Möte

Ett telefonsamtal fullt av mänskligt möte men ändå invirat i en kapitalistisk apparat. Jag försöker få en läkartid till den svenska hälsostationen här i stan. Mekaniserat system, don't call us, we'll call you. Jag sitter hemma och väntar på kontakt, väntar. Sen ger jag upp, börjar gå till jobbet, kanske uppgav jag ändå fel telefonnummer? På vägen ringer äntligen tidsbokaren. Problemet är bara att jag där mitt i stan inte har den minsta lust att bröla ut alla detaljer kring mina krämpor. Mumlar således att ja, det är sådär halvakut. Fel svar. Det är alltså inte akut. Den helt trevliga tidsbokaren börjar bläddra efter icke-akuta tider. De finns inte. Inte i början av juni heller. Ingenting. (Dessutom är det osäkert om läkarna talar svenska, medger hen.) Vad ska jag alltså göra? Hen börjar föreslå något, avbryter meningen. "Det där kan jag inte säga" säger hen. Okej, jag vet vad du tänkte säga, säger jag och tilläger; ja det var ju bra att du inte sa det. Hens kollegor härjar i bakgrunden om lunch. Hen förklarar för mig att kollegan vill äta lunch, men samtalet ska ju avslutas. Jag hör hungrig människa som måste göra sitt jobb klart, vill också få det undanstökat. Vi byter taktik. Tänker på Anscombe och ja under en viss beskrivning är det nog en akut krämpa, för det är det ju (jag är en sån där som inte går till läkaren förrän jag är halvdö; inget bra förhållningssätt). Får alltså finna mig i att hojta om olika symptom där i stadsvimlet. OK, tid bokad, alles gut, under en viss beskrivning. // Vad jag mest funderar på är vad som hände i skallen på tidsbokaren när hen avhöll sig från att rekommendera den privata vården. Det är oroväckande om man allmänt - till och med bland de som jobbar där - börjar se den kommunala hälsovården som så otillräcklig att patienter ändå helst ska vända sig till det privata med krämpor som inte är direkt akut livshotande. Och ändå: hen sa det inte, var bara på väg att säga, avbröt sig.