det svåraste

Jag läser Janet Frame (en fin författare från Nya Zeeland) och tänker på rädsla. En av de svåraste sakerna, som inte alls verkar bli lättare med åren, är, för egen del, att mitt i en situation säga: jag är rädd. Det är knepigt att hantera rädsla, och det tar emot att tala om den, ur ett förstapersonsperspektiv, utan ironi eller annat performativt åbäkande. Så borde det inte vara. Själv är jag rädd för tusen olika saker, och det går ju alldeles lätt att stava ut i allmänna termer: arbetsmarknaden, andra människor, situationer som går i baklås, att säga som det är när det står för mycket på spel, i situationer där att säga vad man menar ställs på sin spets (egentligen är "att något står på spel" en äcklig metafor). Att säga det till synes enkla: "vad menar du egentligen, jag förstår inte." "Sluta omedelbart upp med det där!" "Jag kommer att flippa om exakt tre sekunder eller nä det kommer jag inte, för jag kommer att skärpa mig för att jag måste." "Alltså vad tusan sa jag nyss? Det där menade jag inte ett skvatt av, förlåt." "Den här situationen gör mig skraj." "Det du säger nu gör mig obehaglig till mods." "Fan vad du är bra!" "Nu vill jag gå hem." "Det här gör mig bara förvirrad." "Vill du verkligen säga det där, helt riktigt på riktigt?" "Jag blir så helvetes glad att du säger just det här, just nu." "Är du okej?" Och sånt. Men det är det allmänna det, livet är resten, rädslan.

hei autsaiderit!

Jag är glad att Helsingin sanomt, en blaska som ju regelbundet sprider t.ex. Jari Sarasvuos glädjebudskap, publicerar en sån härn parodi på "sporrande" arbetscoachblaj - arbetsmarknaden som bumtsibum. Helt. Fucking. Briljant. Mera dylikt, Hesari! Så här låter det i mötesrummen, Herakleitos och gränssnitten:

No niin. Mä en haluu tarjota teille mitää negatiivista porkkanaa, mut jos te ette priorisoi lisäarvoa asiakasrajapinnassa, ni se on teidän viitekehyksessä muutosvastarintaa projisoiva tavoiteasetanta, eikä se voimaannuta teidän liiketoimintayksikköä. Kato ku mikään ei oo niin pysyvää ku muutos, kiva.

Vinokino

I helgen gick jag på några av de filmer som visades under Vinokino-filmfestivalen i Åbo (en festival som i en bred bemärkelse fokuserar på queer film - ett jävligt bra initiativ; har sett en massa fina filmer där under årens lopp). Just i år blev jag rätt irriterad av flera av filmerna jag såg (av vilka många var kortfilmer). Framförallt var det en sorts individualism (eller individualistisk kollektivism?) som störde mig. Sexualitet och kön presenterades då såhär: som en matematisk ekvation (med identitetsspråk på övervarv), knapphetens och preferensernas ekonomi eller som ett individuellt självförverkligande. Det viktigaste: att kontrollera bilden av mig själv, hur jag ter mig för andra. Andra människor tycktes fullständigt utbytbara i dessa ekvationer, preferensspel eller livsprojekt. Allt detta trixande gjorde mig trött. Som tur är såg jag en riktigt bra film också som jag gärna vill skriva några ord om. The Love Part of This hette dokumentären ifråga och Lya Guerra heter regissören. Filmen kretsar kring Grace & Grace. De har varit tillsammans länge och upplevt ett liv med många duster. Det jag gillade med filmen var att den inte hade någon speciellt agenda, det verkade inte som att regissören genast hade bestämt sig för att berätta en viss typ av story. De här damerna var helt vanliga typer men från minut ett följde filmen engagerat med deras berättelser, manér och sätt att vara i världen (och framför allt i hemstaden). Till skillnad från de tidigare filmernas märkligt splittrade bilder av vad som är viktigt i våra liv (som ofta gjorde det mystiskt hur någon ser något visst som viktigt - om något ses utifrån perspektivet preferens, hur kan då något överhuvudtaget vara angeläget?) var det här en film där grundbegreppet var liv, att träffa någon, tvingas göra vissa avgöranden, att ta farväl av ens närmaste. Det är sällsynt att se sån ömhet på film. Hjärtskärande var ordet, och väldigt vardagligt. Mitt budskap: Vinokino drar ju vidare till Helsingfors snart. Missa inte den här filmen!

Lonnie Holley

Jag lyssnar på Lonnie Holleys Just before Music och JÄVLAR det är bra, skumt, rörande. Holley sjunger/mässar medvetandeströmmar ackompanjerad av olika synthar. Det är något helt annat i sin egen ficka i universum (okej det är kanske knepigt att betona en artist som solitär - en mängd problem egentligen, exotisering och annat) men man kan tänka på lindmanska favoriter som suicide, gil scott-heron och arthur russell (och av nån konstig orsak tänker jag på nusrat fateh ali khan också, kanske är det repetitionen). Och med tanke på texternas strömmar (här känns de väldigt inspirerade) skänker jag en tanke åt laurie anderson också. Alltså, jag har ingen aning om vart det bär, eller var det kommer ifrån, men människan lyckas croona så att hjärtat pirrar om allt från digitalisering (!), kristider till ja, hur det är ställt med oss människor. Texten slingrar och bryts upp och det finns varken rim eller reson - och det gillar jag. Holleys röst tänjs åt olika håll och kanske är det just intonationen som berör mig, hur orden ramlar fram, hur nya nyanser av till synes banala saker dyker upp. Monotont, drömskt och påtagligt, så skulle jag beskriva. Genrer är det svårt att prata om här, kanske blues, soul eller ja, svårt att säga, rymdgospel vill jag här prova ut som begrepp. Jag blir ivrig; det är sån där musik som helt och håller transformerar rummet jag sitter i, allting blir lite annorlunda. Lonnie Holley är 62 år gammal, han kommer från Alabama och är tidigare känd som konstnär. Lyssna på det här, snälla ni.

Att "tåla" invandring?

Idag börjar jag dagen med att läsa Husis istället för att jobba och plöjer där en kolumn om invandring (som innehåller en del sympatiska poänger bland annat om den löjligt låga kvot som Finland antagit i relation till flyktingar från Syrien) som gav upphov till två frågor hos mig.

- Skribenten pratar om hur många invandrare samhället "tål". Jag undrar om det inte finns något skumt i själv perspektivet här, som om det skulle finnas en rent empirisk gräns för vad samhället "klarar" och att det är just den frågan som ska stå i centrum som om det är klart vad detta innebär. Det är uppenbart att ett sådant övervägande av vad samhället "tål" långt ifrån alltid ens kan tas upp (jag tänker på de länder som gränsar till Syrien) - att man i Finland, ett land med löjligt låga kvoter för t.ex. flyktingar, alls kommer på perspektivet om hur många invandrare samhället "tål" är på nåt sätt ganska slående. Med andra ord: vad för slags fråga är detta egentligen? Det som förvånar mig är att skribenten uttrycker detta som "hur mycket invandring tål europeiska samhällen och opinioner." Opinioner? Det för över till nästa betänklighet.

- Samma skribent talar om att den - som det nu börjar heta - invandringskritiska opinionen i någon mån måste beaktas i samband med överväganden om hur många invandrare Finland kan ta emot - eftersom, som han säger, denna opinion är en del av ett demokratiskt samhälle. Detta gör mig ytterst fundersam. Det som jag reagerar på här är att han talar om "klimat" och "opinion" för att sen direkt hoppa över till det demokratiska samhället. För att vara övertydlig: på vilket sätt ska en opinion ha en bäring på demokratiska beslut? Är det inte just detta som redan har hänt, med mycket oroande resultat (att politiker tycker sig behöva positionera sig i relation till "invandringskritiken" som om detta vore ett legitimt perspektiv, ett perspektiv att ta på allvar)?

antipoesi

Ibland (inte särskilt ofta) läser jag poesi. Jag önskar att jag hade en högre toleransgräns, större tålamod, ihärdighet. Alltså: ofta blir jag så himla irriterad av att läsa en viss sorts dikter att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, behöver andas lite på balkongen och speja ut i natten nån minut för att få lite drag i skallen. Framförallt är det sån där känslig poesi, stillsam emellanåt men för det mesta alldeles outhärdligt pratkvarnig; dikter som griper efter allt, allt, allt: naturen, dödligheten, livet, språket, mellanmänskligheten, samtiden. Och BILDERNA. Bilder hela tiden oavbrutet ständigt sida upp/ner. Bild staplad på bild tills jag som läsare storknar och blir matt och helt prillig av att jag förväntas beundra och liksom lite andäktigt vrida och vända på de där snillrika formuleringarna som spretar än hit, än dit. Kanske är det mest hur dikterna byggs upp som stör mig. En strid ström av stillsamma bilder med korta rader och knapphändiga formuleringar (naturens skiftningar=själens landskap), sen en anstormning av dråpliga och yviga bilder (men utan att bli vulgär förstås). Från allvarligt till lite lustigtlurigt och sen tillbaks till det trygga poetiska allvaret igen. Och sen en skopa illa dold indignation där poeten ondgör sig över modärnitetens tomhet och alltings förflackning. Ursäkta utbrottet, men jag har problem med poesi som väldigt långt bygger på ett slags inre sökande centrerat kring "sinnrika" bilder som ska sammanfatta de Stora livsfrågorna och helst allt på en och samma gång. Ää, nu fuldissar jag saker i allmänhet, det är inte bra. Egentligen gillar jag ju poesi.

Marx2013

Här följer några spridda funderingar om en konferens jag satt med på som åhörare under helgen i Stockholm - en konferens ägnad åt Marx och marxistisk teori, med särskilt betoning på teorier om krisen och ekologi. En av de första sakerna man kan säga är det rent kvantitativt var glädjande att se att så många var där, att marxististprat samlar så många under en helg i storstaden Stockholm. Det går såklart inte att dra några egentliga slutsatser av vad en sådan uppslutning betyder, men roligt i vilket fall som helst.

Jag lyssnade på två av huvudtalarna, Michael Heinrich (som skrivit en introduktionsbok till Kapitalet som jag nog skulle rekommendera, håller på att läsa den nu) och en Duménil som jag inte kände till alls sen förut. Heinrich sade bra saker, bland annat att kapitalismen i själva sin form av värde per nödvändighet råkar in i kriser, men att krisens destruktivitet måste förstås på ett systemplan, inte utifrån den enskilda kapitalistens intressen (så att vissa kriser kan stärka kapitalismen som system). Beklagligt nog blev han luddigare i sin polemik mot andra marxister. Det var oklart var han själv stod; han verkade fästa stor vikt vid den nuvarande krisen som en kris som inte bara uttrycks som den klassiska marxismens poänger om arbete&värde&produktivitet, utan också genom en mängd andra motsättningar, men här uppstod ett för mig rätt oöverskådligt myller av beskrivningar - om jag fattade rätt var en väsentlig dimension över-ackumulation och hur det blir allt svårare att hitta en investering för kapitalet (och att det läge som vi har nu är att kapitalets förluster måste fördelas och att detta ställer frågan om statens relation till kapitalet på sin spets). Dock verkade hans varning mot att stirra på enbart den fallande profitkvoten vettig. 

Den andra huvudtalaren, Duménil, kastade sig in i utläggningar om den nuvarande kapitalismens klassammansättning med betoning på en i hans tycke ny form av managerklass och en alltmer betydande finansklass - det där övertygade inte alls. Hans övergripande poäng är en som jag är ytterst obekväm med: att en viss utveckling har gjort finanskapitalet så starkt att man förlorar kontakten med något annat, vad-det-nu-är; hos honom verkade kapitalismen mest vara en eller annan grupp människor, och det tror jag är helt fel utgångspunkt för att förstå något alls. Då verkar det dels som att krisen beror på luriga kapitalister med en hemlig agenda som man ska luska ut på något sätt, och som om det hela skulle lösas rätt enkelt genom t.ex. massiva statsledda projekt som kickar igång realekonomin. I kontrast till detta var Heinrichs poäng, tror jag, att realekonomin helt enkelt inte kan utgöra något slags solid grund för oändliga investeringar (i allmänhet är marxister kritiska mot keynsianism i olika former, och det kom fram också under den här konferensen).

Annars betonades i rätt många av de seminarier jag deltog i vilket saker som osynliggörs genom sådana angreppssätt där kapitalismen ses som en grupp - att kapitalismen är ett system som manifesteras på vissa vis blir då inte tydligt. Detta innebär inte att det vore omöjligt att tala om kapitalismen på sätt som är förankrade i konkreta händelser. Jag lyssnade på en kulturgeograf, Irene Molina, som pratade om miljonprogrammet i Sverige (man byggde en enormt stor mängd bostäder mellan 1965-1975 som ett statligt initiativ som förverkligades av privata aktörer i byggbranschen) som ett exempel på kapitalackumulation och vilka motsättningar som skapas. Föredraget var exemplariskt på en mängd vis - bland annat gjorde Molina upp med myten att segregering är ett mystiskt och svårbegripligt fenomen.

En allmän sak under konferensen, speciellt under dess mera politiska stunder, som seminariet om Arbetskritik, var att det fanns plats för en rejäl skopa kritik mot socialdemokratin som den ser ut idag, dvs. komplett arbetsgalen. I den arbetskritiska panelen satt Nina Björk och Roland Paulsen och även om det fanns en del intressanta skillnader mellan dem var en punkt där de tycktes eniga att kritik inte endast kan ta formen av konsumtionskritik utan att kritik av produktion är minst lika viktig. En väsentlig sak här är att arbetskritiken måste förankras i en diskussion om kapitalismen: det är slående att man kan tala om och analysera arbetslöshet utan arbetskritik eller kapitalismkritik. I ett annat seminarium talades det om det våld som utövas i arbetssamhällets tecken, ett våld som ofta legitimeras utifrån tanken om att man ska reglera och hålla i schack, undvika de värsta konsekvenserna (Keynes) och runda av de största motsättningarna. Den enda utopin man kan tänka sig här är att alla får ett jobb. Den här formen av internalisering och diskurs ställdes mot en möjlighet att solidaritet kunde vara något annat än intressegemenskap; det var en lovande diskussion som jag gärna skulle ha hört mera om.

Jag smög också in på några akademiska sessioner där olika papper kring Marx och Marxtolkningar presenterades. Min avsikt var dels att lyssna in mig på hur saker diskuteras, och dels att få en större förståelse för punkter där folk är oeniga i hur de tar sig an Marx. Jag måste bekänna att jag tycker det blir rejält svajigt i resonemangen när man som en del ville tillämpa Marx på kulturella fält genom att t.ex. bunta ihop Marx och Bourdieu (fast jag tillhör inte den senares fan-club direkt). Det som var positivt under de här sessionerna, bortsett från diskussionen om kultur+Marx, och trots en viss tendens till navelskåderi, var ett försök att komma på det klara med marxistiska grundbegrepp som värde, mervärde och abstrakt arbete. En annan ständigt pågående diskussion är om Marx' Kapitalet ska läsas som en historisk utredning eller som en begreppslig utläggning om den kapitalistiska logiken; med andra ord, hur hänger det begreppsliga och det historiska ihop. Även denna diskussion har ju en rätt så akademisk karaktär, men jag tror ändå att den är viktig, om inte annat är det saker jag själv hela tiden måste förhålla mig till eftersom jag skriver en avhandling om lönearbetet och där uppstår konstant frågan om undersökningens karaktär och det är inte speciellt lätt att navigera på ett klarsynt sätt här. Reflektionerna om det historiska/logiska knöts ofta till en annan viktig fråga i marxism, och det är vilken status begrepp som värde, abstrakt arbete och t.ex. pris har. Även dessa funderingar kan te sig inåtvända, men ger man sig i kast med hur mainstreamekonomer diskuterar ekonomi tycks det som om det är just den typen av ingångar man måste påminna sig om, dvs.: vad är den kapitalistiska processen och på vilken nivå ska man betrakta olika fenomen som t.ex. pengar, pris, minskande vinster eller utbud/efterfrågan (eller överutbud/underkonsumtion)? (Och för att ta ännu ett begrepp som inte diskuterades explicit i de seminarier jag bevistade: vad är utsugning? konkret armod eller systemisk exploatering?) Man återkom ständigt till frågan om varför det är så viktigt för marxister att se på kapitalismen utifrån det totala värdeskapandet, att alltså inte utgå från den enskilde kapitalisten/arbetaren som man gör i exempelvis den ekonomi som är förankrad i homo economicus och som jobbar med statiska kategorier om ekonomi, varor, utbyte, pengar och arbete. Jag tror att just den aspekten hos Marx och marxister ofta inte uppmärksammas tillräckligt mycket, eller det blir inte klart varför det här kan vara utgångspunkten om man vill beskriva vad kapitalism är. De här sakerna har också en bäring på hur kapitalismens motsättningar gestaltas, och det kommer att bli politiskt relevant.

Ja, det om det. Givande till största delen, även om jag som vanligt har svårt att följa föredrag på ett koncentrerat sätt från början till slut (och trots övriga neuroser kring konferenser, ett i mitt tycke rätt så obehagligt mänskligt sammanhang jag går på bara om jag tycker det är riktigt mycket värt det). En sak som alltid är irriterande på en konferens av den här kalibern är att man måste välja bort saker - jag skulle gärna ha gått på seminarier om prekariatet (där det finns några finska teoretiker som är intressanta) och ett annat om oavlönat arbete, men, men.

Filosofi.

På morgonen - JÄVLIGT tidigt i beckmörkret - stövlade jag iväg till insten för att där tillsammans med andra välkomna ett gäng gymnasister som var på studiebesök. Dessa var på gymnasisters vis trötta och disträa och sen nån nyfiken. Kollektivt gnagande på bullar där i morgonmörkret på ämnet filosofi. Vi andra tomtar försökte representera vårt kära ämne och prata klokt/sansat om filosofin som verksamhet och studieämne. På kvällskvisten ugglar jag framför datorn på jobbet. Har tagit en lur och satsar på långskift. Så det där som ibland händer mig. Jag sitter bland mina papper, dokumentet öppet, skriverskriver. Idisslar ditten/datten och försöker skapa ordning i en text som rusar åt femtio olika håll. Då. Alltså herregud vad ÄR filosofi egentligen, vad är det jag håller på med för fråga och hur tusan ska jag ta itu med den när jag väl klurat ut vilken den är, vad är det nu att filosofera egentligen, vänta nu, hur GÖR man, varför gör man, vad var nu grejen? Och är det nu vettigt att alls överhuvudtaget grubbla över vad filosofi är, gäller det inte att köra på bara? Va. En enda sörja i skallen. Alltså helt som en reaktion, ur matsmältningsapparaten typ väller den fram. Och det konstiga är att den där sortens icke-tanke sker i en anda både av djupaste förvirring och något slags hopp om att kanske, kanske och det här MÅSTE på nåt märkligt jävla mirakulöst-systematiskt sätt gå att reda och städa opp. Och det där är som sagt på en och samma gång uttryck för både total vilsenhet och något slags nujävlar och hur det öppnar för varför det där med filosofi hela tiden förnyar sig, som verksamhet alltså - jag upplever sällan filosofi som ett metodiskt trälande fram till klarhet. Det är precis just tvärtom, och då handlar det inte om något jox om kreativitet. Och det löjliga här är förstås att jag drabbas av vad-är-filosofi trots att jag sysslat med de här sakerna i ... öh ... . Det är perverst. Man borde ju liksom så småningom fatta vad det är man håller på med där i textgömmorna efter så lång tid i branschen. (Jag vet inte om det är bara jag, om det finns andra filosofer som nojar sånt där, och om det kanske förekommer i andra discipliner också, det måste det säkert göra.) Och ja, om det inte framgått än så är det precis de här grejorna som jag tycker gör det både oändligt fint och oändligt frustrerande med filosofi.

Aten

Gruppresor är ett intressant socialt experiment. Baxa in ett gäng filosofer på ett flyg till Aten och ha dem att vandra runt på historiska platser och låt dem spendera aftnarna på barer runt i stan. Det uppstår genast en jargong. Vissa deltar kanske mer än andra, men jargongen är egentligen ingens. Det är ett slags samförstånd, socialitet (eller så ter det sig i mina öronögon) men också ett sätt att uppleva saker tillsammans. Så här reagerar jag: 1) jag deltar 2) jag lyssnar roat 3) jag väntar ut det och sen öppnas plötsligt samtal på helt andra villkor 4) jag blir trött i själen och går till hotellet och läser de senaste veckornas Ny tid. Jag trivs utmärkt i sammanhanget och gänget men det är också bra att gå på egen hand. Jag och min kompis bestämmer oss för att försöka jobba lite. Vi sätter oss på ett kafé i anarkiststadsdelen Exarchia (där finns bokhandlar, en massa olika kaféer och också ockuperade hus - ett bra ställe helt enkelt). Vi går dit två dagar i rad. Jag vänjer mig vid det grekiska, tjocka kaffet med dess speciella konsistens. Den säregna ro som infann sig där berodde kanske delvis på att samma 5 stycken av typ Miles Davis smoothaste repertoar spelades om och om igen, båda dagarna. Till slut blev jag galen på det, naturligtvis. Rent allmänt taget tycker jag inte riktigt att jag varit i en stad förrän jag just på motsvarande vis parkerat mig på ett kafé för en långsession. Inget speciellt händer alls, folk går förbi, man lyssnar på hur folk pratar utan att kanske förstå ett ord av vad de säger, man iakttar den specifika plats man sitter på. Jag gillar sånt där jag.

Jag har inte varit i Aten förut och allt med staden är omtumlande. Som synskadad tar det alltid ett rejält tag att vänja sig vid själva den fysiska strukturen för en stad. Det är både ett fanstyg och en bra sak i den mån det får mig att lägga märke till små, små detaljer som är ovidkommande för andra. Hur gatorna ser ut, hur trafiken fungerar, vad man måste se upp inför, hur gatans koreografi struktureras. Låt mig säga att de attiska gatorna håller en halvblind person aktiv, och intressant nog blev jag inte tjurig av det, utan det var helt enkelt som det var.

Det ekonomiska läget i Aten märks nog tydligt, men på väldigt olika sätt. Demonstrationer sker fortfarande, man strejkar på universitetet (en rörig historia som jag inte helt förstod - tjänster som skapats och tjänster som skärs bort och hur ingendera skett ändamålsenligt) och man ser folk som ber om pengar och de som gör det är inte alls någon enhetlig grupp. Men man fattar inte vidden av det under en veckas vistelse. Jag pratade med en filosof från Atens universitet som menade att hela stan har ändrats radikalt sedan krisen, att själva livet där har ändrats. Ett sånt perspektiv öppnas förstås inte när man som turist lever just turistens icke-vardag.

 Den här bilden sammanfattar ganska bra vad Atens trafik går ut på. Man måste se sig för - jävligt noga. Det går snabbt, är hektiskt, bullrigt och rörigt ibland. Man vänjer sig säkert.

 Anarchy is freedom!

modern konstskulptur?

 Fotografiet är suddigt men poängen är att jag vill ha de här gubbarnas jobb. Fotot är tagen uppe på en skithög kulle (dit jag mirakulöst nog krälat upp, vilket var bra) och gubbarna sålde förfriskningar. De tycktes vara kompisar. Snackade lågmält mellan vattenflaskorna, njöt av skuggan (det är fortfarande hett i Aten så här års), kollade menande på svettiga halvlevande personer (som jag) som dristat sig upp. 

 Fina byggställningar.

Den här frassen är jävligt förbannad på turister som rantar upp och ner för att kolla trasiga hus. Jag förstår henom.

Cheesy himmel/gråa hus.