Diary of a Nobody

The dullest blog in the world finns också som bok, nämligen i form av 1800-talsromanen Diary of a Nobody, skriven av George & Weedon Grossmith. Huvudpersonen i denna humoristiska roman (och vilken humor sen!), Charles Pooter, är lägre banktjänstemän. Han är gränslöst självgod. En fåne. En helt vanlig drumlare. Vi snackar viktorianskt England med alla dess nymodigheter. Pooter lever i en tillvaro där det enda som kan stjälpa hans obotliga optimism är att någon underlåter att skratta åt hans briljanta vitsar. Romanen, i dagboksform, kunde vara vilken blogg som helst. Pooter rapporterar om sitt intetsägande vardagsliv. Den ena dagen är den andra lik. Han hänger med sin fru och spelar spel med sina två vänner. Så beslutar sig deras halvvuxne son för att bosätta sig hemma hos dem och en serie förvecklingar introduceras. Vad är då behållningen av den här boken? Varför är det inte som att följa med en dödstrist blogg? Diary of a nobody är skarp satir över verklighetsfrämmande imperiebor. Samhället förändras, nya klasser uppstår, ekonomiska förändringar är i full gång - men Pooter lever i sin trivsamma våning utan att beröras av något bortom dominospel och att måla toaletten i en ny färg. Hans son, bohemen, lever ett lika verklighetsfrämmande liv, men i andra kretsar, med en arsenal slangbegrepp. Författarna skildrar en borgerlighet som lever sina liv i trygg förvissning om livets små glädjeämnen. Romanen kunde ha skrivits 2011. Den kunde handla om mode- eller inredningsintresserade människor som knegar på som vanligt, som rör sig i förutsägbara mönster utan att göra något eller någon förnär. Precis som en Charles Pooter är det här människor som belönas för att vara menlösa. Diary of a nobody övertygar en om att massamhället (för att nu använda en sådan term) är ett gammalt fenomen. Romanen publicerades som följetong åren 1888-9. Det kan hända att jag läser in för mycket i den här boken, det är ju inte Marx direkt, men fasligt roligt hade jag icke desto mindre.