Om frihet

Har levt lite i nätskugga och i avhandlingspaniktider. Men måste titta in här för att jag igår hittade ett så upplyftande citat i sociologen Roland Paulsens bok Arbetssamhället. Göran Persson sa så här i en partiledardebatt år 1996:

Frihet är för många vanliga människor att ha ett jobb och att inte behöva vara orolig för arbetslöshet och sjukdom. Frihet är att ungarna får en bra utbildning. Frihet är att dagis fungerar. Frihet är att mor och far får en bra omvårdnad på ålderns höst. Det är frihet! För att allt detta skall fungera krävs det att vi har skött de gemensamma ekonomierna på ett sådant sätt att vi inte gör oss beroende av utländska långivare. Det är frihet!

Kanske det är bara jag, men är det här lite läskigt? Kanske börjar man prata så här när hela idén om välfärdsstaten börjar framstå som närmast utopisk, som ett slags yttersta gräns för vad man liksom kan begära? Så här intuitivt tycker jag det finns nåt farligt här. Har du ett jobb - var nöjd. Har du ungarna på dagis - var nöjd och ställ inga orimliga krav. Får mamma och pappa bra omvårdnad - ta det inte för givet. Grundtrygghet är ofantligt viktigt i våra liv. Det är svårt att ens artikulera hur mycket. Men det som jag tycker är potentiellt sett skrämmande i citatet är en tanke om vi måste vara beredda att göra vissa uppoffringar för att skapa de här grundtryggheterna, vi måste få ekonomin i skick, budgeten i skick, inte för stora stadslån, och sen ska vi vara nöjda med vår frihetspolitik. 

dubbelexponering

det är konstigt att drömma om vad som kommer att hända följande dag, eller samma dag. den riktiga dagen smälter samman med drömmens röriga koordinater och drömmens efterhängsna stämning. dubbelexponering som på foton eller film, det ena på det andra. ovanpå och i den tomma arkenkorridoren, frenetisk aktvivitet, ett myller av människor, fler & fler väller in, alla har sina egna disparata ärenden&uppdrag, gamla bekanta, obekanta, nästan-bekanta, eftermiddag/kväll/natt - ett hav av blommor på stengolvet, blommorna arrangeras i krusidulliga formationer, det karaktäristiska arken-ljudet, trästolsben som gnisslar mot golv, i drömmen, nu, här, en nästan-bekant röst, många, efermiddag/kväll/natt.

Lydia Davis - The Cows

I en streckare i SvD häromdagen beskrevs Lydia Davis' författarskap på ett träffande sätt:

Så att som en och annan seriös kritiker faktiskt har gjort beskriva Lydia Davis som en kall, rentav känslokall, författare är både felaktigt och enfaldigt. Däremot är Lydia Davis en torr författare, känslorna finns oftast i undertexten. Hennes saklighet är hela vägen underminerad på samma sätt som Kafkas. Hennes ironi kan vara så hårfin att den ibland inte är ironi alls utan helt enkelt allvar. Allvaret är å andra sidan sådant att man ibland kan missta det för skämt.

Det här sammanfattar ganska bra vad jag uppskattar hos henne. I ett litet, lite häfte med titeln The Cows möter läsaren just de här dragen. Davis tittar, observerar, noterar.  Hennes uppmärksamhet är riktad mot tre kor. Häftet består av korta iakttagelser och alla handlar om korna. Hennes uppmärksamhet har en språklig skärpa som ter sig närmast kristallisk. Låter det stramt och tråkigt? Davis följer korna med en hängiven blick - den vakenhet varmed hon iakttar är något jag som läsare bär med mig. Hon registrerar i stillsamma, närmast koreografiskt precisa språkliga notiser som från det sakligt observerande plötsligt kan ta ett språng i en association eller en gestaltning. Den här precisionen kunde bli klinisk men det förunderliga med det lilla häftet om de tre korna är hur fulla av liv de här till synes oansenliga betraktelserna är. Det som också är fint är de bilder som ackompanjerar texten. Också bilderna innehåller den här nästan paradoxala blandningen av livfullhet och precision. Så här inleds The Cows:

Each new day, when they come out from the far side of the barn, it is like the next act, or the start of an entirely new play.

They amble out from the far side of the barn with their rhytmic, graceful walk, and it is an occasion, like the start of a parade.

Sometimes the second one and third come out in steady procession while the first has stopped and stands still, staring. 

Jag uppfattar de små noteringarna som varken exotiserande stirrande eller antropomoriska försök att belysa det Mänskliga Varat. Korna som idisslar, umgås och lunkar omkring är inte stand-ins, inte metaforer. Davis funderar på djurens liv och den skärpa i blicken som finns här har jag svårt att uppfatta som nåt annat än engagemang: utan att göra det mera märkvärdigt än det är reflekterar Davis över det hon får syn på. Hennes text inger på en och samma  gång känslan att se något som det är och att se något med nya ögon. Trots precisionen och exaktheten är det som språket hela tiden provar och omprövar, det tycks handla lika mycket om att försöka formulera som att se. Istället för att bli en distanserad observatör är texten på ett - ursäkta! - sällsamt sätt placerad mitt i skeenden, tänkandet, tittandet. Bilderna fångar också det här tillståndet av mitt-i.

Seendet tematiseras i texten som myllrar av hänvisningar till synfält, synintryck och det sedda/osedda. Bokens blick växlar ständigt lägen: den kisar, iakttar, zoomar, sveper, vilar. Och kanske mest av allt är det en tänkande blick, en blick som genom att fokusera också tänker vidare, leds vidare, mot djuren, mot sig själv, mot världen. Davis blick både riktas och blir riktad. 

They seem expectant this morning, but it is a combination of two things: the strange yellow light before a storm and their alert expressions as they listen to a loud woodpecker.

"Det här är min upplevelse"

En sak som flimrat i mina tankar den senaste tiden är hur vi pratar om begreppet 'upplevelse'. I en feministisk diskussionsgrupp på FB blev en del arga över att ett radiobolag gått ut med en ursäkt utifrån att ett inslag "upplevts som sexistiskt". Är inte problemet, menade några i gruppen, att inslaget var sexistiskt, och att man inte bör uttrycka saken som att den upplevdes som det? Jag förstår ilskan: att fokusera på upplevelsen kan få det att se ut som om man ger efter för en hop människors upprörda reaktioner - kanske behöver radiobolaget då inte reflektera över vad det var i inslaget som var sexistiskt, det räcker med att ta lyssnarnas 'unlike!', icke-gilla, tummenned, i beaktande. Hänvisningen till 'ja tråkigt om ni upplever det så' blir i värsta fall ett sätt att ta kål på en diskussion, ett sätt att relativisera allt till 'upplevelser'. (Så att man alltid kan komma undan med: ok ni upplever det som sexistiskt men det var inte vår avsikt!)

Jag tänker också på Kajsa Ekis Ekmans artikel "Till attack mot jaget" i tidningen ETC. Ekman skriver, ofta klarsynt, om jagcentrerat samtidsprat. Ekman noterar att den här jagfokuseringen inte nödvändigtvis är individualistisk - den kan också förvandla jaget till en produkt, jaget strömlinjeformas. Jaget fungerar också som ett sätt att retoriskt skenbart förringa det man säger, samtidigt som allänna påståenden görs:

Istället för att säga ”Rättvisa är målet” eller ”Sexism existerar” är det vanligare att debattörer säger: ”Jag vill personligen leva i ett rättvist samhälle” eller ”Jag upplever att detta är sexism”. På så sätt verkar man göra ett begränsat uttalande. Man aspirerar inte på någon universell sanning, utan endast att tala för ett enda litet jag.

I retoriken blir jagets upplevelse en oigenomtränglig mur, skriver Ekman. Det blir omöjligt att diskutera. Istället för diskussion: utbyte av jagberättelser. Upplevelsen framstår som något som inte kan kritiseras. För att spinna vidare på vad Ekman säger: min upplevelse är min upplevelse, att ifrågasätta den utgör ett slags kränkning (för att ta in ett annat kringflygande ord). Min upplevelse kan ingen ta ifrån mig, nomatterwhat, allaharrättillsinåsikt - basta!

Ekmans slutsats, att pratet där jaget figurerar som bevis måste ifrägasättas, skriver jag under på. Frågan är vad kontrasten är. Är den givna kontrasten verkligen 'detta är sexism' och att alla bruk av 'jag upplever det här som sexistiskt' blir ett slags subjektivistiska sätt att kortsluta en komplex diskussion? Kan inte upplevelser också uttryckas på helt andra sätt, som ett slags dialogiskt möte, där det också finns utrymme att inom ramen för samtalet på ett levande sätt pröva och undersöka upplevelser, sina egna och andras? Jag tror det i specifika fall kan vara viktigt att säga 'jag upplever det här som sexistiskt' eller 'upplever du det här som sexistiskt'. Här kan det till exempel vara frågan om att gemensamt försöka komma till klarhet: 'så här ser det ut för mig, kan du se det också?' Att lyssna på någons upplevelse, att reagera på skevheter i någons upplevelse, att någons upplevelse blir ett slags ögonöppnare för mig: att jag genom din upplevelse, ditt perspektiv, din beskrivning ser att någon ÄR orättvist eller sexistiskt.

Distinktionen mellan 'att te sig' och 'att vara' blir komplex här. Att framhålla upplevelsen som upplevelse måste varken vara ett sätt att manövrera bort riktiga problem till upplevelsefluff eller ett sätt att framställa min upplevelse som ett bevis. Då hänger det på att det finns ett möte, eller en konfrontation, mellan min och din upplevelse. I bästa fall är betoningen av upplevelse ett sätt att öppna sig för andra, att dela med sig av ett perspektiv, en inbjudan där gensvaret inte är bestämt på förhand, där det inte är låst till att upplevelsebekräfta eller att den andra upplyser om hur det de facto ÄR. Subjektivt och objektivt är inte uttömande möjligheter.

Svåra saker. Å ena sidan risken att samhällsdebatt havererar till ett megaberg av tyckande och en ström av upplevelsemos. Å andra sidan: i vissa fall (långt ifrån alla) är det oehört viktigt att det kan finnas plats att säga: det här är min upplevelse av saken.

'Radikalisering'

Jag har svårt med begreppet 'radikalisering' som det används i förströdda tidningsartiklar som ger sken av att pejla ett samtidsfenomen. I en artikel läser jag en universitetsmänniska som analyserar framgångarna för Feministiskt initiativ (och kanske Vänsterpartiet) i Sverige. Ungdomen har 'radikaliserats' var hens analys. Ingenting om samhällsförändringar, de orättvisor folk reagerar på. Feministiskt initiativ blir en 'trend', ett slags kollektiv nyck. Kanske tar jag i lite, men för mig riskerar 'radikalisering' att bli ett slags förringande av de här partierna. Ungdomarna får nu allt möjligt för sig och börjar polariseras. (Jag tror till och med jag stött på en text som pekade på en allmän 'radikalisering' i samhället som uttrycks genom stödet för extremism både till höger och vänster.)

Det här lite betänkliga språkbruket kommer kanske också till uttryck genom ett slags nostalgi för 1968-vänstern jag ibland stött på i politiska diskussioner där "folk som var med" prisar "tidsandan" som rådde då medan ungdomar nuförtiden beskrivs som slöa och omedvetna, och att detta låter sig skrivas på den individualistiska andans konto.

Ett annat bruk av 'radikalisering' som jag också reagerar på, och där jag verkligen har svårt att artikulera min oro, är beskrivningen av 'radikalisering' av muslimer. I HBL talade forskare nyligen (i samband med ett lagförslag om att kriminalisera deltagande i terroristutbildning) om behovet av att 'avradikalisera' och att 'eliminera radikalisering av vissa individer'. Min helt öppna fråga är om begreppet radikalisering är potentiellt problematiskt också här? Att frågan blir att kretsa kring psykologi ('terroristens psykologi'), exempelvis, på ett sätt som kan vara bekymmersamt? Jag måste fundera vidare - artikeln väckte en reaktion.

Kanske är jag ute och cyklar.

Att gå med

Min handläggare (heter det så?) på arbetskraftsbyrån tycker att jag ska besöka en jobbsökarkonsult. Jag är mjäkig: okej då. Stiger upp i ottan och traskar mot hamnen. Det är en sån där omöjligt varm höstdag. Jag slår mig ner en stund på en kladdig bänk och gonar mig i solen. Vid arbetskraftsbyrån är det redan kö utanför huset. Dåsig och lite orolig stämning. Jag har fått rådet att gå till det "lilla grå båset" och det är just vad jag gör. Skakar hand med en människa och får frågan om jag söker jobb. Blir orolig och misstänksam (är frågan ett test?) och börjar humma och muttra å-ena-sidan-å-andra-sidan. Jag skriver på avhandling och behöver inte sysselsättas/för att få pängar måste jag "söka jobb". Att jag är här känns som en del av nåt slags performance, alla gör sitt och det ska se rätt ut. Inser att jag varit överdrivet paranoid och vet inte varifrån det kommer. Farbrorn tycker situationen är löjlig och det tycker jag med. Han uppmanar mig att plugga in mig i Linkedin och jag lyssnar pliktskyldigt och han visar bild på nån som ser ut som Alex Stubb och jag tittar pliktskyldigt och grusögt för gud i himlen det är tidigt på morgonen. Ajö då. Sen väntar solskenet, munk på saluhallen och en himla trevlig höstpromenad till - öh - jobbet där jag är så trött att jag tar en lur i min kontorsstol och där jag av mitt lunchsällskap lär mig att Descartes' huvud kom på villovägar i Sverige. // Trots känslan av performance, trots det andra - en ganska enorm tacksamhet att det går att som en i praktiken (oftast tillfälligt) nödlösning) vara arbetslös och skriva på avhandling. Det har gjorts lättare. Det är mycket bra, faktiskt, att det är så.

Avhandlingen.

Jag försöker nå till kärnan, skala bort, kill darlings, komma till klarhet. Så här ser texten som blir kvar ut:

and
                     or
                                or
                                            and
                               or
both                                    and
no nor no nor no nor no nor no nor no nor - but
            here
[....]
                        with
                                          without
                                                            out
                                                                     to
                                                                           or
                                                                               or     yet     or      and       or     and        but
but
but
but
but
                        no
                        but
                        no
                        but
                        yes but
                        and
                       furthermore
 the danger the risk the danger ---- the worry ----- the risk the danger the risk the danger
danger!
                     :        very       puzzling    zz zzz zzzz zzzzz zz
 so           to               say                    to                 say                   say what
                                   W         H             A               T
                                          H         O            W          
                    o                                                                    o
                                           claims
                                           says
                                           writes
                                           maintains
                                           maintains
                                           writes
                                           presupposes
                                           suggests
                                           argues
                                           suggests
                                        A D V O C A T E S
we    all     people      s/he         we         say       that        but         and      or       furthermore
[....] [.....] (....) (.....) but and but however
by                                 means                          of                       this
                                           o      a      e     o    a      e       o
an argument
an idea
a thought
a claim
a reason
1987198541876201019682014:
butyesfurthermoreyet i claim that