Bra saker x 5

1. The Cats of Mirikitani är en dokumentär från 2006 som handlar om mötet mellan den åttioårige Jimmy Mirikitani, en konstnär som slagit bo utanför en matsylta i New York, och dokumentärfilmaren Linda Hattendorf. Efter 9/11 flyttar Miritikani tillfälligt in hos filmaren. Dokumentären handlar om allt från Mirikitanis upplevelser av koncentrationslägret i Tule Lake (där japanska immigranter spärrades in efter Pearl Harbor) till Mirikitanis misstänksamhet mot det amerikanska "välfärds"systemet (där ett social security number är A och O). Vad som gör dokumentären så fantastisk är att Hattendorf låter berättelsen fara dit den far. Hon klistrar inte på någon Stor Struktur. Också Hattendorfs katt, och andra katter, spelar betydande roller i filmen. Mina associationer driver iväg med mig. Mitt i allt kommer jag på migsjälv med att tänka på min (nu bortgångna) mormor. Järnvilja. Det här är en mycket enkel film. Gott så. Filmen tycks dessutom ha fått riktigt skaplig distribution, vilket är kul!

2. Jag halkar in på ett konstigt spår. Jojje Wadenius: "Den jag älskar heter Örjan". Småqueer barnmusik från 1969. Nu kan ni tycka att tramsfaktorn på bloggen sköt i höjden, men lyssna, då'rå.

3. Det är synd att jag läser så lite serier. S. lånade mig Einsteins fru av Liv Strömquist. Jag läser första delen en natt från kl. 2 till 5 a.m. Det rör sig om helt fantastiska feministiska analyser av saker som Marx' riktiga relation till proletärerna, den babyloniska skökan och diskussionen om "naturligt beteende". Och Jackson Pollock! Denna jävel om vilket det gjorts en riktigt insmickrande film som heter, ahem, Pollock. Strömquist sticker hål på det "manliga geniet". Den manliga konstnären som lider. Liv Strömquists bullshitsradar är påslaget. Just Pollock-serien är fullständigt brilliant, både texter och bilder är på kornet. Strömquist beskriver partiarkatets logik. "Ett klyschigt fenomen i ett partiarkat är att en massa svinhotta, coola tjejer kan vara ihop med ett astråkigt fuckface, men ändå känna sig underlägsna, osäkra och förtäras av en helt orealistisk svartsjuka p.g.a. att man införlivat en vidrig, sexistisk verklighetsuppfattning om att man själv inte har något värde." Word. Strömquist ställer viktiga livsfrågor om Samtidssverige: "Varför vill så många manliga regissörer skildra samma sak: att en oneurotisk arbetarklassflicka slänger av sig paltorna och säger 'ta mig' på dalmål?" Bra fråga. Albumet avslutas med en klartänkt betraktelse om John & Yoko.

4. Skivan "No New York" (V/A). DNA. James Chance & the contortions. Teenage Jesus & the Jerks. Mars. Godsaker från No-wave-vågen.

5. Det är nu dags för mig att börja läsa del fem i Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Denna del heter "Den fångna". När jag börjar läsa Proust är det alltid med ett slags spänd förväntan. Boken inleds så här:

"Redan på morgonen, medan jag låg kvar med ansiktet vänt mot väggen och ännu inte hunnit se vilken nyans dagen hade ovanför de tjocka gardinerna, visste jag hurudant vädret skulle bli. De första ljuden utifrån gatan hade underrättat mig därom, vare sig de nådde mig sordinerade och vilsna genom fuktig luft eller vibrerande som pilar i en högvälvd, iskall och ren morgon ekande tomma rymd; redan den första spårvagnens rullande hade sagt mig om den kurande i regnet eller var på väg mot en himmelsblå horisont."

Jag roar mig över följande artikel ur Läkartidningen som av någon outgrundlig orsak envisas med att dra in Proust i ett resonemang om genetiska grunder för val av partners. (Läkartidningen? Den läser jag ju alltid! Tre exemplar ständigt under huvudkudden.) Om mina ögon inte bedrar mig är det här en artikel från i fjol. "Studier med MR-teknik har visat att hjärnans dopaminerga belöningssystem är involverat i förälskelsens positiva, lustfyllda känslor. Det har varit av evolutionär betydelse inte bara att kopulera utan också att verkligen ge sig tid att vinna rätt partner." Snälla, snälla tomten: säg att den här artikeln är en parodi.