Jag har inte begripit det helt, men roligare sällskap än Strindberg kan man knappt ha. Strindberg är plump. Strindberg är stridbar. Strindberg är ... "vetenskapens man". Strindberg pöser av självgodhet. Och det bästa av allt: Strindbergs fullständigt uppenbara litterära kvinnoförakt blottlägger diskurser kring kön som hos andra författare är långt mera romantiserade. I den här boken är kvinnan antingen på piedestal - eller så är hon ett monster. Och dynamiken mellan de här två polerna är självklar: beundran övergår strax i förakt. Hos Strindberg tas en fråga på allvar som annars döljs i romantiskt struntprat: den heterosexuella kärleken som beskrivs innehålla ett nödvändigt element av repulsion och hat. Hos Strindberg skildras den här bilden av heterokärlek miljoner gånger mera klarsynt än en psykologispalt i Svenska Dagbladet som uppmanar partnern att tolerera vissa sidor som den ser som motbjudande hos sin partner. På gott och ont: hos Strindberg finns allt på ytan. Men gör det här att jag själv börjar klappa misogyna män som är "ärliga" i ryggen för att de är så "ärliga"? Tja, Strindberg är knappast ärlig. Hans snurriga glasklarhet har dock ett särskilt pregnant uttryck. Men visst - borde jag tycka så mycket om att läsa Strindberg?
EDIT: Strindbergs bok är också ett bra exempel på hur det kan se ut om man tänker sig att kärlek handlar om att göra den andra perfekt (en inte så ovanlig tanke) -
[Hans] kärlek hade just börjat och tagit eld, när han i hennes bedjande blickar sett henne skåda upp till honom, och den kärleken hade gått, när hon kom med dumhetens segerleende efter att ha trampat ned, vad han velat dana till hennes och mångas lycka.
4 comments:
Märkligt nog är Strindberg som bäst när han har det där övermänniskoidealet. Det blir en sorts ofrivillig satir. Novellen "Tschandala" i "Svenska öden och äventyr" är en annan favorit i den genren.
Måste kolla!
Åh ja, Mari, nu kommer du inte undan, nu kommer jag att tjata Strindberg hela tiden när vi ses i Åbo! Många hafva tittat på mig som om jag vore någon slags lägervakt när jag sagt att jag håller på att plöja Strindberg.
Jag har aldrig förstått varför litteratur ska vara något slags uppbyggelseredskap framför att vara ett symptom. Om Strindberg skriver som en frustande dåre är det väl ett tecken på att han är det? Idén att man inte ska läsa något för att det är fascistiskt/misogynt/etc. håller bara om det man tänkt läsa inte säger något OM fascism/misogyni/etc. Oftast är det dessutom så att det som sägs visar hur det avskyvärda oftast inte alls är så långt ifrån det man tycker är mysigt.
Dessutom var ju August bekant med Gustaf Eisen, Stuxberg och många andra kärngubbar från 1800-talet som är väl värda att studera!
Erik : jag ser fram emot dina Strindbergutläggningar!
Du har helt rätt om att litteratur inte kan slängas under nån uppbygglighetsrubrik. Däremot finns det kanske vissa litterära verk som smyger sig på en och lurar in en i ett perspektiv på ett illistigt sätt. Fast den litteraturen skulle nog i vissa fall beskrivas just som uppbygglig kanske.
Men jo, att se litteratur som symptom på olika perspektiv är oftast vettigt.
Post a Comment