med gombrowicz

i åbo igen efter långhelg på öriket. dimper ner utanför min kompis hus nära jobbet i ett sånt där omedelbart, yrvaket tillstånd av: jag har inte varit här i stan på en evighet. kompisen går in till sitt och jag rultar iväg till jobbet i grumlig stämning, vad nu? luften dallrar av åska och sommaren krälar på skinnet; luften bromsas upp och några fetingar till moln klibbar på himlen. jag vet knappt var&hur jag är, men det är lunch 10:55, vår tekniska amanuens är enda andra lunchgästen och till lunch är det ugnskorv och något annat. kollegan klagar på märlö-ponty medan jag gnagar på en vattnig tomatbit. bokstäverna kletar i rutan och det är ingen ordning på vare sig det ena eller andra; snyter mig i en sociologibok och hoppas att några nya tankar ska ha bosatt i skallen eller att formuleringar ska ha rullat ner i dokumentet tills imorgon. betar pliktskyldigt av fyra sidor abstrakt gäsptext. raderar hälften, skyfflar en tredjedel till Klippfilen och några stycken blir liggande i sin osaliga pratighet. utanför rummet pratar skärgårdsredaktör med livslångtlärande, orosmages bubblande överröstar allt, hårtofsarna ringlar och klistrar sig obekvämt på huvet, ett tjockt smutslager på glasögonen, persiennerna flimrar. i hörnkafeet äter jag en macka mol allena. åskan mullrar, ägaren står och spejar på trappen och smörgåsen ramlar sönder i fettiga men goda beståndsdelar. tänker på att jag borde avfrosta frysen att jag borde se ett teveprogram på Arenan innan det är för sent att jag borde lyssna på en radiodokumentär dessutom att jag borde hitta den där tråden att ett m i r a k e l liksom måste ske denna vecka, helst kring tisdag eller onsdag, mitt i sommaroset, för att det här projektåbäket överhuvudtaget ska röra på sig (då menar jag snigelrörapåsig). men mest av allt tänker jag på att åh! nu snart måste jag läsa gombrowicz igen. den här gången: transatlantic.