ett annat new york

Igår var jag knappt i ett skick att ta mig till busstationen ens. Idag sitter jag med kemikaliebortdomnade fingrar på ett kafé och dricker blaskigt kaffe. Eländig skvalmusik, ungar som jobbar där skriker till varandra över rummet. Jag är så trött att jag inte fattar var jag är. Sov som en gris på flyget och fördjupar mig i Goncourtbrödernas reflektioner kring syfilis däremellan. Pratar med en norsk telekommunikationmanager som säger att det är viktigt med förtroende i affärsrelationer. Jag vet inte riktigt hur jag ska vända på orden. Avfyrar en smygfis som konklusion. Det är underligt att slungas ut i en jättelik sal tillsammans med hundratals andra som ska få sina identiteter och ärenden noggrant kontrollerade. En bastant dam tar mig under armen och släpar mig helt vänligt till rätt butka. En seminarist i prästkrage ställer sig bakom mig. När jag ska klämma med fingrarna på en maskin märker jag att händerna darrar utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad det är som gör mig nervös. Men det här stora, ljusa rummet med ljud avdomnade av täckmatta gör mig skitskraj. Tänker på mina släktingar som tog ångaren till Ellis island där man fortfarande kan hitta deras namn i någon databas.

Jag har hunnit få hundra dollar uppätna av en elak maskin; hunnit lyssna på finska gubbar och tanter som dyker upp i alla hörn; kollat på tjocka, trötta hundar som rastar sina pustande ägare; beundrat det italienska gubbdagiset på Rob's pizza; lyssnat på folks prat - folk pratar som på teve!; ett par utsocknesamerikaner berättar för en new yorkbo att de nog vill se Times Square i alla fall, och att det är så jobbigt att promenera; nyhetsrubrik: "I deserved to get shot"; hittar på ett magiskt sätt fram till min destination; det luktar annorlunda här; det första jag överhuvudtaget stöter på när jag förflyttar mig ovan jord är min fars kusins varmt beskrivna museum där man enligt hans utsaga kunde titta på intressanta djur, där var det alltså, Alfs ställe, det första jag överhuvudtaget ser i den här stan; en kvinnlig polis snackar myndigt i walkie-talkie; det är dag och natt, jag går en tur kring kvarteret innan jag går hem för att klappa vägglössen.

"Work hard!!!!"

I'm reading an article in which the journalist has talked to Sarah Palin-fans about in what way they see an Obama administration in the White House as a disaster for the US. Most of the answers are about the prospect of not being able to "work hard" in Obama's socialist empire. "I'm worried that we will become a socialist country in which people who want to work hard and be innovative will be punished....", "I work hard for my my money. Nobody has the right to take them away from me." "America is a good country because you can reach your goals. If you work hard you have the possibility to be successful." "We want to work hard and be successful."

"Hard work" is seemingly linked with prosperity and success in these statements, but "hard work" seems to be about something else as well. It is almost as if people think that some new tax requirements will take away what is most important in people: the drive to create a successful life. But there is something I don't quite understand here. If you want to work hard, why do you see economic incentives as central to that? On the one hand, there is this "work morale" spirit, on the other, the idea about "economic incentives" presupposes that we would do nothing if we are not payed an insanely large amount of money for it (or at least have the prospect of earning an insane amount of money). If my paycheck barely covers my daily costs, then I might consider changing job. But in these quotes, "working hard" and "being successful" have nothing to do with anything concrete, it seems to me. It's "principles". "You shouldn't be punished for working hard!" - But it is only from a completely fetishized perspective on money that taxes which make possible health care for more people etc., etc. will appear to be "a punishment".

I want to ask the irreverent question: Why do you want to work so hard?