Strindberg: I havsbandet

Jag medger: jag tycker det är fantastiskt roligt att läsa Strindberg. Strindbergs böcker är självgoda, ohemult misogyna och fasligt samtidspolemiska. I havsbandet tillhör kanske inte hans bästa verk (jag har inte läst alla, men en del), men nog är den underhållande att läsa. I boken introduceras vi till fiskeri-intendenten Borg. Borg är på väg utskärs, där han ska försvara kronans intressen och uppfostra de obildade fiskarna till att använda vissa typer av redskap. Sitt blygsamma yrke och sitt flärdfulla yttre till trots är Borg ett riktigt universalgeni. Inte bara klarar han av att hantera båt, han är beläst i alla vetenskaper och har djupa tankar om precis allt. Borg är tänkaren som av det praktiska livets taffliga bestyr och av sina medmänniskors missunnsamhet drivits till - detta vidriga liv bland halvvildar. Och inte bara är det fiskarnas ogina inställning som fyller Borgs tillvaro med allt annat än det kontemplativa livet: se, det är Kvinnan! Borg, som annars mestadels idkat sund avhållsamhet, träffar nu två damer på ön. Av någon obegriplig anledning ser sig Borg tvungen att göra en erövring. Det är könsdriften som driver honom i fördärvet, antyder berättaren. Borg uppvaktar sin flicka men längtar till den fria ensamheten. Flickan vill han uppfostra till en ädlare karaktär, men kvinnor, de är till naturen varken barn eller vuxna, något däremellan. Lömska varelser dessutom, lömska och trolösa! Borg vallar sin dam från morgon till kväll: "efter en sådan överansträngning då han ville arbeta ett par timmar, var hans huvud upptaget med skräp." Borg söker den nyktra ensamheten men allt är besudlat av flickan och fiskarnas dumma hjorddrifter.

Jag har inte begripit det helt, men roligare sällskap än Strindberg kan man knappt ha. Strindberg är plump. Strindberg är stridbar. Strindberg är ... "vetenskapens man". Strindberg pöser av självgodhet. Och det bästa av allt: Strindbergs fullständigt uppenbara litterära kvinnoförakt blottlägger diskurser kring kön som hos andra författare är långt mera romantiserade. I den här boken är kvinnan antingen på piedestal - eller så är hon ett monster. Och dynamiken mellan de här två polerna är självklar: beundran övergår strax i förakt. Hos Strindberg tas en fråga på allvar som annars döljs i romantiskt struntprat: den heterosexuella kärleken som beskrivs innehålla ett nödvändigt element av repulsion och hat. Hos Strindberg skildras den här bilden av heterokärlek miljoner gånger mera klarsynt än en psykologispalt i Svenska Dagbladet som uppmanar partnern att tolerera vissa sidor som den ser som motbjudande hos sin partner. På gott och ont: hos Strindberg finns allt på ytan. Men gör det här att jag själv börjar klappa misogyna män som är "ärliga" i ryggen för att de är så "ärliga"? Tja, Strindberg är knappast ärlig. Hans snurriga glasklarhet har dock ett särskilt pregnant uttryck. Men visst - borde jag tycka så mycket om att läsa Strindberg?

EDIT: Strindbergs bok är också ett bra exempel på hur det kan se ut om man tänker sig att kärlek handlar om att göra den andra perfekt (en inte så ovanlig tanke) -

[Hans] kärlek hade just börjat och tagit eld, när han i hennes bedjande blickar sett henne skåda upp till honom, och den kärleken hade gått, när hon kom med dumhetens segerleende efter att ha trampat ned, vad han velat dana till hennes och mångas lycka.