Elfriede Jelinek - De utestängda (1980)

Efter att ha läst Thomas Bernhards Utplåningen var det genast dags att ägna sig åt en annan arg österrikare. Elfriede Jelinek. De Utestängda utkom på tyska 1980. Precis som jag väntade mig var det en arg bok. Boken börja med en skildring av ett gäng ungdomar som överfaller en man. Resten av romanen skildrar tiden före överfallet. Rainer och Anna är syskon. Deras far var en SS-man och nu är han en pornografiälskande hustrumisshandlare. Rainer svärmar för den mystiska sportflickan Sophie. Han får hård konkurrens av arbetaren Hans. Boken är skriven på en brutal, upphuggen prosa. Språket rullar fram som en bulldozer. Jelinek fångar slitna uttryck, självblindhet, warpad glättighet och ytliga djupsinnigheter. Jelinek skriver inte tomma provokationer.

"Herr Witkowski har återvänt från kriget enbent men rak i ryggen, i kriget var han mer än i dag, nämligen oskadd, tvåbent och i SS. Med samma eftertryck som då vid yrkesvalet sitter han idag vid sin hobby som inte vet av några inskränkningar: det konstnärliga fotografiet. Hans motståndare från fordom hade dunstat bort genom skorstenarna och krematorierna i Auschwitz och Treblinka eller täckte slavisk jord. De småttiga gränser som i dag har tilldelats Tyskland överskrider Rainers far varje dag på nytt när han fotograferar konstnärligt. Sådana gränser erkänner endast kälkborgaren i sitt privatliv, i fråga om fotografiet utgörs de av kläderna, och Witkowski senior spränger dessa moralens och klädernas trånga skrankor. Modern inser genast varifrån sonen har ärvt sin längtan att bli konstnär: från sin far. Fadern hade sinne för det konstnärliga i sin hobby. Av med kläderna, Margarethe, nu ska vi ta ett par aktfoton."

Den text som Jelinek manglar fram driver med myten om ungdomen som en oskuldsfull och romantisk tid. De ungdomar som skildras har angst så det räcker, men Jelinek driver förstås också med detta - den livströtta, nonchalanta Alienationen. Som vanligt när det gäller Jelinek är beskrivningarna av ungdomarnas neuroser och självupptagenhet samtidigt en diagnos av ett samhällsklimat. Jelinek skriver roligt och skarpsynt om uppfuckade diskurser kring kön, sex och klass. De Utestängda är en desillusionerad bok, men poängen är inte, såvitt jag kan förstå, att "få läsaren att känna sig dålig".

(Jelineks angreppssätt har en del gemensamt med en annan bok som jag har på gång. Ett evighetsprojekt. Det är Robert Musils tegelsten Mannen utan egenskaper. Han är ännu en sur österrikare och också han bokför tomt surrande skitretorik.
Österrike är ett konstigt land. Mycket konstigt.)