Kvasifascism och hederligt arbetande människor.

"Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet. Det handlar inte bara om mediala Reclaim the street–upplopp och ”konstnärer” som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet. Det handlar också om en allmän politisk trend."

Så skriver de svenska Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i ett debattinlägg i DN för ett tag sedan. Hägglund ondgör sig över den "radikala eliten" och deras akademiskt tillskruvade konstruktivismidéer. Hägglund talar för Svensson. Hägglund talar om den vanliga Svennson. Kulturvänstern får som vanligt representeras av Feministerna.

Intressant nog är det "vanligheten" som Göran Hägglund återkommer till. Det vanliga är det som "diskuteras vid köksborden" (där ute i stugorna). Så här tror Göran Hägglund att stugpratet låter:

Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.

Vilket sammanträffande - det här låter ju som ett valmanifeste av KD!

Den här vanlighetsretoriken tar sig förstås en mängd former. Det är bara att välja och vraka i Hägglunds text. "Att leva som folk gör mest", "folket mot etablissemanget", "folket mot eliten", "allmänheten", "verklighetens folk", "vanliga svenskar". Och så kommer det som jag antog att måste komma:

"ALLDELES VANLIGT, HEDERLIGT ARBETANDE LIV."

Vanligt hederligt arbetande människor är inte så intresserade av politik, skriver Hägglund. Vanligt hederligt arbetande människor går till stranden och plockar fästingar och snickrar. Comprende: vanligt hederligt arbetande människor demonstrerar inte, strejkar inte, fuckar inte upp, revolterar inte, härjar inte, ifrågasätter inte och använder inte fina ord som patriarkal eller inskränkt. Dom är nöjda med sin bekväma tillvaro - för dom har ju jobb och sånt (för det har KD:s politik sett till) och dom kan åka ut till stugan och plocka fästingar.

Jag tror det kunde finnas väldigt många saker att gräva upp i retoriken kring den hederligt arbetande människan. En hel arkeologi av idéer kring det folkligt icke-politiska flimrar förbi. I den okomplicerade arbete-barn-stuga-retoriken finns det inte rum för vardagens förljugenhet. Bara eliten kan vara förljugen. Folket är enkelt och har enkla behov (behov som KD tar upp i sina valkampanjer). Eliten är dekadent och artificiell. Låter det här .... bekant?

Lockelsen i allt det här - det kanske i och för sig är en smula bisarrt att ens tala om lockelse här, kanske lockbete är bättre - är det sätt som Hägglund appellerar till det enkla och invanda och "den vanliga lyhördheten". För vissa är "anständighet" ett begrepp med positiv klang. Ett begrepp som betygar redbar vänlighet och respekt. Men börjar man rota i användingen av de här begreppen blir det ganska snabbt otäckt. Att utmåla något som "hederligt" får mig att ana ugglor i mossen (typ som när en hundägare säger om en arg hund "det är en snäll hund!").

Det som gör att jag ens orkar skriva om de här tramsharangerna är att de är så satans - nu kommer det - vanliga. Det här sättet att tänka visar sig i en mängd olika sammanhang på lite olika sätt. Några exempel från min egen vardag:

När jag åker hem till mina föräldrar möts jag av en mur av "nu är det snart dags att skaffa ett riktigt jobb, eller hur? man kan ju inte studera för evigt." och "vi är ju enkla människor och det här filosofiska förstår vi inte ett jota av men visst är det fint om du får en titel". Och "Men MÅSTE man problematisera allt? kan man inte leva vanligt?" Ibland handlar det om tystnader. I de här sammanhangen blir det helt absurt att försöka beskriva vad en vardag som filosofiforskare handlar om. För det är ju inte så som vardagen ser ut. Med vissa vänner kan jag knappt tala om mitt jobb utan att de börjar sucka och tycka att det blir långrandigt och abstrakt. (De här situationerna handlar om många olika saker men jag tycker att det är väldigt svårt att handskas med dem på ett vettigt sätt - ett sätt som skulle röja undan de här specifika bilderna av Akademikern vs. Icke-Akademikern.)

Ibland kan jag bland mina akademikerkollegor höra saker som: "Oj, om man ändå kunde lägga de här abstraktionerna åt sidan en stund....Det är så jobbigt att analysera allting sönder och samman." Den reaktion jag får då är inte att personen ifråga borde ta lite semester och fara ut till stugan och plocka fästingar. Utan: va fan håller du på med på jobbet egentligen om du själv börjar se det du gör som abstraktioner?

Jag har ibland hetlevrade diskussioner med vänner där vi strider om kultur. Ofta slutar de här diskussionerna med att det visar sig vara knasigt oklart vad vi strider om. Jaha, du tycker att det är snobbigt att läsa Proust, och så försöker jag säga något om varför det inte är det och du säger något till och jag säger något till och så fortsätter det tills apokalypsens ryttare står vid dörren.

Visst är elitism en dålig sak. Men det intryck jag får av Hägglunds inlägg är att han inte har en aning om varför det är en dålig sak och på vilka sätt det visar sig. Elitism handlar inte om att något är svårt eller akademiskt eller intellektuellt (även om de här sakerna kan bli negativa). Elitismen är självgod. Elitism handlar om makt. Elitism handlar om poserande. Elitism är ett förhållningssätt och inte ett specifikt innehåll. Det handlar inte ett jävla dyft om den enkla vardagen versus den abstrakta akademiskheten eller den radikala politiken.