Patrik Torsson - Kolväteserenader (2004)

Skivetiketten Häpna har en del fint på sitt samvete. Nu lyssnar jag på Patrik Torssons skiva Kolväteserenader från 2004. Det är en arbetsjournal om havet. Få skivor är arbetsjournaler. Flera borde vara det.
Jag brukar tycka om skivor om havet. En hel del sånt har förekommit på den här bloggen.

Torssons musik är elektroniskt popknaster. En (ibland förvrängd) röst läser upp små rapporter om jobbet till sjöss. Det brusar, svajar, surrar och frasar. Men det är nog pop också - melodier & sånt, alltså. Jag tänker som hastigast på Johan Jönssons dunderklump som jag fortfarande är på hälft med (varför? ingen aning.) som avhandlar arbetets tristess. Kanske rör sig Torsson i angränsande trakter som Appelqvist. Andra kollegorna på nämnda Häpna, t.ex. fina Tape, är förstås en annan given parallell. Egentligen finns det en hel del musiker som låter så här, men ändå är det ett distinkt sound. Lätt, svävande, vilket förstås ger en intressant kontrast till den verklighet som texterna skildrar, hamnar och tankers.
Inledningsvis hade jag lite svårt med den göteborgsklingande rösten som berättar och berättar. Sedan försvinner det här problemet. Det är en fin skiva. Det är en märkligt ljus skiva, trots de lågmält melankoliska talade partierna om jyllandskusten och arbetsrutiner. "I dagsljus ser man alldeles för mycket". Så är det ju. Betraktelser om väder. Vänta er alltså inget mörkerdrönande, nej. Ljudbilden som Torsson jobbar med är liksom varmt glimrande, tydlig på samma gång som det är en massa saker på gång hela tiden. Mitt största klagomål gäller titeln på skivan. Inte alls bra. Serenader. Usch.

Nu blir jag förstås gruvligt nyfiken på en annan skiva av Torsson, där han (efter vad jag läst) läser snuttar ur sjöfarstverkets "Svensk kusthandbok 3". Det låter som en ganska så fin idé. Eller, ska vi säga, det låter som en helt briljant idé. Jag hastar till den digitala skivboden. Det börjar med "Klinemåla" och jag är redan såld på det här konceptet. Kanske gör Torsson med en så tråkig sak som en kusthandbok om gästhamnar vad Ida Börjel gör med konsumentlagstiftningen i en poesisamling som utkom för ett tag sen (rekommenderas). Musiken har mycket gemensamt med Kolväteserenader. Det är heimlaga och fint labilt. Blippandet, surret, de små ljuden, den förvrängda rösten. Kanske är det mera beats här, kanske är det mera omedelbara melodier här, mindre intrasslade i ljud än på den andra skivan (det är varken bra eller dåligt, bara annorlunda). Det stör inte. Sammanfattningsvis: med en titel som Valdemarsvik kan det inte bli fel. Mera "se sjökort" i popmusiken, tycker jag.

en trevlig upptäckt.

ps. läs en fin essä om olika föreställningar om "snyggt ljud" som använder Torsson som exempel.