced to grimy, bleak pictures of a Johannesburg from hell. The raw feel of the pictures contributes greatly to the freshness of the film. Being a big-distribution movie, it feels different. To some extent it was political satire ("we don't want them here" /media/racism/commercialism & medicial experiments / "terrorists"/commercially hired units to perform "the dirty work"). That part was present without becoming overly didactic. District 9 was also surprisingly good entertainment - a good-humoured action/sci-fi movie well aware of all those cheesy moments in B-movies. Somehow, it uses many clichés for its own purposes, the result being at times effective images. With explosions and stuff. Plus some deleuzian images of body transformation, plugging in and plugging out. Things that usually make me squirm (fucked up gender ideas, glossy images, famous actors who act as themselves in every movie) was blissfully absent here. And I was surprised to see how sensitive the depiction of "the aliens" (derisively called prawns) turned out to be; as one reviewer pointed out, there was little antropomorphism but for all that the director managed to change the viewer's perception in quite subtle ways, not overly sentimental (or sentimental in a funny way). Interesting & intelligent entertainment.

meanwhile, the prime minister is sitting on his ass...

jag har en fråga. den har ställts förr (i sverige - var annars). varför ser politiker på bild ut som idioter? de som fotograferar politiker lyckas på något sätt alltid fånga en troskyldig, dumt häpen, tom, beräknande, stupid, självgod, aningslös eller uppblåst blick eller min. se på de här gentlemännen. speciellt den till vänster. är den här bilden komisk eller är den komisk? (kanske tänker jag ändå mest på Matti. alltid tänka på Matti.) men, nåja. det talade budskapet är inte heller så sofistikerat i artikeln om statsministerns date med den andra statsministern. det enda Matti har att komma med är "några detaljer kan jag inte avslöja." (om diskussion om den mycket märkliga arctic sea-historien.) det är i sammanhanget en smula lustigt att hbl:s rubriksättare lovar oss Avslöjanden: "Putin redogjorde för Arctic sea-affären", medan mellanrubriken är betydligt mera modest: "Inget nytt om gasröret".
som alltid när det rör sig om Matti V får vi lite humor också:

"En stor skara europeiska ledare samlades i Gdansk på tisdagen för att hedra att det gått 70 år sedan andra världskriget bröt ut. Krigets första skott sköts på Westerplatte i Gdansk den 1 september 1939 när Tyskland angrep Polen. Enligt Vanhanen var alla tal vid minnesceremonin konstruktiva och väl lämpade för tillställningen."

Väl talat, Matti, bjuder alltid något tänkvärt och modigt!

(mitt inlägg en respons på detta. del x av 1000000000000000000000 av artiklar som faktiskt har innehåll noll. "politiker har träffat annan politiker. vad de pratade om? det är tyvärr hemligt." STOP THE PRESS!!!! och nu har jag inte sagt ett ord om en annan av veckans topp-news: "Kungen fick Tammerfors spejares scouthalsduk" Tänk det, tänk det!)