Ett eget rum

Virgina Woolf är en benådad författare. Jag har gillat de flesta av hennes böcker: den drömska, repetitiva stilen, hur tillvaron betraktas ur olika perspektiv och hur livets ström träder fram på ett sätt som är glasklart observerande och liksom lite suddigt i kanterna, den skakiga mark, på en och samma gång. Nu har jag läst A Room of One's Own (från 1929) på nytt och jag måste säga att trots att det är en mängd saker som är bra med texten - hennes uppriktiga fråga: vilka villkor präglar skrivandet? är slående - är det något som skaver. Min olust sammanfattas i citatet nedan. Kontexten är att W har provat tanken om en syster till Shakespeare med skrivardrömmar - hon kommer fram till att utifrån den tidens sociala och ekonomiska förtryck av kvinnor låter sig tanken om Den Stora Författaren Ms Shakespeare knappt tänkas:

For genius like Shakespeare's is not born among labouring, uneducated, servile people. It was not born in England among the Saxons and the Britons. It is not born today among the working classes.

I bästa fall menar Woolf att skrivande kräver tid, rum och koncentration - lugn och ro. Detta kräver i sin tur ett sammanhang som ger möjlighet till detta egna rum (vilket också förutsätter att kvinnors skapande inte viftas bort som beskäftigt trams). Tvånget att ställa sig till tjänst för arbete, avlönat eller oavlönat, gör att en person inte kan hänge sig åt det skrivande livet. Men i Woolfs text finns snart sagt inga allmänna ifrågasättanden av varför det är så att vissa hinner och kan skriva, andra inte. Förvisso: hon visar förtjänstfullt hur kvinnors liv begränsats och snävats in och hur skrivande kvinnors liv varit särskilt drabbade om familjen saknade ekonomiska medel. Men några dundrande krav på social rättvisa hittar jag inte i den här texten. Istället finns några antydningar om att litteratur som fastnar i det arbetande livets rytm inte förmår höja sig till den sanningssökande kontemplativa sfären (samtidigt varnar Woolf också för kvinnlig ilska; underordning föder ilska, och litteraturen måste höja sig från den, menar hon). Mångskiftande erfarenhet av det riktiga livet är väsentligt för litteraturen (Woolf talar om författare vars skrivande reflekterar deras liv i hemmet, snarare än i offentligheten). Viktig insikt igen, men hur definierar Woolf dessa för litteraturen livsviktiga erfarenheter som en författare behöver? Igen får jag känslan att hon idealiserar de övre klasserna som reser, rör sig fritt överallt. Att ha ett eget rum är alltså förknippat med att röra sig i andra rum, och här kommer ekonomisk ojämlikhet in i bilden.

För att skriva behöver man utbildning, verkar Woolf tänka, och visst ligger det något i det. Men ändå finner jag mycket få uttalanden om demokratisering av universitet; hon drömmer om vin och mat och tjänare - också för kvinnliga studenter; däremot tar hon kanske inte itu med mera grundläggande frågor om vad det innebär att allas litterära förmågor måste kunna få utvecklas. Hon beklagar att fattiga människor inte har en chans att utveckla någon litterär förmåga. Men där stannar det, som ett tragiskt faktum nästan: intellectual freedom depends on material things. Eller en förhoppning: by hook or by crook, I hope that you will possess yourselves of money enough to travel and to idle, to contemplate the future or the pastof the world.... I det första citatet jag nämnde låter det nästan som om det är kört för arbetarklassen: den är så fast i sin servilitet att någon kreativ ande kan inte spira där. Igenom hela essän finns det en slitning. Den utmynnar nämligen i något som tycks vara en solidaritetsyttring: vi måste utmana våra villkor och tiden är med oss. Men på samma gång förblir det oklart i vad denna solidaritet består: är det solidariteten mellan kvinnor som höjt sig till en sådan nivå att de har potential?

Här finns en skevhet hos Woolf. Hon skriver klokt om litteraturens fördomar om de liv som är värda att skildra, att det intressanta händer på slagfältet, bland män. Woolf - som för övrigt låter en fiktiv berättare komma till tals - skriver uttryckligen att litteraturens uppmärksamhet måste riktas mot andra, nya håll, mot den vardag som enligt de här ingrodda fördomarna inte har något att säga oss om livet, utan bara står för upprepning, slit, sådant som inte lämnar några spår.

Woolf upprepar: man behöver pengar för att skriva. Ett arv dimper ner: perfekt! Nu kan man skriva och behöver inte ägna sig åt ströjobb. Igen, iakttagelsen är riktig. Men vilket slags frigörelse utgör pengarna och vad är det en frigörelse från? Vilket slags dröm är drömmen om (ekonomisk) självständighet och hur artikuleras den drömmen? Dit hinner Woolf inte riktigt i sin text. Kanske är det inget fel med mycket av detta egentligen, det finns mycket annat som fungerar utmärkt, bland annat Woolfs vindlande, lekfullt självprövande och ironiska stil där hon utmanar rådande uppfattningar om manligt och kvinnligt och tar strid med självupptagen manlighet som vill spegla sig själv i Kvinnan.

Men frågan har rotat sig i mig: vad betyder det egna rummet? I dagens HBL finns en intressant artikel om en forskare som skrivit en avhandling om framgångsrika och högt avlönade kvinnor som på olika sätt tagit avstånd från det hektiska arbetslivet, trappat ner, valt en annan väg, självständighet. Forskaren beskriver hur det här kan handla om annat än det som ofta tänks vara det vägande skälet för ett sådant beslut, nämligen att ägna sig mer åt familjen. Här dyker bilden upp: ett eget rum, en annan tid. Hur kan sådana rum skapas? Och vad MENAR vi med sådana rum? (Handlar det om att ta tillbaka kontrollen och i så fall 'kontroll' på vilket sätt?) Vilka sorters samhällsförändringar måste till för att sådant utrymme - för tänkande, skapande, självprövning - inte bara ska bli den lyckligt lottade förunnat? Woolfs fråga är alltså ingalunda föråldrad. Den fortsätter att gnaga: vad betyder pengarna för det egna rummet? Hur betonas självständigheten? Tänk om det inte bara är människor på topposter som vill frigöra sig från det hektiska och hierarkiska arbetslivet? 

Kanske är mina funderingar om essän grundlösa. På tal om det borde jag ta och läsa en annan av Woolfs essäer på nytt, nämligen "Three Guineas", om krig och ja, ekonomi vill jag minnas.