Om ärlighetsdiskursen

Jag gillade Fritjof Sahlströms kolumn i gårdagens HBL om politisk korrekthet; jag vill spinna vidare på den här. I kolumnen beskrivs bra den märkliga bilden om att det finns en utbredd politisk korrekthet som håller locket på och under locket sjuder det spontana, det uppriktiga, allt det där som inte ryms in i PK-moralen. Sahlström skriver mot föreställningen om "att politisk korrekthet bara är yta, och att hur vi egentligen är syns i det okontrollerbara, primitiva och ogenomtänkta." Det här missförståndet är intressant. Utan att just nu gå in och peta i bilden av politisk korrekthet, lägg märke till hur retoriken riktad mot just denna klumpar ihop allt mellan himmel och jord: det okontrollerbara, primitiva, ogenomtänkta, ärliga. Sahlström beskriver risken att genast förutsätta att rasism och fördomar av olika slag uttrycker något "ärligt": bilden av grytan igen, något som kokar under locket, bortom det tillrättalagda, civiliserade, konstlade.

Debatten om näthat har delvis fallit in i de där spåren. Saken ställs emellanåt upp så här (för att förenkla lite): politiskt korrekta mediefeminister kontra män ur de lägre klasserna som vantrivs i mediekulturen och som på ett lite missriktat sätt uttrycker sitt missnöje. [Jonas Thentes text i DN härförleden gick lite i den andan.] Det är här som begreppen läggs på hög: missnöjda män, män som öser ut sin ilska, ursprungliga känslor, okontrollerbara känslor, ogenomtänkta ord, utbrott som avslöjar något om hur det är ställt med samtiden. Männen som kokar av ilska ges med andra ord ett lyster av ursprunglighet, primitivitet, ja - riktiga känslor. Vips har deras hat försetts med ett slags äkthetsetikett som ställs mot den falska, artificiella kulturen. Vad jag menar är egentligen att kulturskribenter ofta glider mellan att gå in i äkthetsbilden (att hatet är så omedelbart att det avslöjar en hel kultur, att det finns en grundläggande, otvivelaktig känsla som kommer till uttryck) och att behandla hat som ett slags symptom, något som i någon bemärkelse kan och bör granskas i ett sammanhang. Att tala om nåt som ett symptom föranleder alltså frågan: symptom på vad då? Ett symptom är ingenting i sig själv, bara i relation till det som det är symptom på, tänker jag mig. (Nu har jag snurrat in mig, Doktor Freud.)

Var börja?

Framför allt är det viktigt att skilja mellan det ogenomtänkta och det ärliga. Vi säger saker som är ogenomtänkta hela tiden, och det vore bisarrt att säga att allt detta kan kontrasteras mot det medvetna, ett tänkt tillstånd där vi har kontroll, hejdar oss, sätter spärrar, är återhållsamma och nogsamt väljer formuleringarna. För att ta det här helt kort: när du själv hasplat ur dig något dumt/sårande är inte en lika omedelbar reaktion ofta: jag menade det inte, jag tänkte inte efter! Att något kan sägas vara oreflekterat/spontant/oeftertänksamt betyder inte alls att det är då jag själv kommer till uttryck som mest.  (Och motsvarande gäller om tänkande, förstås.)

Ibland uttrycker en sådan hållning - att det omedelbara är ärligt - en djup cynism och misstänksamhet. Man tänker att vi ständigt och jämt går runt och döljer oss för varandra och sen WHAM-BAM träder vi fram som vi egentligen är, under fasaden, men det är ett slags undantagstillstånd (när vi är berusade/trötta/upprörda) och sen återgår livet till den vanliga förställningsparaden.

Min poäng är att spontaniteten kan vara hur komplex som helst och ärlig är kanske inte alls vad vi skulle säga att en spontan reaktion alltid är. Däremot är det klart att spontana reaktioner säger något om hur det är fatt, ibland avslöjar de oss. Men lika ofta är det helt enkelt svårt att se vad en situation utan spontana reaktioner skulle vara och här står inget särskilt alls på spel (jag kommer in i ett rum där jag tror mig vara ensam, hör ett ljud och hoppar till/ du frågar vad klockan är och jag tittar efter, "fem i fem"). Det finns helt enkelt inte något sådant som Spontaniteten, man menar olika saker med att tala om något som en spontan eller omedelbar reaktion, gör olika kontraster, olika rörelser genom att betona något som spontant/omedelbart/öppet.

Och vad är ärlighet? Vilket moras! Är uppriktighet och ärlighet samma sak? Är uppriktighet samma sak som öppenhet? Är ärlighet alltid gott? Är den alltid sann? Hur förhåller sig detta till medvetet och omedvetet? Nu myllrar det ta mig fan, och det var precis just avsikten. Krylla på, begrepp, det är bra!

Vad diskussionen om näthat och kanske Sannfinländarnas framstötar (hur många gånger upprepas inte ordet "ärlig" i deras retorik?) visar är hur suspekt det blir när två boxar skapas, det medvetna, artificiella, slätstrukna, förställda å ena sidan och det primitiva, ärliga, omedelbara, öppna å den andra sidan. Vad en sådan polarisering ger upphov till: naturligtvis vill man stå på ärlighetens sida, man vill öppna upp den frizon där man kan vara sig själv, spontan och oreflekterad och inte behöver hålla tungan rätt i mun för att inte säga något opassande. Här håller jag med Sahlström: tanken på en sådan frizon kan vara fatal - och lika fatal är den världsbild som ständigt tänker sig att man förväntas/måste tänka på vad man säger och endast i undantagsfall kan slappna av och vara sig själv.