7 May 2014

arendt



Förutom att vara förkyld har jag under de senaste dagarna suttit och gått igenom ett avhandlingskapitel om Arendt. Mitt eget, dessvärre. Det är vindlande text och frågorna blir bara krångligare när jag petar i dom, känns det som. Det är för det mesta roligt. Kom att tänka på att C rekommenderat den här videon. Tittade och berördes. Arendt öppnar på en stockkonservativ linje och man kanske vill stänga av. Gör inte det. Efter att jag blivit irriterad på A (som trots allt ändå säger att filosofin inte måste vara maskulin) blir jag sur på programledaren: hur ska man förstå det att intervjuaren planterar Arendt i fåtöljen mitt emot sig för att genast ställa frågan om inte filosofin är ett maskulint område och hur A (den första damen som varit med i programmet, säger han först av allt) ser på sig själv som kvinna och filosof. Att programledaren är töntig kan kanske också ställas i relation till att så gott som alla lite större verk om Arendt jag stött på antagit att hon måste ha en position till "kvinnofrågan"; hon måste positioneras. Då är det bland annat denna intervju som anförs. Hur ofta frågade folk Jaspers/Heidegger/Marcuse vad han tänkte om emancipationsfrågan? (Sorry har varit inne på det här förut, en grej som verkligen stör mig.)

Min relation till A: hon uttrycker emellanåt riktigt hemska perspektiv men i hennes förhållningssätt i allmänhet finns något jag inte kan låta bli att ta på allvar. Ett anspråk, ett sorts allvar som inte känns pompöst. I den här intervjun ger hon ett vitalt intryck. Vitalt och fundersamt, också modigt. No nonsense. Förutom den jobbiga biten i början (där hennes anti-feministiska sida kommer fram) talar Arendt om varför hon inte ser sig som filosof. Hon talar om antisemitism, judendom och Tyskland. De filosofiska idéerna finns där, men de artikuleras bara i relation till en viss fråga som kommer upp, frågan om vad det betyder att förhålla sig till grupper exempelvis. Intervjun spelades in på 60-talet, strax efter att boken om Eichmann kommit ut. Arendt talar frimodigt om hur det känns att komma på besök till Tyskland och hon uttrycker också ett missnöje med att Tyskland kört in på det gamla spåret, som om ingenting hänt. Den här tråden är uppenbart känslig (Arendt talar om vänner som svikit och vad man alls kan mena med svek) och den lämnas lite hängande, vilket kanske inte förvånar. När boken om rättegången mot Eichmann kommer på tal blir A synligt irriterad över vissa reaktioner som den fött. Hon anser sig ha blivit missförstånd och visar det. // Det som också får det att svindla lite är att det här har gått på TEVE. Arendt och programledaren röker. Arendt ler mest hela tiden men flamsar inte; hon får tala till punkt och programledaren refererar utan att åbäka sig till något så sexigt som en festskrift skriven till en annan professor. Av programledaren ser vi bara en nacke. Ingenting annat än Arendts ansikte syns under hela intervjun. Det är fruktansvärt intensivt att se på, och nu är jag inte ett dugg ironisk. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det här så omvälvande för mig (jag har sett filmen om A, men inte någon intervju), men så är det. (Det är inte alls så att jag plöjt allt vad Arendt skriver och att jag har någon jättebra koll på hela hennes skriftställeri; har dykt ner här och där och rotat för mina egna syften.)

(Höh, jag har inte riktigt fattat att man kan använda Youtube till annat än att titta på gulliga kattvideor.)

2 comments:

Camilla said...

Har inte läst bloggen på länge så missade den här. Jag tycker om din beskrivning av intervjun, speciellt ordet "vitalt". Jag ska fundera på vad det är som är tilltalade och träffande i "vitalitet".

M. Lindman said...

Jag är inte själv helt säker på hur jag skulle beskriva det fina med vitala människor. Spontant: ett slags rörlighet (som inte har något med opportunism att göra), vakenhet, uppmärksamhet kanske; ett intresse för omgivningen, andra människor. (Typ i kontrast till pessimism, inbundenhet eller arrogans.)