What Maisie Knew

I julas läste jag Henry James' The Ambassadors och blev glatt överraskad. Den var inte alls vad jag väntade mig (d.v.s. en mysig bokförlaga till produktioner av Merchant-Ivory, gemytlig mellan-pralinerläsning --- och nu vill jag inte alls dissa Merchant-Ivory, eller praliner för den delen). Beslöt mig för att läsa mera James och eftersom jag sett filmen What Maisie Knew (tyckte rätt så bra om den) valde jag att fortsätta med den. Det är en märklig bok - och ja, inte dålig alls.

Maisie är en liten unge vars djävlar till föräldrar är mitt uppe i en skilsmässoprocess. Föräldrarna använder sin avkomma som ett instrument för än det ena, än det andra syftet. I soppan blandas dessutom föräldrarnas nya partners samt en minst sagt påstridig guvernant. Efter ett tag faller de egentliga föräldrarna ut ur bilden och barnet tas om hand av föräldrarnas nya partners som träter och lierar sig med guvernanten. Ungen befinner sig mitt i ett kraftfält av konflikter och viljor. James närmar sig barnets värld genom att beskriva de vuxnas spel som det framstår för någon som är en del av denna relationsgröt och som enligt bästa förmåga försöker förstå vad som är på gång och utifrån denna förståelse navigera mellan minorna. Det James gör bra är att han ingalunda ger någon idealiserad bild av barn: han beskriver snarare det tragiska i hur en unge genom att hela tiden manipuleras och fösas hit och dit också själv börjar manipulera eller forma sig enligt hur hon förväntas vara, d.v.s. en liten idiot. Där filmen What Maisie Knew ritar upp ett schema med opålitliga vuxna/ansvarstagande vuxna är James' roman betydligt mörkare. I filmen finns en trygg vuxen, mammans nya älskare. I romanen är dottern enormt förtjust i denna man, men här förses relationen med en mängd ambivalenta drag. Varenda karaktär i boken vill slita Maisie åt sitt håll, även om det sker på välmenande sätt. Ungen beskrivs framför allt som villrådig, ständigt uppmärksam, ständigt känslig för nya nyanser i de stormiga konstellationerna kring henne. Relationen mellan vuxna och barn skildras med en närmast bottenlös pessimism. Eller så läser jag den här boken, som ändå kan sägas vara lite kryptisk. Det är något med hur James skriver; vissa meningar är enormt undanglidande, de liksom öppnar upp för en viss iakttagelse och sen vet man inte riktigt vart det bär. Det här är ingen svaghet i romanen, tycker jag, utan tvärt om.

Sedan finns det dimensioner av romanen jag i ärlighetens namn inte riktigt vet vad jag ska göra med. Här finns ett moraliskt patos i retorik kring äktenskapsbrott och moralisk upplysning ("moral sense") som jag läser ironiskt, som något slags moralmaktkamp där just att "veta" blir ett ständigt slagträ, men kanske James menade det hela på annat sätt? Ska romanen läsas som en historia om ett barn som mognar till moralisk insikt trots eller på grund av de stormiga omständigheterna? Eller kunde man inte lika gärna säga att den medvetenhet som barnet gradvis utvecklar är långt ifrån entydigt positiv; James beskriver också medvetenhet som genomskådande, oro och ångest inför den myllrande vuxenvärlden (och framförallt vuxenvärldens ständiga antydningar om saker man bör veta och förstå); långt ifrån någon entydig moralisk utveckling alltså, skulle jag säga. För egen del finner jag slutet av boken synnerligen öppet. Det samma kan egentligen också sägas om huvudkaraktären Maisie. Trots att romanens händelser (ja, mycket till "händelser" är det kanske inte) skildras ur Maisies perspektiv är det inget närgånget psykologiskt porträtt som träder fram. Det som möter en som läsare är - nu kommer vad som antagligen är en kliché när det gäller Henry James - en komplex bild av medvetande och iakttagelser; det som gör What Maisie Knew till en utmanande roman är just hur den tacklar den pågående och märkliga process som är att "bli medveten" om något, att veta, att förstå, att se. Boken kom ut år 1897.