Politik som släcker ner framtiden

Såg ett välgjort teveprogram som gått mig helt förbi och som tangerar saker jag grubblat över. Dokument inifrån gjorde för en tid sedan ett lysande och analytiskt reportage, "Politiker utan mål", om svenska politikers sätt att tala om - eller inte tala om - framtiden. När jag såg programmet var igenkänningsfaktorn här österifrån väldigt hög. Programmet beskrev en ständig kris- och hotbildsretorik som gör att horisonten för att tänka på vad som på riktigt är viktigt i samhället släcks ner. Mantrat som tragglas är: DE UTMANINGAR VI STÄLLS INFÖR... Anpassnings-, avvärjnings- och (kvasi)oundviklighetspolitik. Nuet krymper ihop till nästa mandatperiod.

Precis som forskare gjort i Finland försökte man också här visa vilket välmående samhälle vi lever i, att ekonomin inte befinner sig i skriande kris. På ett väldigt tydligt sätt framställde man paradoxen med politiker som rullar upp hotbilder, medan tillväxten år för år fortsätter att öka [igen: det här är Sverige]. Att välfärd inte nödvändigtvis leder till ett ökat rum för politik i bemärkelsen att förhålla sig till samhället är naturligtvis ingen ny insikt (typer som Adorno och Arendt diskuterade den för mer än femtio år sen) men det är viktigt att hålla fast oron om vart politiken - vad gör vi med ekonomisk tillväxt - tagit vägen.

Hotbildssnacket visade sig delas helt och hållet av mittfårans politiker, det vill säga Socialdemokrater och Moderater. En skarp forskare i ekonomisk historia, Jenny Andersson, påpekade hur detta sätt att tala reducerar befintliga spänningar. Istället tvistar politiker om teknikaliteter. Debatter mellan politiker blir en strid om vem som får siffrorna rätt. Ingen är intresserad av att diskutera vilket slags samhälle vi vill leva i. Anderssons diagnos var att detta blir ett akut demokratiproblem. Politiken tunnas ut om den inte längre vågar tala om vart vi är på väg.

En inställning som både Reinfeldt och Löfven gav uttryck för i intervjuer som redaktörerna gjort var att det de facto inte längre GÅR att prata om framtiden mera substantiellt. De stora ideologierna har fallit och ledarna för (s) och (m) var rörande överens om att det här med att tänka kring hur samhället borde vara, det är farliga saker - att någon talar om för oss hur vi ska leva - som vi lämnat bakom oss. Nu är det individens frihet som gäller, där var och en ska få utrymme att utveckla sin vision. Det som slog mig när jag såg den här dokumentären var att det som ofta blir en kliché - partierna liknar varandra allt mer - måste utredas noggrannare: och varför är det så?

Reinfeldt kläckte ur sig en skrämmande, om än väldigt vanlig, idé. Idag finns det inte längre utrymme att tänka på politik, menade han. Det gäller framför allt att hävda sig i det globala racet. Här finns det inte längre något utrymme att tänka på hur samhället ska utformas, sfären för politik har krympt. Det gäller framför allt att upprätthålla den 'välfärd' vi har råd med samtidigt som vi ska klara av att hävda oss i detta race. Den ytters deprimerande bild Reinfeldt målar upp är att vårt ansvar för framtiden består i att upprätthålla konkurrenskraften: "överleva och växa i global konkurrens".

Det jag inte kommer att glömma från det här programmet: Reinfeldts och Löfvens tomma blickar inför journalistens fråga om framtiden: "dels har vi en växande befolkning, s'atteee...'. De svar de gav var fyllda av rabblade politiska klyschor.

Programmet kan ses här.

Programmet har en del problem exempelvis tycks resonemanget framställa 'tillväxt' som en gemensam kaka som politiker kan fördela. Man vilar också på en del skumma prognoser. Risken är också att man drömmande kikar tillbaka på Hjalmar Brantings dagar och tänker att DÄR, DÄR - var politiken, i de kollektiva drömmarna! Jag tror det går snett om man tänker sig att politiken "i sin mest levande form" har nåt slags mall och att vi kan plocka ut den mallen i historien och sen tänka att vi behöver mera 'kollektiva drömmar', som på Hjalmar Brantings tid.

[Programmet kommenteras i DN och ärligt talat vet jag inte vad jag ska tänka om de avslutande styckena.]

det vanliga inlägget

[Risiga mobilbilder igen]

Tre snorungar skumpar förbi på en fyrhjulingsmoped.
Hundlokor stinker vid vägrenen. Tung luft, tröga dofter, en nyvaken bröms vid örat. Hästarna hos familj B tassar fram till oss. Den vita lutar sig fram, stirrar. De andra tjocka hästarna rultar över sin äng.

Mor&far oroar sig över grannar som jobbar för mycket.

Mor&far pysslar på med sitt. Far nerböjd över sin ålryssja, den envetna minen. Skurkfiskets beståndsdelar mitt på blanka dan.
Kattan smyger runt ett fågelbo, repressalier snart av flygande nemesis.
Grannen levererar himmelska bakelser & berättar det senaste.

Vi deltar nästan-nästan i en klassisk skärgårdsritual. Skärgårdsbor hojtar åt varandra, VEM ÄR DET DÄR DÅ? Vi sätts i arbete, smiter iväg, de tjugo metrarna hem.

 

Jag drömmer att jag är i en stor musikaffär. Kanske i Glasgow. Obskyra reggaeskivor och sånt fyller den ljusa lokalen. Butiksmänniskan är pratsam och vi diskuterar en del. Hen kommer fram till mig med en tjock dubbel-cd. Men sen ser jag, PETE YORN! Jag blir förskräckt, har jag månne gett sken av att gilla gubbrock? Vänder och vrider på den eländiga plattan och introspekterar. Sen vaknar jag och namnet PETE YORN dundrar i huvet. Tänker att det här måste jag googla för att se om den här artisten faktiskt finns. Låter för mig helt främmande, men minns tydligt namnet från drömmen. En halv vecka senare googlar jag och JÅ, just det, Pete Yorn. Han finns. Och tråk-gubbig är musiken. [Den filosofiska frågan: vad är det omedvetna?]

Mariehamn. I min morbrors hus är den stora bruna klockan kvar, och bordduken, och radion. Bara den stora platt-TV är ny. Vi sitter uppradade runt ett bord. Äter tårta. Någon lyfter tyngder på TV. Mina släktingar kan peka ut flera av idrottarna med namn. Som tur är finns det vallmoblommor och semestrar och barn att diskutera. Mariehamn doftar tungt av asfalt och syrener.

FALAFELRULLARNA PÅ DRAKEN. ÄT DEM. Men akta dig för måsarna.

Vi går på en spelning på Bastun, ett legendariskt ställe som har konserter ibland. Där har jag aldrig varit. I gymnasiet umgicks jag med ett annat gäng än bastungänget och det gamla gymnasiegänget är där ikväll, hopsamlade. Klanen som stod högt i kurs när jag var fem år gammal håller ställningarna, pratar på samma sätt de alltid gjort. Råddiga och fina typer som gör Mariehamnluften lite lättare att andas. "Bastun och Pub Ettan är dom enda ställena där man inga får panikångest" säger en av dom.

Jag springer inte längre på bekanta i stan. Det är för länge sen jag bott här. Men min gamla filosofilärare träffar jag på, varje gång, också denna. Och den tjocka katten som bor på vikingterminalen vaggar nerför den där gatan med allén. MAH CITY!

Eckerö är gräsklippt och till och med träden är ansade. På postlådorna heter alla Mattson. Härifrån kan man se ända till Schwärje vackra dagar. Den där ena ölen gör mig sömnig. Gnuggar händerna mot det gröna.

Stämningen i Åbo.
Jag blir förtjust över att kallas "luddit" i ett kommentarfält. Här sitter jag nämligen på min kammare och tänker ilska tankar om de onda, onda maskinerna medan jag drömmer om tider där människor satt i grottor och stirrade in i egentlighetens egentlighet.

SFP:s sysselsättningstalko

Ligger efter med tidningstornet igen. Läser i lördagens Hbl ett märkligt utspel av sfp & Carl Haglund. Man slänger ut kritik mot idén att rika ska sänka sina löner. Några knösar har meddelat att de är beredda att sänka sina löner (vet inte riktigt hur man exakt ska ta det där). Intressant är svenska folkpartiets reaktion. Det viktigaste är sysselsättningen, anser de och uppmanar folk att köpa inhemska tjänster. Finländare har en hang-up med att göra saker själva, gruffar en partimänniska. Finns det uppgifter som kan outsourcas till sommarjobbare eller andra näringsidkare är detta entydigt bra för ekonomin.

Arbetssamhället drivs till sin spets i detta resonemang. Att fixa saker själv blir plötsligt ett problem och en besvärlig mani som man ska råda bot på. De här uttalandena av sfp:arna illustrerar, om något, hur dagens situation innehåller en mängd bisarra slitningar. Systemet kan upprätthållas bara genom att hitta nya vägar till sysselsättning. Konstgjord andning. Att hitta jobb åt folk blir en desperat, och ja, alltmer omöjlig uppgift. Då tycks ett sysselsättningstalko vara på sin plats.

Det lustiga är hur otroligt oskyldigt sfp:arna får snacket om att skapa tjänster att verka. En sommarjobbare anställs för att fixa den haglundska trädgården. Han får det att låta som om han, jämte alla andra som bidrar till sysselsättningen, gör stackars ungdomar & arbetslösa - ja, i förlängningen den finska ekonomin - en tjänst genom att låta andra jobba för en. Själv misstänker jag att det här perspektivet upprätthåller en tacksamhetsretorik som osynliggör samhällsklyftor. När välbärgade människor avstår från att göra saker själva och hyr in tjänsteidkare blir dessa rika som kan betala genast hjältar i sysselsättningstalkot som arbetare står i tacksamhetsskuld till. Varenda form av arbete kan därmed försvaras utifrån: "men nån blir ju sysselsatt!"

Och: det här sättet att tänka utarmar verkligen allt ifrågasättande av expansiv kommodifiering. Att våra liv sätts på entreprenad ses här som helt nödvändigt för ekonomin. Hur ska nya jobb annars skapas?

Raumo-Tammerfors-Sodankylä-Åbo (megainlägg)

Jag är i trubbel i år också. Har slarvat och skjutit upp och förträngt. Behöver nåt slags identitetshandlingar. Förra året åkte jag till Sodankylä och skaffade ett tillfälligt papper på att jag är jag. I år är jag i samma knipa. Tänker också på asymmetrin mellan min papperslöshet och den situation där det verkligen hänger något på att sakna medborgerliga identitetshandlingar: min knipa är ingen riktiga knipa (men a propos förra inlägget: här kan det börja slira, även om det är viktigt att påminna sig om sakers proportioner). I Åbo är köerna långa. Lurar med Ponks på utfärd och vi sätter oss på bussen till Raumo. Polisstationen ser ut som polisstationer brukar göra. Här är tjänstemännen snälla och jag får inte bara ett ärende uträttat, utan två. Jag funderar på den ofta hårfina nyansskillnaden mellan att betona att nån gör sitt jobb bra och att nån är en schysst person som inte låter sig begränsas av minimimåttet för vad tjänsten kräver och vad man förväntas göra.

Hamnen i Raumo, jag blir på ofantligt gott humör och vet inte riktigt varför.

Min resekompanjon frågar om gubbarna på båten fiskar. Det är vad jag undrar också. En av gubbarna svarar slött och lite humoristiskt att fiska, det gör han på stugan bara. Vi är i hamnen och jag märker att det mesta av det jag ser är otydbart för mig. Jag vet ytterst lite om industrin, och blicken irrar på måfå och fäster sig vid ingenting. Utifrån vad jag ser kan jag inte bilda mig en föreställning om hur vardagen i den här hamnen ser ut, hur det dagliga arbetet görs, hur det är att bli klar med dagens skift och gå hem sen.

Det här kunde vara Irkutsk, 1965. Raumohimmel och grillkiosken invid. Vi traskar in mot stan med blåsten runt örona.

Raumovänstern!

När ärendena är uträttade, hamnen beskådad, bakelserna uppslukade och gamla stan skärskådad lunkar vi mot busstationen. Innan det hittar vi en gammal kyrkogård med gravar från början av 1800-talet. Alla tycks heta handelsman Packalén.

Å och jag åker till Sodankylä på vår årliga filmresa. Som vanligt stannar vi några timmar i Tammerfors. Där finns ett sånt härnt hus. Fint.

Och en sån härn staty, i en park, på en ständigt stigande väg. Jag är obekant med Tammerfors och har int fattat att jävlar, där finns backar. Folk susar ner på velocipeder. Jag är stel i benen.

Vi ålar oss upp för backarna och går till Pispala. Där finns trähus. En del är fint upprustade, andra slitna. Mysigt ställe som känns som nåt annat land är surfinland, men det brinner i kaffetanden.

Den här biten land bevakas av ett skriande gäng måsar. Vårt sällskap uppskattas inte nåt vidare och blir omedelbart tvungna att ta till flykten.

Tammerforsvy innan en läskig burgare, ett oväntat och roligt uppdykande av åbofilosof och ett kontemplativt nattåg.

Läser ett gäng HBL. Giftig journalisthumor?

Vi börjar bli Sodankyläveteraner och proceduren är bekant. Att köa är en av hörnstenarna i festivaltillvaron. I år känns det som där är fler människor är vanligt. Trettioårsjubileum!

Dragiga men mysiga biografen Lapinsuu. Ett helvetes bra ställe att se film. Å och jag bänkar oss på vår vanliga plats på andra raden. Så nära vill vanligen ingen sitta. Hurra!

Sodankylä är ett litet ställe. Går vanliga rundan, förbi Revontuli. Jag undrar hur det är att bo här, året runt, genom vintermörkret, vilken skepnad den här vyn har då, klockan två en januarieftermiddag.

Något med paraboler.

Drag på festivalen. Nåt fint är det med det hela, att där är lokala bor och sen hipsters från söder och det går alldeles utmärkt att festivalen liksom inte är någons, utan allas.

Mike Leigh är årets huvudgäst. Det är inte helt fel att säga att han är en av mina favoritregissörer. Hans filmer utgår från att människors framtid är öppen; grundtonen i dem är hopp, men inte en form av hopp som inte ens regissören själv verkar tro på så att filmerna därför blir ett slags desperata övertalningskampanjer. Utan: ja, tro på livet helt enkelt, att vi lever vidare och att det är en bra sak. Leigh lyckas på ett egenartat sätt skildra folks olika sätt att leva sina liv tillsammans, med den förändring, bitterhet och försoning det innebär. Betoningen ligger ofta på just att leva vidare.

Ser en av hans filmer jag inte sett förr, High Hopes 1988. Leigh provar på klassanalys genom överdrifter och parodi som växlar med en av filmhistoriens finaste beskrivningar av kärlek - och det fungerar. Drabbas av hur nära inpå filmens funderingar om politik kryper. En dialog handlar om vad man "gör" och inte "gör". En person berättar om socialistiska möten hon springer på och de viktiga debatterna som försiggår där. En annan tycker det är löjligt med såna möten. Han tycker det är viktigt med politik, men blir provocerad av något i den andras inställning, och börjar ifrågasätta: så ni diskuterar bara, men vad GÖR ni? Den andra frågar, med taggarna utåt: och vad gör DU? "I sit on me arse."

Ser ett par Q&A med Leigh och han framstår som en person som åkt runt på en massa festivaler under en herrans massa år men som tycks ha behållit fotfästet där. Utfrågarna tjatar om manus och casting men Leigh kör lite sitt eget race, svarar på de frågor han själv vill svara på och lägger ut texten om disciplinerat utforskande tillsammans med skådespelarna. Han verkar lite trött på olika föreställningar om sina filmer (att de går ut på enbart dialog eller att det finns ett klart och tydligt manus eller att det hela endast är improvisation) men han verkar samtidigt tycka att det är slött och självupptaget att ägna sig åt att "avmytologisera". Vi ser om ett par av hans filmer (Another Year & Secrets and Lies) och jag påminns om hur bra de är.

Ishavsgatan oppåner. Int blir det av att gå på nattklubben Midnight moon i år heller, hördö Å. NÄSTA ÅR, YES?

Tar bilder av alla solar jag ser. Slutar aldrig fascineras av den där fräcka jäveln på himlavalvet kl 3 på morron.

Jag tycker helt galet mycket om filmfestivalen här men FANIHELVETE vad gubbig den är på ett flertal sätt. De klassikerfilmer som visas introduceras av filmexperter som alla är män. Dessa klassiker är icke sällan rullar om gubbar som grubblar över det stora mysteriet - Qvinnan. Emellanåt är hela festivalen liksom genomsyrad av gubbighet och gubbig beundran av stora Filmgubbar och andra Stora Filmgubbars beundran av andra stora Filmgubbar som beundrar Stora Filmgubbar som... Filmhistorien reduceras till att uppskatta de här gubbarna och att kunna rabbla tekniska fakta på rätt sätt. En fråga jag hört ställas av en prominent filmgubbe till annan prominent dito: film eller fru? Bara att välja. Har svårt att sätta ord på hur filmentusiasmen kan ta könade former, men här tycks den göra det, ibland, och det märks i vem som kommer till tals och får utrymme. Hoppas det här ändras - och ändras illa kvickt för det här är en tröttsam aspekt av en annars fin samvaro.

En avgörande bit av Sodankylästämningen bidrar Päivin kammari till. Lunchkaféet som blir middagsrestaurang som blir rojvigt ölhak när klockan blir sisådär åtta. Där är slamrigt och vänligt. Personalen härjar men på ett gemytligt sätt. Folk trängs vid borden och får lov att stå ut med varandra, vilket är kort sagt awesome. Nåt slags samhörighet mellan folk där bland fisksoppor, morotskakor och blaskiga ölstop. TJUGOTRE vrålar personalen och då är det tammefan skäligt att den som har mat nummer tjugotre lystrar till, kanske hojtar ett glatt BINGO! En kväll sitter vi bakom människan som Å teaterviskar är landets före detta finansminister. Själv märker jag ingenting men kväser ett stridsrop om vart socialdemokratin är på väg. (Jag ska inte bli paparazzi på Seiska, känner inte ens igen mina kompisar.)

Har lite ambivalent inställning till Peter von Baghs dokumentärer. Men det är konstigt att han inte tomtar runt där i år. En av hans dokumentärer är riktigt bra. Den heter typ Vid Karl Marx grav, gjordes i början av åttiotalet tror jag, och ja, utspelar sig vid Karl Marx' grav i London.

Lilla tältet! Grästovorna osar på det vanliga sättet och i år är det inte en enda mygga som syns till, hurra!

Nåjsar på Å att vi ska gå till Revontuli. Vi går till Revontuli. Där är det klackarna i taket och karaoken är i full gång kl 22 och ja, from there. Från skuggorna in i ljuset brölar någon, med emfas. För oss blir det en tidig kväll men vi anar att Revontuli håller ställningen hela natten. Igen: det förbluffande fina är att sodankyläbor skrålar karaoke ikapp med berghälliterna från söder i frid och ro.

Märkligt euforisk stämning i den lilla hålan. Varför jag vill åka dit nästa år igen.

Å och jag utsätter våra sittmuskler för en viss prövning genom att se den filippinska regissören Lav Diaz' From What is Before. Nästan sex timmar, men det är värt det. Inte oproblematisk, denna Diaz (vi såg en annan film av honom förra året och han verkar nära en grumlig fascination gällande människovarats mörkaste skrymslen och försöka riktigt extrahera de där skrymslena) men ett helt eget sätt att göra film där politiska reflektioner vävs in i långa, långa scener där människor är som myror i en gigantisk natur av brusande hav och susande vind. Jag vet ingenting om Filippinernas historia, men det är inget hinder. Blir glad att se hans mastodontfilmer i det här formatet, tvingas koncentrera sig.

Efter en barkväll är det inte orimligt att purras vid 0800 och promenera ner till stan för att köa till biljetterna. En lustig grej är att folk verkar vara ute och uppe och igång hela dygnet men ändå ser jag inte en enda krapulant eller trött människa. Pigga folk som sliter i biljetterna.

Konditoriet i Sodankylä - that's where the bakelser go when they die.

En annan grej som gör att jag återvänt hit är det som inte är eskapism tror jag men i mångas ögon kanske kunde ses som det: att under några dagar vara helt uppslukad av film, inte tänka på nåt annat än film. Kuta från en föreställning till annan, diskutera dagens schema över lunch på Päivis, reflektera över filmerna vi sett över ett glas öl senare, tumla ut efter dagens sista film & gnugga sig i ögona mot det envisa ljuset. Och att alla håller på så där. Bläddrar frenetiskt i programbladet, ser förväntansfulla ut, ser funderande ut. Delad filmglädje. Alla filmer är inte bra såklart, men riktiga bottennapp har jag inte heller hittills stött på.

Sista kvällen. Vi ser Jonathan Glazers Under the skin. Jag låter mig ryckas med och slungas in i en dunkel, bultande stämning. Skum film, och fånig nog. På nåt sätt ovanligt med filmer som på riktigt tar ut svängarna. Har inte ännu idisslat vad jag riktigt tänker, men märkligt och suggestivt är det, nattligt Glasgow och ... aliens. Bra sätt att avsluta natt-Sodankylä.

Liksom tidigare år bor vi på en skola där madrasser placerats ut i en gympasal. Kollapsar på madrassen och ligger några minuter i sovsäcken och kan inte låta bli att fnittra över någon som snarkar som ett kylskåp. Sen sover jag. Också här nån form av fin samvaro. Folk pysslar på med sitt men hänsynsfullt ändå. Nån är alltid uppe. Dricker te i skolans aula, diskuterar lågmält medan andra sover. Bra, stillsam stämning.

Lite mussolinivibbar där i en arkitekturdetalj på Sodankyläs bibba/kommunkansli. Går man in i bibban möts man av det bibbor alltid ska vara: plats för lite det ena och det andra och som vanligt när jag är på annat ställe än hemma är bibban en trygghet, sånt där ställe att gå till och bara vara.

Allt är inte guld som glimmar. Sodankyläs å - ölburkar.

Syskonen Lindman inspekterar ett mycket märkligt skyltfönster. Uppstoppade djur och, öh, eventuellt damunderkläder.

Slagträn i debatten om Finlands ekonomi. Vi står och trampar på Rovaniemis tågstation och två gubbar öppnar varsina fontänöl medan ett par andra äter kebab. Slokörad stämning.

Tillbaka i Åbo. Promenadäventyr!