Efter några års paus har jag återupptagit mitt radiolyssnande. Under mina gymnasieår spenderade jag många, långa nattliga timmar med obskyra program från (mestadels) svensk publicserviceradio.
Häromdagen lyssnade jag på Filosofisk rummet från P1. Temat var Hedenius, filosof och debattör. Jag sysslade lite med Hedenius för några år sedan, men på sistone har jag inte engagerats alls av religionsfilosofiska frågor. Hedeniusprogrammet var intressant. Där deltog två författare som tilldelats Hedeniuspriset. Sedan deltog en doktorand från Uppsala/Södertörn. Inledningsvis förvånades jag över hur beredda Hedeniuspristagarna var att erkänna Hedenius som en "knivskarp tänkare". Som jag kommer ihåg hans resonemang var de ganska lata och ganska självgoda också. Däremot ligger det säkert något i det som programdeltagarna diskuterade, nämligen att det fanns ett visst fog för Hedenius' kritik av den samtida teologin och det statskyrliga maktutövande.
Uppsaladoktoranden talade en hel del om den religiösa erfarenheten och dess relation till existentiella frågor. Hon förhöll sig kritisk till Hedenius' religionskritik. I korthet kan man säga att Hedenius helt utgår från religiösa påståenden och möjligheten att påvisa deras sanning eller falskhet. Den ena författaren avbröt - på ett ganska grinigt sätt - uppsalafilosofens sätt att diskutera den religiösa erfarenheten. Sådant kan man ju inte kritisera, menade hon, som om det vore en självklarhet att erfarenheter är något inom oss som på inga sätt har att göra med världen vi lever i eller med mellanmänskliga relationer. Därför kunde man, menade hon, diskutera religion och tro som Hedenius gör. Som sanningsanspråk (och det är klart att Hedenius själv bestämt vad han tänker på som sanningsanspråk).
Den andra Hedeniuspristagaren, PC Jersild, var inte lika fascinerad av sanningsbegreppet, åtminstone inte på samma närmast kliniska sätt som den andra författaren. Han talade mera om de samtal vi för med varandra där religiösa frågor, vad det sedan är varierar ju, väcks.
Men om jag minns Hedenius rätt var samtalet om religiösa frågor inte riktigt det som han intresserade sig för. Nej, Hedenius ville pressa fram läsaren till insikt om religionens grundlöshet. Det som förbryllade mig var det sätt som Hedenius' begrepp om intellektuell redbarhet/ärlighet åberopades av den ena författaren. Själv tyckte jag att just detta begrepp användes på ett helt verklighetsfrämmande sätt hos Hedenius, så att det enda som står på spel i vårt tänkande är om vi på ett vetenskapligt sätt har grunder för våra föreställningar (som om allt kunde sammanfattas genom detta begrepp).
Jag lärde mig helt enkelt inte särskilt mycket genom att läsa Hedenius, även om hans texter på ett nog så klart sätt illustrerar en viss idé om vad religionskritik handlar om.
När jag vänder och vrider på begreppet 'religionskritik' verkar det mer och mer konstigt.
No comments:
Post a Comment