Perkele!

Efter ännu en skitdag med dålig koncentration (profitkvoten!) har jag för avsikt att vädra dämonerna genom att titta på Jörn Donners dokumentär Perkele! - Bilder från Finland från 1971. Det fungerar.

I Sverige är Donner känd som filmboss. I Finland är han bekant som grinig gubbe; ibland författare och regissör, ibland politiker och konsul, och ibland bara sarkastisk förståsigpåare. För ett antal år sedan läste jag [någon av dem] Donners självbiografi. Jag vet inte varför jag läste den, men den var rolig. Perkele! har, tror jag, något slags kultrykte. Min förväntning om en finsk Nyfiken var inte helt grundlös. Det var länge sedan jag såg Vilgot Sjömans filmer. De gjorde inget större intryck på mig. Det var något i tonfallet hos Sjöman & Nyman som störde mig.

Perkele! är en bra film. Donner med kollegor lyckas fånga något slags tidsanda. Landsbygden töms på folk. Folk flyttar till Sverige. Det sups. Men filmen är inget tillbakalutat sociologiskt porträtt. Det rör sig snarare om argsinta och provokativa intervjuer med fyllgubbar, politiker, porrklubbsägare och gamla tanter. Donner vill ta reda på vad folk tycker om Finland. Han får ofta mjäkiga svar. Enträget försöker han tända något slags samhällspolitisk gnista i sina intervjuoffer, men han lyckas inte alltid. Många av de intervjuade säger att Finland är ett bra land och att de helt enkelt är intresserade av att jobba för att få mat på bordet och att det känns lite irrelevant att rösta. Donner frågar burdust om folk är nöjda med sin lön. De flesta säger sig vara nöjda. Donner tränger sig på och är obekväm. I de där scenerna känns filmen inte det minsta föråldrad. Snarare tvärtom. Men där finns också en scen med Kekkonen som får metalj i en absurd, ytterst stel ceremoni. En lokalpolitiker har militärporträtt på väggarna - han är centerpartist. Populistpolitikern Veikko Vennamo orerar vältaligt om de mindre bemedlade. En kommunpolitiker ondgör sig över att staden styrs av en minimal elit. Vänsterledaren Taisto Sinisalo talar ömsom uppgivet, ömsom hoppfullt om hur hans parti vänder sig till den finska arbetarklassen. Skildringen av finsk politik 1971 känns engagerad - och väldigt långt borta från dagens Matti Vanhanen och Jutta Urpilainen, även om vänstern just då lidit ett valnederlag. (Det känns lite skrämmande att det är Vennamo som fått nya arvtagare i finsk politik.) Donner frågar en typ som just har röstat om han anser att hans röst betyder något. Njaaa. Och kommer hans röst att påverka storföretagens styrelsesammansättning? - Varför frågar man inte sådant nu?

Många scener är roliga. Donner et. al förhör sig om krogkulturen i Lahtis. En förfriskad man redogör för stadens förlustelsetillhåll med en vokabulär som till 50 % består av finska kraftuttryck. I en annan scen jävlas Donner med två teaterskådespelare. Han envisas med att upprepade gånger fråga vad "folket vill ha". Folket vill ha operetter! Men, frågar Donner tjatigt, varför i helvete ska ni då bestämt spela Shakespear? Får ni understöd för sånt? Han vill förstås visa att skådistomtarna är ena riktiga girigbukar. Andra scener är allvarligare. I en scen talar ett gäng gubbar om arbetslösheten på landet. I en annan intervjuas en ung kvinna på Ruisrock ("Finlands Woodstock....?") om framtidsplaner. Hon säger att hon vill bli hemmafru. Det är vad hon vill. Hitta en man. Tror hon att det kommer att innebära något slags frihet? Ja, säger hon. Tro inte att Donners film är överdrivet feministisk - i en scen drar han och kollegorna med en tjej till ett hotellrum; ni kan gissa vad som händer. Scenen är satans motbjudande på alla sätt och det gör att jag har svårt att ta Donner et al. på allvar.

Perkele! - Kuvia Suomesta drivs av en energi som jag saknar i finska dokumentärproduktioner. OK, jag är inte så bevandrad på området. Men Donners samhällskritik känns argare än det mesta jag annars sett på finsk TV. Förvisso, filmen är lite populistisk men samtidigt finns det också fina element i den. Riktiga människor som får komma till tals. Och så är det roligt att höra Arja Saijonmaa sjunga om Kapitalet. Jörn Donner är i sitt esse.