Färöarna

(Vi åker från nordvästkusten i Danmark, fantastiskt ljus)

Jag har blandade känslor inför att resa. Det är flera omständigheter som gör att hur intressant eller roligt det än är att resa, så finns där några saker som är svåra att komma förbi: att surra runt på ett ställe, ett slags sysslolöshet som alltid i något skede börjar ila i mig. Men framför allt: att åka runt som vardagsturisten, som slösar på allehanda resurser. Den här problematiken blir rätt så uppenbar för mig när jag reser till Färöarna, mitt ute i Nordatlanten. Det är en förbannat stor mängd logistik och transport som krävs för att upprätthålla min, och andras, bekvämlighet. Samma gäller så klart här hemma också, men det var något som tumlade runt i huvudet när jag såg alla de där fraktfartygen och lastbilarna som klättrar omkring på små, slingrande vägar. Det blir så uppenbart. Jag hann flera gånger tänka på den konstiga relationen mellan kapital, optimering, logistik och arbete: skulle vi ha en annan bild av "friktionsfri ekonomi" om vi skulle påminna oss om den enorma apparat vars beståndsdelar är transport- och frakt, lagring, underleverantörers underleverantörer, enormt komplicerade flöden mellan olika företag - på det hela: konkret slitage på allt möjligt. Banalt, visst, men sånt tänkte jag på på Färöarna nästan hela tiden. (Färöarna består av en mängd olika öar och trafiken mellan dem löper på väldigt många sätt, det finns otroligt många tunnlar, men också lite mera extravaganta färdsätt, såsom helikopter.)

Ändå: där är jag, med min kompis. För mig är upplevelsen av Färöarna rätt så ambivalent. Att det är vackert kan kontras med en känsla av klaustrofobi som dök upp hos mig då och då. Som skärgårdsbo trodde jag mig ha en viss koll på havet. Nej. På båten till Färöarna känner jag vågorna gnaga i maggropen. Att titta på en tom horisont. Försöka röra sig utomhus och vara helt i naturkrafters grepp, som en tuss vadd. Att vara helt exponerad för ett enormt hav som kan käka upp dig när det vill. [jag & Herzog, igen] En kompis beskrev Färöarna på ett träffande sätt. Det är som att ha fel glasögon på sig. Intrycken stämmer inte riktigt. Allt är så helvetes intensivt; intensivt turkost hav, radikalt sluttande klippor, enormt sjögräs, konstiga formationer, extremt gröna kullar. Det gungade i huvudet för jämnan men det kan ju bero på olika omständigheter. Med andra ord: jag hade svårt att slita mig från upplevelsen av overklighet. Hur kan folk bo här? Mitt i havet? Det fanns wi-fi, och jävligt chica berg (undertecknad, rustad med fula men helt nödvändiga hiking boots, höll på att möta sin skapare genom att vingla nerför ett stup, beslöt sig sedermera för att hålla vissa sorters berg på avstånd och förhålla sig avhållsamt från äventyrliga exkursioner).

Kort sagt: Färöarna är vackert på ett uppseendeväckande och förbluffande vis.

En hel del saker är så klart bekanta från en åländsk kontext. Antydningar till knutpatriotism dök upp då och då. Jag kan tänka mig att den har olika sidor. Nu pratar jag Åland: där föder lokalpatriotism konformism och självupptagenhet som gör relationen till omvärlden otroligt skev och enkelspårig. Om Färöarna vet jag för lite. (Jag vet exempelvis inte om man kan dra paralleller mellan förhållningssätt till valjakt och ålänningarnas evinnerliga fågeljakt; tydligt är åtminstone att ortsborna är medvetna om omvärldens kritik.) Färöarna är som bekant ett autonomt område och det sägs att man ska vara noga med att inte kläcka ur sig att man befinner sig i Danmark. I Danmark, däremot, mötte vi väldigt starka reaktioner när vi försökte prångla färiska kronor, som har samma kurs som det danska, på Köpenhamns handelsmän. Några fnissade (leksakspengar!), några vände och vred, några blev ilskna och ville påpeka att det är DANSKA pengar som gäller, någon undrade om jag har immigrerat.

Trots att väldigt många saker är bekanta möttes vi av förbryllande saker hela tiden. Saker som man inte riktigt kan förstå. Som att det finns gudlig reklam överallt. Gudlig reklam i glassbaren, i hostellet. Överallt kyrkor, bönehus, missionshus. Det sägs att en ansenlig del av befolkningen går i kyrka varje söndag.  På radion spelades sekulär dansbandsmusik, religiös dansbandsmusik och uppblandat i detta hip-hopkompositioner med 'mothafucker!!'-refränger.

Något som däremot inte är en lustig detalj utan helt galet är att möjligheten att få laglig abort är kringskuren på Färöarna. Och ja, det fanns väldigt många kyrkor.

Två veckor på Färöarna är framför allt frisk luft, ett klimat jag klarar av, varken kallt eller varmt. Vädret skiftar blixtsnabbt. Emellanåt är allt invirat i ogenomtränglig dimma. Vi var klädda för att tråla fisk för det mesta. I regel var det mössorna skiljde turisterna från ortsborna. Ingen färing gick med mössa.

(Bilden ovan kunde ha tagits ur Red Desert)

Fåren. Överallt får. Får på öde branta klippor. Får som stirrar på havet. Får som betar vid vägen.

Också på folks gårdar fanns det får (förutom de obligatoriska studsmattorna). På finhotellets gård betade ett får, som vi antog hette Eivor. Eivor skiter i den sociala kodexen.

Och det fiskades. Jag vet inte hur stor del av befolkningen som försörjer sig på fiske, men jag tror den är stor.

På tal om märkliga saker, det här gjorde mig glad, klotter från favoritbaren (som spelade fyra-fem hip-hoplåtar från typ 1988 om och om igen):

Det här påminde mig om min hembygd:

(Fast på den här, med åländska mått extremt lyxiga, skärgårdsbåten satt det både fiskargubbar och elegant klädda kostymgubbs - Och: icke att förglömma enormt wienerbröd som jag siktade in mig på som morgonmål)

(Den enda egentliga folksamling som vi såg på Färöarna var utanför Torshamns nattmatskiosk kl 5:00 - sympatiskt! Det kan tilläggas att de färiska ölen var riktigt goda.)

Udda statyer finns överallt (som i bilden ovan):

 
En massa finurliga hus: